Tack för responsen

Ni är underbara!

 

Det är nästan magiskt vilken otrolig respons jag fått på förra inlägget. 🙏🏻🙏🏻🙏🏻🙏🏻🙏🏻🙏🏻🙏🏻🙏🏻🙏🏻🎉🎉🎉🎉🎉🎉🎉

Tack alla ni som hört av er på olika sätt. Det betyder så mycket!!❤️ Skuldkänslorna är inte lika starka och jag känner mig inte längre ensam.

När jag la ut inlägget ang min situation var jag beredd på elaka kommentarer, påhopp etc.

Ni är måååånga som läst mitt inlägg och inte ett enda påhopp! DET ger mig styrka och mod att kämpa vidare mot myndigheterna.

Än en gång – tack 🌸🙏🏻❤️

Önskar er alla ett gott nytt 2018🎉🎉

 

 

 

Puss!!😘😘😘😘 ❤️🎉🌺

 

 

 

 

 

 

 

Lämna kommentar (180 st) Dela inlägget:

#metoo

#metoo

Vissa tycker si. Vissa tycker så. Andra tycker: ”Åh neeeeeej, inte en metoo-grej till! Det börjar bli tröttsamt och herreguuuuud kan hon inte bara hålla käften?

Jag tycker så här:

#metoo behövs

Om en metoo-kampanj behövs för att kicka igång latrövarna inom politiken samt lyfta upp dessa vedervärdiga problem till ytan – why not?

Jag har som entreprenör upplevt både det ena och det tredje kan jag väl säga. Män som sitter i maktpositioner inom bygg- och städbranschen som fullständigt kört över mig då jag inte velat lyfta på kjolkanten för deras knubbiga små fingrar och äckliga andedräkt. Män inom näringslivet som sitter på höga hästar, kan vara ordentligt vidriga.

Så vidriga att jag vill namnge och smutskasta dem på rak arm, här och nu. Men jag väljer att inte gå ut med det pga jag helt enkelt inte orkar med tumultet som blir kring det. Orkar inte bli misstrodd fler gånger och därför lägger jag locket på. Gång på gång.

Ett exempel var när mitt avtal skulle förlängas med en storkund jag hade, inom bygg-och städ. Jag blev erbjuden att gosa med chefen över en natt, på hotell för att göra avtalet lite bättre än vad det annars tänkt bli. Jag fick hålla tyst om det och absolut inte avslöja det för hans fru. Jag sa nej. Han sa: ”Nu är det ju som så att vi har andra intressenter för detta avtal och jag kan tyvärr inte lova i dagsläget att det blir ditt. Men om du följer med blir det lättare för dig att förhandla….det är upp till dig vad du anser det vara värt och inte.”

Jag sa nej. Absolut nej. Och jag fick gå hem utan avtal. Därmed mer eller mindre arbetslös och panik över hur jag skulle få in en liknande kund, ganska omedelbart. Jag redde ut saken till slut och var nöjd över beslutet.

Ett annat tillfälle fick jag erbjudande om att arbeta som säljansvarig på ett typiskt ”grabbställe”.  Man ansåg att jag hade potential att öka omsättningen med 3 miljoner kronor under första året. När jag tackat ja till tjänsten fick jag veta att min lön kapats ner till samma ingångslön som övriga anställda. Med motivet: ”Om du får högre lön än grabbarna på golvet kommer det se illa ut för din del, eftersom de med all sannolikhet kommer tro att du legat dig till lönen. Om du förstår vad vi menar…det är för ditt eget bästa. De kommer ha mer respekt för dig som kvinnlig kollega om du bevisar att det inte är för att du är snygg, som du fått detta jobbet.”

Åkäj. Tack så mycket hej då.

 

Nä. Man kanske skulle testa att ligga sig till en bra lön, avtal eller ett schysst jobb? Why not? Det är väl ändå så det funkar oavsett. Det kanske till och med kan vara lite småmysigt att åka i väg med någon tjock liten gubbe, med dålig andedräkt och knubbiga fingrar…..myspys liksom. *ironi

#metoo

Lämna kommentar Dela inlägget:

Bryter tystnaden om försäkringskassan

För varje andetag jag tar, är du med mig.

För varje timma jag lever, är du med mig.

För varje ansträngning jag gör,  så finns du med mig.

Hela tiden. Varje timma, varje dag.  Alltid, så är du med mig. 

Skam och skuldkänslorna.

 

Jag väljer att skriva den här storyn på min blogg, enbart för att jag desperat söker en lösning. Inte något annat. Skammen och skuldkänslorna för min familj och situationen vi befinner oss i, är redan övermäktig. Så snälla. Döm mig inte.

Jag vill sluta kämpa och få njuta av stillheten. Jag vill känna trygghet och ha någon nära som säger att det ordnar sig.  Men det händer inte utan kampen fortsätter. Min kamp om livet, vardagen.

Under hela mitt vuxna liv har jag dragit in pengar till staten och mina år som småbarnsförälder var precis sådär ljuvliga som de ska vara. Jag har gjort rätt, riktigt och varit ordentlig. Precis som man bör.

Men. För 2 år sedan blev stressen övermäktig och jag började tappa minnet. Att laga mat var förenat med livsfara för min del, då jag kunde somna ståendes med kinden mot köksbänken och stekpannan på full speta. Det började brinna. Jag vaknade till och släckte. Det blev lätt rökskadat i köket men huvudet mäktade inte med att reda ut vem jag skulle ringa.

Sådär höll det på. Läkaren sa att jag hade tydliga tecken på utbrändhet och att vila samt återhämtning var enda alternativet. Jodå. Såatteh tecken på utbrändhet.

Min såkallade återhämtning blev ett skämt. Med tre barn varannan vecka körde jag fullständigt slut på mig själv och fixade inte att ens ta mig ur sängen den veckan jag var barnfri. Jag varken gick utanför dörren eller fick hem mat, så jag kunde äta ordentligt. Jag åt det som var lättillgängligt. Skorpor utan smör. Kaffe. Vatten. Cornflakes utan mjölk eller joggi. Gamla ostbågar och halvmjuka chips. Knäckebröd utan pålägg.

 

Den veckan barnen var hos mig gjorde jag panik köp på Statoil. Svindyrt men min kropp tog stopp och hjärnan fungerade bara halvt. På riktigt.

Ekonomin rasade och saker blev bara värre, ju längre ner mot avgrunden jag närmade mig. Jag öppnade till slut inga brev och räkningarna hopade sig. Tanken på att öppna posten fick mig att en dag kräkas. Rakt ut. På köksgolvet.

 

När jag en dag tog mod till mig att handla på coop istället för Statoil, insåg jag att min bil saknade både vinterdäck och tillräckligt mycket bensin för att eventuellt ta mig tillbaka hem från affären igen. Det blev svart. När jag vaknade till satt jag på parkeringen på coop men visste inte hur jag tagit mig dit. Jag kände samtidigt ett kraftigt tryck mot bröstet och kände hur det strålade ut i vänsterhanden. Det började flimra för ögonen och jag tog telefonen och ringde mitt ex. Han kom och hämtade mig och resten därifrån vill jag helst bara glömma. Jag föll djupt och det tog mig ca 2 år att ta mig därifrån till dit jag är nu.

Och vart är jag idag? Jag har under tiden blivit av med sjukpenningen flertalet gånger eftersom försäkringskassan ansett att jag har tagit för lång tid på mig att ”komma tillbaka”. Därför har jag varit tvungen att flytta. Till en vän. Mina barn bor numera hos sin pappa. Där är de trygga, men saknaden efter mig, deras mamma och absolut största trygghet, är stor. Min saknad efter barnen……går inte ens förklara i ord. Jag bryter i hop fullständigt när jag tänker på att 2 år gått, av deras liv, som vi aldrig får tillbaka.

Jag står betydligt stadigare i dag och känner långtifrån den utmattning jag kände av då. Jag är till och med redo att börja arbeta. Men då jag saknar bostad, anses jag för ostabil och skör för att få ett jobb. Därmed är bostadsmarknaden omöjlig att ta mig in på. De betalningsanmärkningar jag dragit på mig under tiden då jag helt saknade inkomst, de gör det omöjligt att få en bostad. Och så går det runt. Men tiden går…hela tiden rinner den iväg och jag vill inget hellre än att ha en trygg bostad, ett jobb och trygg vardag. Men tanken på att dra igång ytterligare en kamp gör mig svettig. Och trött. För jag vet inte vart jag ska börja.


Julen närmar sig med stormsteg.
Jag hade lyckats planera in en bra jul, eftersom jag orkat med att sälja av det jag äger och därmed samlat ihop till mat och julklappar. Tänkte jag iaf. Förra veckan fick jag veta att jag är återbetalningsskyldig till försäkringskassan. Trots att jag fick rätt mot dem i flera års kamp. De lyckades på något vis komma runt det som rätten fastslog och drog mig inför rätta igen. Trots att de visste hur svag jag var. Jag föll samman i spillror och tråkigt nog mäktade varken huvud och kropp med att ta upp kampen återigen. Dessutom saknades rätten att få en advokat via hemförsäkringen, eftersom det nu var ett tvistemål försäkringskassan valde att köra mot mig.

Så de vann denna gången. Och jag blir skyldig att betala tillbaka all sjukpenning jag hittills fått.


Att jag opererats, suttit i rullstol – spelar mindre roll för den här myndigheten. Att jag blivit utmattad under tiden pga stress och press spelar heller ingen roll. Och dessutom har den senaste veckan för min del bestått av en påtvingad utredning, huruvida jag är sjuk på riktigt och framöver har rätt till någon sjukpenning eller ej, påbörjats. Jag fick veta bara några dagar innan att om jag ska få min sjukpenning nu innan jul, måste genomgå både fysiska och psykiska tester, i en extern utredning.

Ok. Jag har nu genomgått hela deras utredning, som varat i dryga 3 dagar. Jag får inte veta resultatet innan de tagit ett beslut. Det är mot deras regler annars. Så…..nu närmar sig julen med stormsteg och jag vet ärligt talat inte ett smack hur den kommer se ut. Jo just det ja. Det bidrag som försäkringskassan betalar ut för min son (han har autism) och som gör det möjligt för oss föräldrar att göra sånt som krävs för att han inte ska vara helt isolerad osv….väljer de nu att dra från min såkallade skuld.

Hoppsan Kerstin. Den var inget kul. Men vad göra? Jo. Inte ett smack. För jag har ingen lust att tänka på det här mer. Ingen lust alls. Eller rättare sagt…jag mäktar inte med att tänka på det.

Att jag saknar bostad (har tak över huvudet dock) och att det enda jag vill är att få tillbaka mitt liv, spelar ingen roll för dem. Lika lite att jag förklarat för dom att jag inte har pengar till mat. Inte till något. Allra minst julklappar till barnen. Och nä.  Helt ärligt. Vet ni vad? Jag drar täcket över huvudet tills julen är över. Stänger av Facebook, tv och allt som bara ger fruktansvärd ångest just nu. Och låtsas som om det regnar. Helt seriöst.

Sök hjälp hos socialen kanske ni tänker nu. Eller varför inte svenska kyrkan =) Jodå. Det har jag gjort. Tro mig. Men jag fick avslag från soc med orden: ”Du ligger på ett överskott eftersom vi inte räknar in den skuld du betalar till försäkringskassan samt inte heller det underhåll du betalar till pappan. Så tyvärr.”
Kyrkan sa” Tyvärr, vi kan inte ge dig en matkasse eftersom vi måste prioritera dem som har barn. Du har inga barn skrivna hos dig. Dessutom tjänade du 32 000 kr för mycket förra året. Avslag”.

Har ni ett bra tips, ett gott råd eller en fin tanke att skänka – hör av er.

 

Puss <3

Lämna kommentar (12 st) Dela inlägget:

PMS

Det svänger

Mina PMS-svängningar… Jag ursäktar inte ordvalen här nu, utan är du känslig för guds skull sluta genast o läs.

Jag blir en bitch från helvetet och svär omoget mycket. Mitt ordförråd går ner på fjortisnivå och blir allmänt tramsigt.

Hyn blir trist och sådär fult gråblek och ögonen ser löjligt sömniga ut. Jag blir dessutom torr i ögonen under PMS och de svider o kliar och jag ser typ allergisk ut. Håret blir flottigt och platt och får en mörkare nyans. Sant. Ringarna under ögonen framträder helt klart tydligare och äckligt nog blir jag kanske världens tristaste och gnälligaste person.

Gråter för allt

Typ. En liten hare som skuttar förbi bilen, in i skogen – den gör mig lipig. WHY? INTE en blekaste aning. Jag har verkligen ingen aning alls om varför denna lilla söta hare fått mig att börja lipa. Sådär plötsligt.

Haren får mig att må sådär typiskt PMS-aktigt och jag längtar efter att vara lika bekymmerslös som den, lika fri och lika studsig. Lika fluffig, söt och liten.

Nähäpp. Nu gråter jag plötsligt inte längre. För nu hörs en svängig melodi på radion och jag blir genast superglad! Nästan dansar fram i sinnet och skrattar hånfult åt mitt beteende de tidigare timmarna av morgonen.
Sen tar låten slut. Hej ångest. Hej hej ångest och dåligt humör. Känner hur huggtanden träder fram och de ful-fula hornen i pannan vill komma fram.
Jag vill genast ringa någon stackars myndighet, starta en diskussion – som slutar med att jag måste slänga på luren i örat på personen som varit så himla taskigt otrevlig. Sen åker offerkoftan på och jag tycker allmänt synd om mig själv. Hemskt! Hemska offerkofta och hemska PMS! 

Måste göra slut och flytta

Jag blir ledsen på mig själv. Mitt humör. Jag känner för allt i världen inte att känslan någonsin ska gå över och är helt övertygad om att jag måste flytta, separera, göra slut, sälja allt jag äger, byta liv, klädstil – allt! Bara bort liksom. Poff!

Sen vänder det IGEN, när jag får ett fint sms av någon vänlig själ eller en stor chokladkaka intryckt i truten. Alltså. På riktigt undrar jag över det här med sprutor för PMS.

Två dagar – sen blir livet bra igen

Dessa två dagar äro nu. Sen går det över.

Jag blir mig själv igen. Då blir allt bra i själen och hjärtat.

Då lugnar jag ner mig och vågar le mot världen igen.

Jag kan ta på mig snygga kläder igen och slänga av mig offerkoftan.

Sura, fula gamla kofta! Och tro det eller ej – men håret kommer kännas nyfärgat och fräscht. Som om ingenting hade hänt.

Joråsåatteh degåbranu

=D

 

Lämna kommentar (174 st) Dela inlägget:

 

Insamling till servicehund

 

Tavlor säljes – insamling till servicehund

Min 13 åriga pojk med autism målar tavlor tillsammans med mig, för att samla pengar till en servicehund till honom. En tränad hund inom autism kostar 60 tkr. Hunden hjälper honom bla att påminna om mattider, duscha, komma utanför hemmet, lära sig känslor, etc. Den lugnar även och minskar bla hans panikattacker o tics mm.

1.
”Batman”
Storlek ca 50×70 cm
2.500 kr.
Story: min son har svårt med att visa ansiktsuttryck. Därför klipper han ut mkt masker i bla papp – detta är en av hans masker jag målat av och han har hjälpt till med färgval.
Han älskar dova mäktiga färger – det gör honom lugn.

2.
FANTASiHUS
Motiv: Hus, svart/vitt
1200 kr
Mått ca 40×50 canvas
Story: Vi ville måla hus som bara finns i fantasin:)

3.
”Filurer som kramas”
Färg o form, på Canvas.
Storlek ca 40×50 cm
1200 kr

 

4.
MÅNPOJKEN ©
Motiv: månpojke
Storlek 40×50 Canvas


Story: Pojken på tavlan har autism. Pojken som skuggas av månen visar på så vis att han finns på riktigt. Även om han saknar ansiktsuttryck eller ogillar ögonkontakt. Samt att min son vill förtydliga i det med de tomma ögonen – att det är en del av hans autism. Dvs hans kropp ger skuggor av sol och måne – precis som för alla andra människor. Oavsett diagnos eller ej.
Munnen ser ledsen ut- men min son vill med den tala om att månpojken ler inombords, bara det att det inte syns.

Pris: ovärderlig för min del, men ett bud på minst 1500kr vore önskvärt.

Den kreativa processen

 

 

Läs vidare ”Insamling till servicehund”

Lämna kommentar Dela inlägget:

 
 

Lite jävlaranamma

Styrkan och jävlaranammar kommer som sagt när man som bäst behöver det.

Med all rätt och lagligt utfört arbete är lägenheten min. I andra hand iof. Men jag har än så länge i skrivande stund, rätt enligt lag – att bo där i 1 år. Precis som kontraktet säger.

Och jag vet att Du läser detta och säkerligen vrider dig av ilska – men jag låter dig veta att jag ska ta hand om lägenheten som om den vore min på riktigt.

Jag ska vårda den med kärlek och omtanke. ❤️

Jag ska använda såpa när jag rengör golven och jag lovar dyrt och heligt att inte elda för mycket i kakelugnarna. Precis som det ska vara. ❤️

Jag kommer putsa fönstrena med hederlig teknik och allt som jag rör vid i lägenheten ska dofta av glädje och ömhet.

Snälla Du, låt mig nu få vila. Andas. Bara vara. Få lite paus i allt. Ok?

Lova att aldrig mer, så länge vi enligt lag måste ha med varandra att göra – hota, skrämma eller förlöjliga mig eller min familj.

 

Låt oss nu fokusera på livet. Leva det och på riktigt släppa taget om detta märkliga.

 

/love peace and mycket understanding

Puss❤️

 

Lämna kommentar (117 st) Dela inlägget:

 

Humor är min återhämtning

Mer humor tack!


En av de personerna som står mig absolut närmst, är min bror. Vi har alltid stått nära och följt varandras med- och motgångar. Så även nu. Mot alla odds har han stått vid min sida – verkligen mot alla odds.

Det finns INGEN som kan få mig att vika mig av skratt såsom han. Han har humor likt en död katt. Dvs nada. Precis som mig. Finns verkligen ingen som har så låg nivå på humorn som vi. Jo möjligen mamma, men nä. Likaså hans sötnos till sambo. De är vansinnigt roliga och de mest okomplicerade människorna jag känner.

Humor hörni – det är nog där jag hittar min styrka, paus och återhämtning.

 

Jag är tokförtjust i Småstadsliv och särskilt karaktären Stånk-Tommy samt Agneta& Johanna. Misstänker att jag någonstans har en slags igenkännings-grej till dessa makalöst utflippade karaktärer.

Agneta och Johanna – favvisar från Småstadsliv

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Hur orkar du?

Ja, hur orkar jag?

Jag vet inte. Får frågan ofta men har aldrig ett bra svar.

 

Jag vetefasen vart kraften kommer ifrån. Det går inte beskriva i ord och är omöjligt att ta på.

En inre och magisk kraft med styrka som är obeskrivbar, dyker upp när jag som bäst behöver den.

Kampen om rättvisa och kampen om min rätt till en balanserad vardag och rätten till mat på bordet och tak över huvudet – fortsätter.

Jag ger ALDRIG upp eller ger vika för orättvisor. Det kostar mig både energi, tid, pengar men! – min känsla är så stark och jag VET att jag har rätt. Då är det en omöjlighet för mig att ge upp och skaka av mig skiten. Jag bara MÅSTE igenom detta helvete. Rent ut sagt.

Puss ❤️😘

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Lägenheten som försvann

De senaste månaderna har som sagt varit kaos. De senaste dagarna kan jag inte ens sätta ord på.

Men ska försöka.

Jag har levt i en kappsäck sedan jag valde att lämna ett destruktivt förhållande. Ingen mat, ingen säng, inga pengar. Barnen har det tack gode gud bra hos pappan och därför har dom fått vara där på heltid. Jag har träffat dom så fort möjlighet har getts. Overkligt, för jag är van vid att alltid eller iaf ha dem varannan vecka eller mer.

 Sjukskriven för min stress och min rygg/muskelsjukdom så har jag givetvis en sjukpenning/inkomst. Men när man lämnar något som inte är så jättebra, då gör man saker i lite panik. Då är pengar det sista man tänker på.

Alltså – efter att fört över mina pengar till den jag levde med, (gemensam ekonomi kan vi kalla det) så var kontot tömt. Helt ok, eftersom han stod för resten, betalade mat och hus och ja, ni hajjar. Inget konstigt i det egentligen. Men när jag valde att säga tacksåmikkethejdå i all hast, struntade jag i eller mäktade inte med att också tajfsa om pengar. Så där stod jag. Lättad men jävligt ynklig.

Inget hem, inga pengar, ingen bil, typ ingenting mer än det jag orkade bära. Resterande som slängdes ut ur huset som var mitt, hjälpte min älskade lillebror mig att hämta och magasinera.

Månaderna efter denna kaotiska panikflytt, har jag levt mer i stunden än någon annan kan tänka sig. Jag lever timme för timme. Jag vet inte om jag har mat i morgon eller ej. Jag har fått oväntad hjälp till diverse saker såsom shampoo, flyttbil, mat osv. Men allt sker timme för timme, dag för dag. Jag har aldrig kunnat eller vågat lägga mig ner och riktigt slappnat av. Saker har skett som inte ska eller får hända när man sitter i en sån här situation – men det har skett ändå.

Jag fick till slut en UNDERBAR lägenhet, centralt i Växjö. En lägenhet med äldre charm, kakelugnar som fungerar, fiskbensparkett och ljuvligt ljusinsläpp. Precis som tagen ur ett inredningsmagasin. Jag och framförallt barnen, och särskilt min mellersta son som just nu utreds för autismspektrum, har varit så glad och så lycklig över att snart få komma ”hem”. Han och jag är väldigt tajta och jag är den som stått honom närmst på många vis. Därför var det extra viktigt att han fick veta i god tid vart, när och hur. Jag hann flytta dit mina kläder, hygienartiklar och min vackra soffa Resten minns jag knappt.

Hyresvärden jag hyr av i andra hand visade sig ha en form av något som säkert kan liknas vid personlighetsstörning eller något åt det hållet. Jag blev hotad, jag var rädd, polisen kom. Fastighetsägarna fick hjälpa mig tillsammans med en god vän och en familjemedlem att reda ut det viktigaste på papper och sedan fick vi smyga bakom huset och helt enkelt ta oss därifrån. Lite som i en film.

Så av någon anledning, som ännu inte är bekräftad egentligen, har jag lyckats göra denna människa upprörd på en enda minut och det slog väl slint eller nåt för personen. Jag har ingen aning. Men nu tvingar hon ut mig från lgh, senast om 3 veckor ska hon hyra ut den till en annan. De har tydligen redan skrivit kontrakt. =) På riktigt nu.

Jag är alltså tillbaka på ruta 1, ingen bostad och fattigare än jag någonsin ens varit ever. Alla hyrespengar jag betalt in i förväg (1 hyra och 1 depositionshyra) vill personen inte ge tillbaka. Allt tas givetvis hand om via polisanmälan etc etc och ja jag har folk omkring mig som stöttar och hjälper mig. Men nu är jag ledsen och lite trött.

Lämna kommentar Dela inlägget: