AS/UC

Detta inlägg skriver jag bara rakt upp och ner….för att enkelt förklara lite kring min sjukdom. Jag kommer skriva mer ingående framöver.

Jag har för drygt 6 månader sedan fått diagnosen AS, även kallad Bechterews sjukdom. Det är en obotlig led- och muskelsjukdom som enkelt förklarat bryter ner leder och muskler till ben och brosk. Sjukdomen går som sagt inte bota, men tack vare ny medicin och teknik kan den bromsas.

Jag fick tyvärr fel diagnos och har under flera år gått med sjukdomen, som dels skadat mitt bäcken och delar av skelett och muskler. Delar av kroppen är ständigt ömma och det ”skaver” i lederna då jag rör mig.

Cellgifterna bromsar förloppet

Jag får cellgifter, som bromsar förloppet av sjukdomen, då jag tyvärr har den aggressiva varianten. Om jag INTE skulle välja att ta cellgifterna, bryts muskler och leder sakta men säkert ner och till slut är rullstolen eller sondmatning det sköna alternativet.

Nej tack.

Just nu har jag en ökad dos av behandlingen och tar en spruta/injektion var 12:e dag.
Dagarna innan injektionen börjar jag känna av det där fruktansvärda, onda, hemska. Smärtorna är svåra att beskriva men om man jämför det med att smärtan är densamma som att någon borrar i tanden utan bedövning eller bryter ett finger – utan smärtstillande. Ungefär så. Även ögon påverkas och jag får sämre syn, blir obeskrivligt trött och svag i kroppen. Vila är det enda som gäller, även om smärtorna blir värre då. Värktabletter försöker jag i största mån undvika, men ibland fungerar inte vardagen om jag inte knaprar en tablett eller två. Dock mår jag som bäst helt utan medicinering, dock är cellgifterna ett nödvändigt ont. De brukar hjälpa på några timmar och efter ett dygn är jag återigen på benen.
Eftersom jag drabbats av den aggressiva varianten av sjukdomen, blir en samsjukdom oftast en följd av det hela. Så jag har även en mycket svår form av UC, även kallad ulcerös colit.
För att slippa mista livet rullades jag akut in på operation för drygt 7 år sedan och där handlade det helt ärligt talat om minuter från den där ljusa tunneln, om man säger så.
En stomi var enda alternativet för att rädda mitt liv och gudarna ska veta att den dagen glömmer jag aldrig.
När jag vaknade upp dagen efter operationen hade den gått fel. Jag fick ligga på sjukhuset i drygt 3 månader och fick sondmatas pga risken för brusten tarm. Men den brast ändå. Och jag fick opereras om igen. Smärtorna från operationerna, sen efteråt, plus lederna och musklerna som tynade bort, går inte beskriva.
Jag fick till en början hemtjänst, en rullstol och sedan rullator.
Efter det ett gåbord och tja…..det tog mig ca ett halvår innan jag helt kunde räta på ryggen och lyfta en kasse eller mina älskade barn.

Som ni säkert förstår, finns det mycket jag skulle vilja berätta om i detta ämne. Många där ute frågar, undrar – bland annat varför jag ibland är så trött, varför jag är så smal och varför jag är sjukskriven under så långa perioder. Och här är då en enkel version av det hela.

Obs att i detta inlägg HELT saknas en offerkofta och jag ber vänligen men bestämt att ni helt undviker ”tycka-synd-om” grejen. Jag är trots allt väldigt lycklig och är tack vare attraktionslagen och filmen The Secret, ett levande bevis på att bara man väljer sina tankar och hur man ser på saker och ting, så ordnar sig saker och ting på ett magiskt vis.

Kram och tack för du orkade läsa hela inlägget <3

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

Tacksamhet

Men först – ett stort tack

Lovade impulsivt o sådär ”typiskt-mig” att skriva om baksidan av entreprenörskapet och min somatiska sjukdom o cellgifter mm. Innan jag babblar på om det vill jag först tacka lite….

(gällande sjukdomar, cellgifterna osv så väljer jag att lägga detta som ytterligare ett inlägg och då under kategorin ”UC/AS”. )

 

Almi och Nyföretagarcentrum

När jag kom på min idé (uppfinningen), valde jag att dra in min entreprenörsanda och glömma allt vad sjukdomar heter. Genom hela resan har starka aktörer såsom Almi Företagspartner i Växjö och Nyföretagarcentrum stöttat och hjälpt till i processen.

Flera personer har hjälpt till frivilligt och ideellt och några namn värda att nämna i detta är bland andra Magnus Lesshammar på Almi i Växjö, som verkligen stöttat i vått och torrt. Han ska få guldmedalj när jag har råd att tillverka en sådan, helt klart. Eller får det bli en i papp. Jag tror han uppskattar vilket som, även om guld alltid är trevligare än papper.

Han är den som viftat vilt och brett med röda flaggan, då jag kört på i för höga knyck eller vägrat stanna upp och andas emellanåt.
Han har klappat i händer, ropat HEJJA (han är världsbäst på det där med hejjarop) när det gått bra och torkat mina glädjetårar, när sådana kommit. Nåja, kanske inte torkat dom bokstavligt, men han har verkligen funnits där oavsett om han haft tid eller inte. Tack Magnus. Du är min hjälte <3

Sandra Ruuda – tack för att du vände min adhd-diagnos till entreprenörsanda istället. Du fick mig att inse hur klokt det är att, istället för att se det negativa i en sådan diagnos, plocka fram allt det ”göttiga” och göra succé av det!
Glömmer aldrig när du i din snygga minikavaj och välputsade skor hälsade mig välkommen in på ditt kontor, där jag skulle presentera mig själv och min idé. Om ditt kontor och dess väggar kan tala, hoppas jag att de för alltid håller tyst. För nu snackar vi fullständigt ”go-bananas” och sedan brista ut i charmlösa tårar.
Tack för pepp, stöd och en rejäl Wake-up-kick! <3

 

Sen finns det fler, mååånga fler som hjälpt till, stöttat med både tid, pengar och kompetens, men detta får jag klura lite på. Jag har en tendens att glömma hälften av det jag i stunden tänker på och därför kommer en tacksamhets-lista att lägga ut, när jag är aningen mer fokuserad än vad jag är nu.
Det blir, när jag tänker efter, ungefär som ett litet tacktal som om jag fått Nobelpriset =D =P

Kram så länge <3

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

ADHD – ett påhittat fenomen

ADHD – ett uttjatat och påhittat skämt

Jag tror inte på diagnoser utan är helt säker på att det är någon förvirrad läkare nånstans i Kina som kom på fenomenet när han var uttråkad eller nåt.

Diagnoser ges till dem som önskar få bidrag och som vill ha ett ”intyg” så de kan dölja sin lathet. Lata – det är precis vad de är. Lata och bekväma och inte alltför sällan glömska. Så inutta helvetes. Glömmer allt från stänga av värmetången till att kasta soporna i soptunnan i stället för brevlådan. De poppar popcornen för länge så de bränns och under tiden har de hunnit dammsuga hallen, ringt en vän och bäddat en och en halv säng. De är också riktigt kassa på att minnas saker som att handla mjölk å sånt. De kommer gärna hem med en röd paprika och två citroner istället. För å inte tala om möten. Dessa möten som de ALDRIG kan komma i tid till! Jag blir galen på att de har mage att skylla sin försening på sin dryga ADHD.

Att passa tider är oftast dömt att misslyckas. Likaså att lägga saker på sin plats – varenda gång. Så man aldrig hittar det man ska. Såna är dom. De där med ADHD. De förlägger saker medvetet tror jag, på diverse strategiska platser som de sedan ”glömt” bort. För de vill att man köper dem nya nycklar – för de orkar helt enkelt inte lägga var sak på sin plats utan de lägger allt på stället som de står. Då blir det så, säger dom. Att mjölkpaketet  hamnar i tvättkorgen eller barnens gympapåse bland den rena disken.

ADHD-personer skyller typ allt på sin diagnos och använder den gärna i olika syften, såsom att få som de vill. I alla lägen. ”MÄH jag ha ju ADEEHÅÅÅDEEE ju. Då MÅSTE jag få vila lite extra varannan dag eller så, för annars orkar jag ingenting!” eller ”Jag har ADHD och därför säger jag en massa klumpiga saker till dig såsom att du har för stora tår eller skriver som en kratta.”

ADHD är ett nytida påfund enbart för att medicinbolagen ska tjäna pengar. Feta pengar. Men skam den som klagar liksom. De ska ju ha mat på bordet de också.

ADHD är en dålig ursäkt för ett dåligt beteende. Så tycker jag.

Alla har en släng av ADHD. Alla kan väl glömma nån gång, alla kan väl säga taskiga saker eller glömma vart de ställt bilen. Alla kan väl bete sig olämpligt i vissa sammanhang och alla har väl för sjutton nån gång lagt hårtorken i bokskåpet?

De med ADHD får sin diagnos bara sådär. I ett litet nafs. Det tar typ tio minuter att få den.

ADHD är lika med ouppfostrad människa. Som saknar bra föräldrar. Som inte har någon skam i kroppen alls. Som inte vet hur man beter sig, hur man sitter still eller hur man sitter i en soffa.

Ja det vet väl alla att det är du och jag – vi skattebetalare som ger pengar till de där med ADHD. ALDRIG ska de gå till mig och dig – vi som är friska, ordentliga, aldrig ljuger eller luras. Vi som är snälla rakt igenom och alltid sopsorterar. Vi som varje dag, trots 340 grader i feber – kämpar oss till jobbet klockan 07.00 och står där vid vår maskin eller i butikskassan och tar oss igenom hela dagen utan att klaga. Inte ett endaste dugg till och med.

Sen kan jag säga, att jag hört av någon en gång, av en granne eller så, att alla kriminella och grova brottslingar – har ADHD. Så passa dig för de som har ADHD.

De raserar hela tillvaron och lyssnar aldrig på vad du säger. Aldrig låter de dig tala till punkt. Aldrig skulle de sitta stilla i din soffa och herregud nej, de skulle sällan eller aldrig ge dig en chans att tala till punkt. Fast det har jag visst redan nämnt. Och pricka. Punkt och pricka, det är en skön kombination av ord. Tycker jag. Jag älskar ord och typsnitt! Kan gå bananas på typsnitt. Love it!

Apropå annat? Som du säkert förstår så är mitt inlägg ironiskt.

För det är sådan jag är. En ironisk människa i sina bästa år, med en adhd-diagnos.

 

Jag är i och för sig inte lat det allra minsta, snarare tvärtom. Men folk TROR gärna att jag är lat mellan varven. Efter jag varit sjukligt produktiv och avklarat arbetsuppgifter på 2 dygn, som för normalstörda annars skulle tagit en månad, behöver jag vila. I minst 2-3 dagar. Men ibland tar tröttheten över mitt liv. En dag eller fyra sådär. Då ligger jag bara i soffan, sängen och käkar rostat bröd och pimplar kaffe, har ångest och känner mig allmänt värdelös. Men SEN!!! Då farao är jag mänska igen och allt blir bra igen. I tre veckor. Sen blir jag trött i sisådär 2-3 dagar. Har ångest. Tar på mig offerkoftan. Dricker för mycket kaffe. Å sånt.

 

 

 

Men SEN!!!! Ja då jäklar.

Å så håller det på. I evighetens och amens namn.

Tack gode GUD för ADHD! AMEN.

Nu ska jag släcka törsten med nybryggt kaffe, sen tänkte jag ha en stunds ångest och efter det ska jag vandra längs havets strandkant och bara vara. Fast nu ljög ja. ”Bara vara” är något jag är riktigt kass på. Annars är jag bra på det mesta. Som å starta projekt….mer om det. Låvar.

Puss

 

 

 

 

 

 

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

Du har hela världen i din hand människa

Så sitter jag här med min jävla lycka.

Mot alla odds. För att jag kan. För att jag VILL. För att jag inte vet bättre. Eller nåt.

När jag började svamla på den här bloggen var min idé att nå ut med attraktionslagen och dess magiska kraft. Jag ville nå ut med kunskapen, erfarenheten och en massa annat viktigt å sånt. Sånt som tillför. Sånt som gör nytta för den enskilde. Sånt som verkligen gör skillnad. Men herregud och hans moster. Ska JAG göra skillnad? Med min blogg? På riktigt? Med min lycka?

Ja.

Människa – du har världen i din hand

För att få dig förstå att du har HELA världen i din hand vill jag först fråga dig – vad får dig att glömma tid och rum?

När du har svaret på den frågan – då har du också din lycka och framgång klar.

Det är precis det HÄR du ska syssla med och ingenting annat.

Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får pyssla i hemmet? Ja, då är troligen just det du ska syssla med om dagarna. Heminredning, inreda, städa…..Inte kuta runt på demensavdelningen och servera kaffe. Nej. Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får meka med bilen och styla den? Då kanske du ska se över om det där ”trygga” jobbet på bankkontoret verkligen är menat för dig.

Blev svaret däremot noll? Nada? Du vet helt enkelt inte vad som får dig att glömma tid och rum och fullständigt bli uppslukad av nuet. Här och nu. Människa – du har hela världen i din hand och för din och min skull – ta reda på dina skills (läs: färdigheter, vad du är duktig på, brinner för, expert på) och gör något galet trevligt av det.

När jag får för mig saker å tings – går jag utanför boxen och ser enbart sådant jag vill åstadkomma. Inte vad jag INTE kan, INTE har eller vågar. Jag avskyr ordet OMÖJLIGT.

Sedan jag var liten. Typ nyfödd – har jag alltid gått min egen väg. Överaktiv, impulsiv och självständig har jag gått min egen omväg och senväg. Allt för att inte vara som alla andra. Allt för att bevisa motsatsen och göra det där som grannen säger ”det är en omöjlighet”.

När jag blev arbetslös 2014 och grävde ner mig i ett svart hål i 2 dygn – var jag oresonlig och nästintill Kajsa Kavat. Jag fick panik och ville ha ett till varje pris. Jag sökte ALLA jobb som fanns lediga men nöjde mig inte med det. Jag kontaktade företag som inte ens var i närheten av det jag kunde, gillade eller ens visste något om.

Så kom det. Ett jobb som fick mig att känna ”Det här måste jag ba ha” De skrev ungefär så här: …….”Höjdrädd? Kan du hantera skylift, släp, är du tekniskt kunnig och verkligt intresserad av att klättra på hög höjd? Har du dessutom ett stort intresse av lackering, erfarenhet av takarbeten eller verksam inom branschen – tveka inte, utan hör av dig.”

Jag fick en kick. Det här var ju något jag INTE kunde men som jag genast såg som en utmaning. Ringde min vän M som sa” Hunny, du har alltid gått mot normerna, du kommer alltid göra det och är det någon som kan – TROTS sin extrema höjdrädsla, få ett jobb inom just takbranschen, så är det du. U go girl”.

Åkaj. Sökte jobbet. Skickade ett skruvat brev och ringde bums upp för att få bekräftelse. Jodå. De hade fått det. Men de hade flera ansökningar som redan gått till intervju. Flera stod på kö och nja. De ansåg att jag inte hade allt som krävdes för jobbet. (jag uppfyllde typ bara ett enda krav – för att vara korrekt. Och det var erfarenhet av arbetsledning). Dessutom hade jag aldrig hanterat en skylift. Jag var rökt.
Jag bad om fem minuter. Bums. Jag körde ner till deras kontor och fick fem minuter.

”Kan du hantera släp och skylift, även tyngre sådana??”

”Om du tar reda på när nästa datum är för kursstart så ska jag ansvara för att bli din bäste skyliftkörare!””

Jag gick därifrån med ett avtal om anställning, i chefsposition och en tjänstebil inkluderat.

Vad vill jag då säga med detta? Jo. Att om du VILL något så blir det oftast så – bara du har tillräckligt med jävlaranamma i dig och vågar tro på dig själv.

 

Chefspositionen är en sak för sig – inget för mig. Jag har varit chef för många gånger och hur jag än gör, lyckas jag inte. Jag försover mig, sjabblar till det eller så går jag bananas och förändrar hela organisationen och får sparken.

De brukar säga ” Lina, du är för bossig, du måste bli mer ödmjuk”

 

 

 

 

 

Röda tråden?

Näpp. Inte i det här inlägget heller. Och vet du vad? Jag behöver ingen röd tråd. För jag brukar lyckas ändå. Det gäller bara att ha ett mål och en vilja av stål. Så ere. Och en känsla. En känsla av att du klarar ALLT.

 

/

 

/Puss

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Kära blogg – jag är i en kreativ bubbla

Icke tillgänglig

Pga diverse kreativa omständigheter och lagom härliga projekt PLUS en nyförlöst bibel som damp ner i postlådan här på Öland häromdagen – så är Lina Fridlund ICKE tillgänglig ett dygn eller två. Minst.

 

Välkommen hit – du kära lilla glädjebok! Nå dina mål – med Malin Boström är som jag tidigare nämnt – en av mina absoluta favoriter! Den ger glädje, kickar och ordentligt med spark-i-röva för att jag (och DU) ska orka, motiveras och vilja kämpa för att nå dina mål! Lättläst och sådär charmigt & magiskt skapt för handväskan – är den en given vardags-must-have för varje businesswoman.

Just ja – Icke tillgänglig!

Inte för omvärlden. Inte för mig själv. Inte för mina kollegor. Inte för någon mänsklig varelse överlag samt heller inga husdjur, gosedjur  eller diverse bekanta. Jo, barnen, sambon, katten – mamma…..ja ja, men i övrigt – nej.

Kreativ bubbla innebär fullständigt kreativt kaos  – och brukar resultera i antingen nada eller framgång. Men som jag brukar säga: ”failure is not an option.”

Så – uppdatering sker i förhoppningsvis positiv anda och …..du?

Till vi ses och hörs nästa gång – vad får DIG att glömma tid och rum? …….det du kommer fram till ska vi prata mer om. Det är nämligen så att just det DÄR – som får dig att glömma tid och rum, helt och hållet och som får dig att må sådär riktigt bra, det är DET som kallas inre glädje. Och inre glädje – det är DEN som kan göra dig framgångsrik. Allt annat är bara slöseri med tid eller är en onödig omväg.

Lets talk about inre glädje i nästa blogginlägg – förnuejatrött

Puss <3

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Martina Wärendfeldt – fotografen med driv!

Gästbloggare och inspirationskälla:

Martina Wärendfeldt – Mstudio

Skapandet av bilder – min passion

Hej alla, jag är veckans gästbloggare hos Lina. Jag är en passionerad porträttfotograf som driver Mstudio i Växjö och har gjort så i 20 (!!!) år..  Jag är en stor portion kreatör och kanske lite konstnär, men jag är även en rejäl portion företagsmänniska. Kanske den kombon som gjort att jag levt på mitt skapande på heltid i 20 år?

Skapandet av bilder är min passion och jag bestämde mig tidigt att jag inte ville vara en ”starving artist” utan jag ville kunna tjäna ett hyfsat leverne på mina bilder, så företagandet har kommit med jobbet så att säga.

Överleva var drivkraften – sen kom passionen

När jag utbildade mig till fotograf i Los Angeles för en herrans massa år sedan så gjorde jag detta för att ha ett jobb. Jag ville stanna kvar i LA efter att ha varit barnflicka och att plugga var bästa alternativet, men vad skulle man plugga till? Jag visste att jag måste försörja mig och kände att ett praktiskt yrke var nog min melodi. Att fotografera var ett litet intresse och jag tänkte att det finns nog jobb på tidningar eller i någons fotostudio. Att jag skulle driva eget och hamna så rätt med fotot hade jag ingen aning om. Nödvändigheten att överleva och skaffa mig ett jobb var den första drivkraften.
Sen kom passionen.
Jag insåg tidigt att jag hittat rätt och så gjorde även andra, för jobben rullade in redan under min skoltid i Los Angeles. Jag fick snabbt ta på mig företagshatten och diskutera priser och förhandla om jobben. Något som var otroligt jobbigt i början men bara att lära sig.
Mstudio startade jag några månader efter att jag flyttat hem till Sverige.

”-Du kan väl inte starta en studio utan några kunder?”

-Jag får väl inga kunder om jag inte har en studio?”

Jag råkade springa på en lokal som jag såg framför mig kunde vara en superfin fotostudio. Jag gick hem till mina föräldrar och sa att jag ville starta fotostudio, och min pappa sa ”-Du kan väl inte starta en studio utan några kunder?” Och jag sa ”-Jag får väl inga kunder om jag inte har en studio?”

Entrepenören var född

Att leva på fotograferandet var en utmaning redan då och jag insåg tidigt att jag var tvungen att ge kunden något utöver det utbudet som redan fanns för att kunna etablera mig och börja tjäna pengar direkt. Jag kollade upp marknaden och anpassade mina priser efter vad de andra professionella fotograferna tog betalt. Jag förstod tidigt behovet av att marknadsföra mig och att erbjuda en produkt som var säljbar till kunderna. Samt att ta tillräckligt betalt för att kunna leva bra på det. Företagandet var ett faktum. Om än lite av ett vilda västern för jag hade ingen direkt kunskap utan fick lära mig genom behoven som dök upp och problemen jag hamnade i.

Passionen och företagandet – mina ständiga livspartners

Jag brinner för att skapa och jag kan gå fullständigt loss på nya kreativa planer som dyker upp i huvudet, och i samma veva kommer företagstänket in om hur jag kan paketera de nya idéerna till ett säljbart koncept. Att leva med dessa två sidor gör att hjärnan sällan kopplar av, men eftersom jag jobbar med min passion som yrke påverkas jag inte särskilt negativt av det ständiga malandet i huvudet. Jag gillar skapandeprocessen så otroligt mycket att det ger mig energi. Alla idéer kommer inte förverkligas men vetskapen om att jag utifrån en idé kan skapa en ny inriktning på jobbet, göra den säljbar och således forma mitt företagande såsom jag vill, är en tillfredställelse svår att beskriva.
Om jag nu bara kunde bemästra balansen mellan familjelivet och det passionerade företagandet – hade det varit underbart.. men det är ett helt annat blogginlägg!
Tack för mig så länge!
Entreprenören & Jag säger TACK Martina!
För att snipika på Martinas vackra och fantastiska fotografier – gå in på Martinas portfolio och njut!
Puss <3
Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

 

Byggnads i fittmössor

Kvinnodagen

Dagen då vi kvinnor ska uppmärksammas på alla sätt och vis.
Det finns bra, det finns mindre bra och sen finns det de där pinsamma grejerna som vissa företag får för sig att dra i gång.

Byggnads har i dag slagit på stort och höråhäpna – alla män i deras ledning (eller personalstyrka va vet jag) har bett någon stackars sate att virka fittmössor som sedan stolt visas upp på en klassisk företagsfotografering. Fittmössa? Bara ordet fitta får mig att skämmas. Ordet är för mig en ganska grov svordom, precis som kuken och röven. Ja, jag är grov i mun nu men jag vill förtydliga och belysa att ordens betydelse i sig INTE är något fult. Men handen på hjärtat darling – orden provocerar och enligt mig inte lämpade för vardagligt bruk.

Absolut inget ont om de som uppmärksammar kvinnodagen, men.

En……..FITTMÖSSA?


Å i morgon dah? Kommer fittmössan göra skillnad? På riktigt?
Naä. Jag brukar se saker positivt och från den ljusa sidan men det här fasen priset.
Vad tycker du? Är en FITTMÖSSA rätt sak att lyfta oss kvinnor med?

Om ni vill se, kanske köpa eller varför inte virka en egen fittmössa – Läs mer här så får ni se själva.

Jag ska fasen sy en kuk-mössa.
Någon som vill köpa?

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Nå dina mål – med Malin Boström

Boken som tar dig från idé till målgång

Jag är en bokmal. En såndära bokmal som samlar böcker som jag ”måsteha” och som sedan bli liggande i hyllan, i sängbordet eller varför inte skrivbordslådan. Jag tar upp dem ibland och klappar på dem, ger dem lite kärlek och bläddrar försiktigt. Sen åker de tillbaka. Men! Det finns en bok som jag alltid bär med mig. I väskan. I ryggsäcken (ok jag äger ingen ryggsäck men det lät iaf bra va) eller i det därfacket i bilen som man ska ha till viktiga saker såsom den där boken hur-bilen-fungerar och tuggumi och gamla e-type-cd-skivor å sånt mm). Den är liten till formatet och därför sådär löjligt perfekt att ta med överallt. Numera är den något sliten och naggad i kanterna. Nån sida har till och med fått ett äckligt veck. Men. Fortfarande magisk.

Jag har den jämte  mig när jag sover. I bilen när jag ska ut och sladda. Allt för att vara på den säkra sidan att jag gör rätt. Eller fel. Boken är min bibel och min väg till framgång.
Boken heter: Nå dina mål – 10 enkla steg till framgång och du hittar den här: Nå dina mål

Nå dina mål

Oavsett om du vill få ett nytt jobb,  starta eget, resa jorden runt eller springa ett maratonlopp så finns det gemensamma metoder för att nå dessa mål. Att sätta ett mål! Hur gör man då det? Malin Boströms bok är en riktig inspirationskälla och ”nu-jävlar-ska-det-ske-bok” och ger de där  perfekta verktyg du behöver för att gå från målbild till målgång. I varje kapitel finns övningar eller frågor. Med hjälp av dem skapar du dina mål och tar dig steg för steg närmare dem.

Måndagsälskare

Som entreprenör består dagen av att dels sälja, dels producera men även en massa annat som övergår mitt förstånd emellanåt. Det här med att nätverka är dock något som jag fullkomligt älskar och som verkligen är min grej. Människor är spännande och alla – verkligen alla – har en historia som är värd att lyssna på. Jag kan ibland fastna hos kunderna, vid deras fikabord, i deras sköna soffa – och lyssna till deras fantastiska entreprenörshistorier, framgångssagor och helt galna grejer de varit med om. Det är just den här biten av entreprenörskapet som får mig att älska det jag gör. Att få ta del av andras resor, upplevelser och framgångssagor. Hur de kämpat, arbetat och lyckats mot alla odds. Det är sådär knasroligt och ger mig gåshud på riktigt. Jag drivs av känslan när människor gör sådant de brinner för. När de vaknar varje måndag och tänker: ”Yes! Måndagmorgon och en HEL skön arbetsvecka ligger framför mig.” Och inte:

”Åhnäääää månda mårrån och ja ba hata mitt jobb å vill helst sjukskriva mäj typ nu. Men va fasen jag kör på för jag behöver en inkomst liksom å vågar intä göra de jag verkligen vill.”

Malin Boström är en sån där måndags-älskare och någon jag inspireras av. Hon gör det hon älskar och vill. En person som vågar  gå mot strömmen och vägrar ge upp drömmar. Härligt eller hur?

Jag ringer Malin

Inte särskilt förvånad eller speciellt chockad – var hennes röst som en ljuvlig melodi och hon fnittrade och skrattade högt under samtalet – minst flera gånger och mer än så. Hon lät något för proffsig för att jag skulle kunna vara mitt galna jag fullt ut, men ändå så där äckligt charmig. Jag såg framför mig en kvinna med bekväma skor, ett leende som sträcker sig från Kiruna ner till Öland där jag bor, en ryggsäck utav bark tillverkad för hand. Nåja. Nu känner jag ju inte den här magiska kvinnan personligen, utan bara på ytan, men ändå. Hennes röst får mig att tänka på lavendeltvål och ett-jäklar-anamma. Detta är en kvinna som inte följer normer och inte heller känns hon särskilt vanlig. Ni vet Svensson-vanlig. Utan mer ovanligt smart. Hennes ordförråd får mig att blekna och liksom…….bli lagom tyst (normalt sett inte min grej kan väl tilläggas).

Jag förklarar för Malin att jag väldigt gärna vill citera hennes bok och ord i min blogg och ber ödmjukaste om lov. Malin skrattar och säger: ”Vad GLAD jag blir och vad roligt att du tycker om min bok. Kan jag få länken till din blogg?”

Shit. Bah. Vadharjagnugjort.

Min blogg liksom. Jag har bloggat i ungefär max en vecka och har ju inga direkta referenser att ge.  Inte vill man heller (ok JAG) låta ens idol och en retorisk expert läsa ens blogg som mestadels skriv utav bara farten och som genomgår nada korrekturläsning.

Men hejhopp!

Här kommer inlägget Malin!

Håll i hatten och glöm inte att i dag – är det internationella kvinnodagen.
Skamlig att den ens ska behövas men låt oss fortsätta kämpa mot lika rättigheter!

PUSS!

Nedan ser ni ytterligare två makalöst kreativa och sköna entreprenörskvinnor med tokmycket driv i både kropp och själ.

Vill du också blogga? Gå då BUMS in här och sluta fundera – bara gör det.

 

 

Klart man är så här glad om man är grundare till en av Sveriges skönaste bloggportal!

 

 

 

 

 

Lämna kommentar (7 st) Dela inlägget:

 

Kvinnlig vs. manlig entreprenör

Gästbloggare Peter Sibner

Manlig entreprenörstart!

Den här lördagen kommer jag bjuda på en smaskig sak – nämligen en av Sveriges mest språkintresserade killar jag vet. (och hockey-freak men den ger jag mig icke in på). Som veckans gästbloggare berättar han om företagsstarten och den känsla som kan uppstå i kropp & själ. (Iof kan jag tycka att han var något sparsam med detaljerna gällande det dära med pirr i magen å sånt. MEN. Han är ju av den där manliga sorten och de ÄR inte som vi kvinns. Det bara är så. Men vi älskar dem ändå.) psssssst: Om du har en manlig människokropp i närheten och anser att han minsann har precis lika mycket känslor som vi kvinnor och tänker likadant – don´t be afraid to send that man to me för jag är villig att spendera ex antal kronor för att forska på hans hjärna. Skicka PM 😉 Lets make a deal.

Här är han, Peter. Nå, nu googlade jag bilden i sådär skitfort-deadlineläge och bilden kanske Peter uppskattar. Inte. Men Entreprenören & Jag är mer än nöjda 😉

 

Peter in action som sportkommentator

Peter Sibner – Entreprenör, var stolt!

 

Jag skriver texter för levebrödet sedan många år tillbaka. Men jag har aldrig skrivit om hur det är att vara entreprenör, eftersom jag blev en först i höstas.
Likväl är jag uppvuxen i ett småföretag, så den enskilda lycksökarens vardag har ändå varit någon typ av norm. Under mina första sju-åtta levnadsår var ingen av mina föräldrar anställda av någon annan än sig själva. Därmed kom de inte heller hem vid kvart över fyra som alla andra mammor och pappor. Fem veckors semester på sommaren och sportlov i fjällen? Knappast. Dagis? Nja, det fanns vid den här tiden inte många förskolor som var öppna till 19.30 på kvällarna i småländska småsamhällen. Farmor och farfar ordnade dock ett alldeles förträffligt dagis och tog inte ens ut maxtaxa.
Att småföretagande är motorn som driver landet framåt och lägger grunden för morgondagens globala börsraketer är inte bara en samhällsvetenskaplig sanning, det har alltså även rent ideologiskt varit något jag känt mycket starkt för. Jag var för ung för fackeltåget mot löntagarfonderna, men ni fattar grejen. Företagares rättigheter och villkor ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Men det var först i höstas jag tog steget och startade mitt eget bolag. Och det första som slog mig var faktiskt hur enkelt det var!
Visst, enkelt och enkelt. Det tog ju trots allt 37 år att räkna ut vad mitt företag skulle syssla med. Men när jag väl klurat ut det gick resten på ett par timmar! Klick, klick, klick, in med stiftelseurkund och fram med Bank-ID och 50 000 spänn och plötsligt cruisade man majestätiskt nerför egenföretagandets smala väg mot lycka. Skatteverket och Bolagsverket och allt vad de heter var oerhört hjälpsamma och det var egentligen inte knöligare än att skaffa ett pass.
WTF?? Hade jag misstagit mig? Var detta egentligen inte alls ett land där egenföretagare ses på med skepsis av både myndigheter och en förvärvsarbetande allmänhet?
Nu började dock det svåra.
Den tillvaro av risker och uppoffringar vi entreprenörer vet att vi ger oss ut på kantas tyvärr av en del misstro och missunnsamhet. Jag har bott och rest mycket i USA och det är ingen myt att det är en annorlunda attityd där. Det tog ungefär två dagar, sedan meddelades det att representation inte längre var avdragsgillt. Jag skulle alltså inte längre få bjuda en kund på middag med mina egna pengar.
OK, skit samma. Särskilt många kunder att trycka oxfilé i halsen på har man ju ändå inte i början.
Efter ytterligare någon dag lade regeringen fram förslag på nya 3:12-regler, vilka omedelbart såg ut att innebära en betydligt tristare belöningskalkyl för första årens lågavlönade tragglande. Och efter en vecka skickade Skatteverket besked om att jag redan på förhand skulle betala skatt på en schablonmässigt uträknad vinst jag ännu var tusentals timmars slit ifrån att göra.
Det var väl själve fan?
Så ja, företagande kantas av en del misstänksamhet från allmänhet och myndigheter. Just nu är vi mer i skottlinjen än på väldigt länge. Det är tydligen vi som ska ”upprätthålla skattemoralen”.
Men är det värt det? Ja, herregud. Enbart känslan av att bygga något eget, få styra sin egen tillvaro och lägga energin där den ger som mest är otroligt tillfredsställande. Att äntligen få kalla sig själv för ”egenföretagare” och ”entreprenör” och inte bara annektera deras vedermödor när man sitter och moderatvrålar om deras hårda tillvaro är väldigt tillfredsställande.
Jag umgås väl i sällsynt hyggliga kretsar. Men oftast låter det ändå sä här:
– Jaha, så du har startat eget?
– Japp.
– Så kul. Lycka till!
Att skicka den första fakturan är smått orgasmiskt. Jag har skapat BNP, för djävulen! Och första gången man tragglat sig igenom en momsredovisning och inser att ”för fan, jag fixar ju det här!” är ett väldigt vuxet ögonblick. Faktum är att det till och med är ganska roligt att bokföra.
Den entusiasmen lär väl lägga sig med tiden. Men stoltheten över att vara sin egen hoppas jag få bevara.
Text: Peter Sibner
Hemsida: www.sibnerica.se
Så – lets inse tjejer – vi är same same but different about the känslorförklaringar – men annars? Njä. Intä mycket.
Puss och snälla ni/du/hen/han/hon – sov så gott för det tänker jag göra.
/Entreprenören & Jag

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Dress like success hunny

DRESS FOR THE JOB YOU WANT
NOT FOR THE JOB YOU HAVE


dcfec2e78633bfb111d4021aaa9a9ab9

I dag sitter jag iklädd raggsockor och en kofta från artonhundrafrösihjäl. Känner mig allmänt osnygg och den businesswoman som jag innerst inne är – är som bortblåst by the vind. Dessutom kan jag ovilligt erkänna att jag har håret fullt av papiljotter. Ska ge mig på en selfie på den – bara för att visa att jag kan. Selfie är en av de absolut värsta sakerna med det här digitala och socialamediefenomenet. Selfie är som: en rejäl fylla och dagen efter vakna upp och inse – shit. Vad var det som hände? WHY? Varför lät jag mitt innersta, värsta tänkbara – nå ut till hela kompisligan inklusive familj och släkt. Varför varför varför. Ok. Instagram har filter men helt ärligt – jag är oteknisk som få även om jag är uppfinnare inom teknik/medicin så har jag inte ens vågat posta mitt första inlägg på instagram ännu. Det känns sådär ”oh-herreguu-nu-tycker-alla-att-jag-hashtaggat-fel-och-min-karriär-är-körd”.
Lite så.

Nu tappa ja tråden igen. Försök lev med den så blir det lättare för både dig o mig <3.

Kläder ja. För visst är det så – att så man klär sig – så blir man?

När jag drar på ett möte eller ska representera något av mina företag eller projekt – då åker de höga klackarna på och kavajen blir en självklar accessoar. Jag både känner mig starkare, mer Power-fylld och mer…..kan man säga smart? Ja, vi säger smart. Jag blir den där kvinnan med styrka, ett ordförråd av guld och ett grymt fokus på siffror och analyser. Men som privat – nope. Fokus noll och jag sätter tex ofta smöret i kryddskåpet och grönsaker kan bli liggande i brödkorgen. Tills min sambo rycker in. Han är magisk. Han styr upp det jag rivit ner och raserat bland vår annars mycket pedanta ordning i skåpen. Han är även snäll nog att ge mig en klapp på axeln oavsett hur jag stökat ner i hallen eller sovrummet.
Tex när jag ska välja kläder inför ett viktigt möte.
På riktigt! Jag DRAR ut alla plagg och går igenom varje hundra. Varje gång finns absolut inget alls som matchar och heller inget som passar min kropp. Trots att jag var nöjd de sista gångerna med min outfit. ”Hur är det ens möjligt” säger han? ”Hur funkar ni kvinnor?” Att ni inte SKÄMS!” Jo, vi skäms. Över våra garderober och att inget någonsin matchar. Möjligen mellan de där perioderna ni vet. Då känner man sig snygg, stark och ovanligt läcker. Men sen, resterande veckor. Makalöst och vedervärdigt. Lite halvgrå, platt och sådär vanlig.
Men! En sak har jag lärt mig genom alla år som företagare och chef på diverse märkliga företag – att när jag klär mig bekvämt så vinner jag rakt av. Oavsett kavaj eller ej, det är känslan som avgör hur bra jag presterar – inte kläderna. Även om en väldressad kjol och kavaj är deluxe o lyx enligt mig.

Vad tycker DU är riktigt läckert när det gäller snygga, väldressade kläder – inför ett viktigt investerar möte eller en större presentation? Skulle du våga kliva rakt in på fullsatt föreläsning med ett par svinsköna moonboats och en jump-suit med tillhörande sömnrufsig frisyr? Vad skulle resultatet bli tror du? Har makt med kavaj att göra eller kan vi skippa den och helt enkelt dra på oss dendära sköna, goa o myyysiga jumpsuiten som sambon avskyr? Nej. Skulle inte tro det va.

Dress like success!

434a21903e7043ba6a9988bf9cf6f3ae

/Entreprenören & Jag

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: