Du har hela världen i din hand människa

Så sitter jag här med min jävla lycka.

Mot alla odds. För att jag kan. För att jag VILL. För att jag inte vet bättre. Eller nåt.

När jag började svamla på den här bloggen var min idé att nå ut med attraktionslagen och dess magiska kraft. Jag ville nå ut med kunskapen, erfarenheten och en massa annat viktigt å sånt. Sånt som tillför. Sånt som gör nytta för den enskilde. Sånt som verkligen gör skillnad. Men herregud och hans moster. Ska JAG göra skillnad? Med min blogg? På riktigt? Med min lycka?

Ja.

Människa – du har världen i din hand

För att få dig förstå att du har HELA världen i din hand vill jag först fråga dig – vad får dig att glömma tid och rum?

När du har svaret på den frågan – då har du också din lycka och framgång klar.

Det är precis det HÄR du ska syssla med och ingenting annat.

Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får pyssla i hemmet? Ja, då är troligen just det du ska syssla med om dagarna. Heminredning, inreda, städa…..Inte kuta runt på demensavdelningen och servera kaffe. Nej. Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får meka med bilen och styla den? Då kanske du ska se över om det där ”trygga” jobbet på bankkontoret verkligen är menat för dig.

Blev svaret däremot noll? Nada? Du vet helt enkelt inte vad som får dig att glömma tid och rum och fullständigt bli uppslukad av nuet. Här och nu. Människa – du har hela världen i din hand och för din och min skull – ta reda på dina skills (läs: färdigheter, vad du är duktig på, brinner för, expert på) och gör något galet trevligt av det.

När jag får för mig saker å tings – går jag utanför boxen och ser enbart sådant jag vill åstadkomma. Inte vad jag INTE kan, INTE har eller vågar. Jag avskyr ordet OMÖJLIGT.

Sedan jag var liten. Typ nyfödd – har jag alltid gått min egen väg. Överaktiv, impulsiv och självständig har jag gått min egen omväg och senväg. Allt för att inte vara som alla andra. Allt för att bevisa motsatsen och göra det där som grannen säger ”det är en omöjlighet”.

När jag blev arbetslös 2014 och grävde ner mig i ett svart hål i 2 dygn – var jag oresonlig och nästintill Kajsa Kavat. Jag fick panik och ville ha ett till varje pris. Jag sökte ALLA jobb som fanns lediga men nöjde mig inte med det. Jag kontaktade företag som inte ens var i närheten av det jag kunde, gillade eller ens visste något om.

Så kom det. Ett jobb som fick mig att känna ”Det här måste jag ba ha” De skrev ungefär så här: …….”Höjdrädd? Kan du hantera skylift, släp, är du tekniskt kunnig och verkligt intresserad av att klättra på hög höjd? Har du dessutom ett stort intresse av lackering, erfarenhet av takarbeten eller verksam inom branschen – tveka inte, utan hör av dig.”

Jag fick en kick. Det här var ju något jag INTE kunde men som jag genast såg som en utmaning. Ringde min vän M som sa” Hunny, du har alltid gått mot normerna, du kommer alltid göra det och är det någon som kan – TROTS sin extrema höjdrädsla, få ett jobb inom just takbranschen, så är det du. U go girl”.

Åkaj. Sökte jobbet. Skickade ett skruvat brev och ringde bums upp för att få bekräftelse. Jodå. De hade fått det. Men de hade flera ansökningar som redan gått till intervju. Flera stod på kö och nja. De ansåg att jag inte hade allt som krävdes för jobbet. (jag uppfyllde typ bara ett enda krav – för att vara korrekt. Och det var erfarenhet av arbetsledning). Dessutom hade jag aldrig hanterat en skylift. Jag var rökt.
Jag bad om fem minuter. Bums. Jag körde ner till deras kontor och fick fem minuter.

”Kan du hantera släp och skylift, även tyngre sådana??”

”Om du tar reda på när nästa datum är för kursstart så ska jag ansvara för att bli din bäste skyliftkörare!””

Jag gick därifrån med ett avtal om anställning, i chefsposition och en tjänstebil inkluderat.

Vad vill jag då säga med detta? Jo. Att om du VILL något så blir det oftast så – bara du har tillräckligt med jävlaranamma i dig och vågar tro på dig själv.

 

Chefspositionen är en sak för sig – inget för mig. Jag har varit chef för många gånger och hur jag än gör, lyckas jag inte. Jag försover mig, sjabblar till det eller så går jag bananas och förändrar hela organisationen och får sparken.

De brukar säga ” Lina, du är för bossig, du måste bli mer ödmjuk”

 

 

 

 

 

Röda tråden?

Näpp. Inte i det här inlägget heller. Och vet du vad? Jag behöver ingen röd tråd. För jag brukar lyckas ändå. Det gäller bara att ha ett mål och en vilja av stål. Så ere. Och en känsla. En känsla av att du klarar ALLT.

 

/

 

/Puss

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kära blogg – jag är i en kreativ bubbla

Icke tillgänglig

Pga diverse kreativa omständigheter och lagom härliga projekt PLUS en nyförlöst bibel som damp ner i postlådan här på Öland häromdagen – så är Lina Fridlund ICKE tillgänglig ett dygn eller två. Minst.

 

Välkommen hit – du kära lilla glädjebok! Nå dina mål – med Malin Boström är som jag tidigare nämnt – en av mina absoluta favoriter! Den ger glädje, kickar och ordentligt med spark-i-röva för att jag (och DU) ska orka, motiveras och vilja kämpa för att nå dina mål! Lättläst och sådär charmigt & magiskt skapt för handväskan – är den en given vardags-must-have för varje businesswoman.

Just ja – Icke tillgänglig!

Inte för omvärlden. Inte för mig själv. Inte för mina kollegor. Inte för någon mänsklig varelse överlag samt heller inga husdjur, gosedjur  eller diverse bekanta. Jo, barnen, sambon, katten – mamma…..ja ja, men i övrigt – nej.

Kreativ bubbla innebär fullständigt kreativt kaos  – och brukar resultera i antingen nada eller framgång. Men som jag brukar säga: ”failure is not an option.”

Så – uppdatering sker i förhoppningsvis positiv anda och …..du?

Till vi ses och hörs nästa gång – vad får DIG att glömma tid och rum? …….det du kommer fram till ska vi prata mer om. Det är nämligen så att just det DÄR – som får dig att glömma tid och rum, helt och hållet och som får dig att må sådär riktigt bra, det är DET som kallas inre glädje. Och inre glädje – det är DEN som kan göra dig framgångsrik. Allt annat är bara slöseri med tid eller är en onödig omväg.

Lets talk about inre glädje i nästa blogginlägg – förnuejatrött

Puss <3

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Martina Wärendfeldt – fotografen med driv!

Gästbloggare och inspirationskälla:

Martina Wärendfeldt – Mstudio

Skapandet av bilder – min passion

Hej alla, jag är veckans gästbloggare hos Lina. Jag är en passionerad porträttfotograf som driver Mstudio i Växjö och har gjort så i 20 (!!!) år..  Jag är en stor portion kreatör och kanske lite konstnär, men jag är även en rejäl portion företagsmänniska. Kanske den kombon som gjort att jag levt på mitt skapande på heltid i 20 år?

Skapandet av bilder är min passion och jag bestämde mig tidigt att jag inte ville vara en ”starving artist” utan jag ville kunna tjäna ett hyfsat leverne på mina bilder, så företagandet har kommit med jobbet så att säga.

Överleva var drivkraften – sen kom passionen

När jag utbildade mig till fotograf i Los Angeles för en herrans massa år sedan så gjorde jag detta för att ha ett jobb. Jag ville stanna kvar i LA efter att ha varit barnflicka och att plugga var bästa alternativet, men vad skulle man plugga till? Jag visste att jag måste försörja mig och kände att ett praktiskt yrke var nog min melodi. Att fotografera var ett litet intresse och jag tänkte att det finns nog jobb på tidningar eller i någons fotostudio. Att jag skulle driva eget och hamna så rätt med fotot hade jag ingen aning om. Nödvändigheten att överleva och skaffa mig ett jobb var den första drivkraften.
Sen kom passionen.
Jag insåg tidigt att jag hittat rätt och så gjorde även andra, för jobben rullade in redan under min skoltid i Los Angeles. Jag fick snabbt ta på mig företagshatten och diskutera priser och förhandla om jobben. Något som var otroligt jobbigt i början men bara att lära sig.
Mstudio startade jag några månader efter att jag flyttat hem till Sverige.

”-Du kan väl inte starta en studio utan några kunder?”

-Jag får väl inga kunder om jag inte har en studio?”

Jag råkade springa på en lokal som jag såg framför mig kunde vara en superfin fotostudio. Jag gick hem till mina föräldrar och sa att jag ville starta fotostudio, och min pappa sa ”-Du kan väl inte starta en studio utan några kunder?” Och jag sa ”-Jag får väl inga kunder om jag inte har en studio?”

Entrepenören var född

Att leva på fotograferandet var en utmaning redan då och jag insåg tidigt att jag var tvungen att ge kunden något utöver det utbudet som redan fanns för att kunna etablera mig och börja tjäna pengar direkt. Jag kollade upp marknaden och anpassade mina priser efter vad de andra professionella fotograferna tog betalt. Jag förstod tidigt behovet av att marknadsföra mig och att erbjuda en produkt som var säljbar till kunderna. Samt att ta tillräckligt betalt för att kunna leva bra på det. Företagandet var ett faktum. Om än lite av ett vilda västern för jag hade ingen direkt kunskap utan fick lära mig genom behoven som dök upp och problemen jag hamnade i.

Passionen och företagandet – mina ständiga livspartners

Jag brinner för att skapa och jag kan gå fullständigt loss på nya kreativa planer som dyker upp i huvudet, och i samma veva kommer företagstänket in om hur jag kan paketera de nya idéerna till ett säljbart koncept. Att leva med dessa två sidor gör att hjärnan sällan kopplar av, men eftersom jag jobbar med min passion som yrke påverkas jag inte särskilt negativt av det ständiga malandet i huvudet. Jag gillar skapandeprocessen så otroligt mycket att det ger mig energi. Alla idéer kommer inte förverkligas men vetskapen om att jag utifrån en idé kan skapa en ny inriktning på jobbet, göra den säljbar och således forma mitt företagande såsom jag vill, är en tillfredställelse svår att beskriva.
Om jag nu bara kunde bemästra balansen mellan familjelivet och det passionerade företagandet – hade det varit underbart.. men det är ett helt annat blogginlägg!
Tack för mig så länge!
Entreprenören & Jag säger TACK Martina!
För att snipika på Martinas vackra och fantastiska fotografier – gå in på Martinas portfolio och njut!
Puss <3
Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Byggnads i fittmössor

Kvinnodagen

Dagen då vi kvinnor ska uppmärksammas på alla sätt och vis.
Det finns bra, det finns mindre bra och sen finns det de där pinsamma grejerna som vissa företag får för sig att dra i gång.

Byggnads har i dag slagit på stort och höråhäpna – alla män i deras ledning (eller personalstyrka va vet jag) har bett någon stackars sate att virka fittmössor som sedan stolt visas upp på en klassisk företagsfotografering. Fittmössa? Bara ordet fitta får mig att skämmas. Ordet är för mig en ganska grov svordom, precis som kuken och röven. Ja, jag är grov i mun nu men jag vill förtydliga och belysa att ordens betydelse i sig INTE är något fult. Men handen på hjärtat darling – orden provocerar och enligt mig inte lämpade för vardagligt bruk.

Absolut inget ont om de som uppmärksammar kvinnodagen, men.

En……..FITTMÖSSA?


Å i morgon dah? Kommer fittmössan göra skillnad? På riktigt?
Naä. Jag brukar se saker positivt och från den ljusa sidan men det här fasen priset.
Vad tycker du? Är en FITTMÖSSA rätt sak att lyfta oss kvinnor med?

Om ni vill se, kanske köpa eller varför inte virka en egen fittmössa – Läs mer här så får ni se själva.

Jag ska fasen sy en kuk-mössa.
Någon som vill köpa?

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Nå dina mål – med Malin Boström

Boken som tar dig från idé till målgång

Jag är en bokmal. En såndära bokmal som samlar böcker som jag ”måsteha” och som sedan bli liggande i hyllan, i sängbordet eller varför inte skrivbordslådan. Jag tar upp dem ibland och klappar på dem, ger dem lite kärlek och bläddrar försiktigt. Sen åker de tillbaka. Men! Det finns en bok som jag alltid bär med mig. I väskan. I ryggsäcken (ok jag äger ingen ryggsäck men det lät iaf bra va) eller i det därfacket i bilen som man ska ha till viktiga saker såsom den där boken hur-bilen-fungerar och tuggumi och gamla e-type-cd-skivor å sånt mm). Den är liten till formatet och därför sådär löjligt perfekt att ta med överallt. Numera är den något sliten och naggad i kanterna. Nån sida har till och med fått ett äckligt veck. Men. Fortfarande magisk.

Jag har den jämte  mig när jag sover. I bilen när jag ska ut och sladda. Allt för att vara på den säkra sidan att jag gör rätt. Eller fel. Boken är min bibel och min väg till framgång.
Boken heter: Nå dina mål – 10 enkla steg till framgång och du hittar den här: Nå dina mål

Nå dina mål

Oavsett om du vill få ett nytt jobb,  starta eget, resa jorden runt eller springa ett maratonlopp så finns det gemensamma metoder för att nå dessa mål. Att sätta ett mål! Hur gör man då det? Malin Boströms bok är en riktig inspirationskälla och ”nu-jävlar-ska-det-ske-bok” och ger de där  perfekta verktyg du behöver för att gå från målbild till målgång. I varje kapitel finns övningar eller frågor. Med hjälp av dem skapar du dina mål och tar dig steg för steg närmare dem.

Måndagsälskare

Som entreprenör består dagen av att dels sälja, dels producera men även en massa annat som övergår mitt förstånd emellanåt. Det här med att nätverka är dock något som jag fullkomligt älskar och som verkligen är min grej. Människor är spännande och alla – verkligen alla – har en historia som är värd att lyssna på. Jag kan ibland fastna hos kunderna, vid deras fikabord, i deras sköna soffa – och lyssna till deras fantastiska entreprenörshistorier, framgångssagor och helt galna grejer de varit med om. Det är just den här biten av entreprenörskapet som får mig att älska det jag gör. Att få ta del av andras resor, upplevelser och framgångssagor. Hur de kämpat, arbetat och lyckats mot alla odds. Det är sådär knasroligt och ger mig gåshud på riktigt. Jag drivs av känslan när människor gör sådant de brinner för. När de vaknar varje måndag och tänker: ”Yes! Måndagmorgon och en HEL skön arbetsvecka ligger framför mig.” Och inte:

”Åhnäääää månda mårrån och ja ba hata mitt jobb å vill helst sjukskriva mäj typ nu. Men va fasen jag kör på för jag behöver en inkomst liksom å vågar intä göra de jag verkligen vill.”

Malin Boström är en sån där måndags-älskare och någon jag inspireras av. Hon gör det hon älskar och vill. En person som vågar  gå mot strömmen och vägrar ge upp drömmar. Härligt eller hur?

Jag ringer Malin

Inte särskilt förvånad eller speciellt chockad – var hennes röst som en ljuvlig melodi och hon fnittrade och skrattade högt under samtalet – minst flera gånger och mer än så. Hon lät något för proffsig för att jag skulle kunna vara mitt galna jag fullt ut, men ändå så där äckligt charmig. Jag såg framför mig en kvinna med bekväma skor, ett leende som sträcker sig från Kiruna ner till Öland där jag bor, en ryggsäck utav bark tillverkad för hand. Nåja. Nu känner jag ju inte den här magiska kvinnan personligen, utan bara på ytan, men ändå. Hennes röst får mig att tänka på lavendeltvål och ett-jäklar-anamma. Detta är en kvinna som inte följer normer och inte heller känns hon särskilt vanlig. Ni vet Svensson-vanlig. Utan mer ovanligt smart. Hennes ordförråd får mig att blekna och liksom…….bli lagom tyst (normalt sett inte min grej kan väl tilläggas).

Jag förklarar för Malin att jag väldigt gärna vill citera hennes bok och ord i min blogg och ber ödmjukaste om lov. Malin skrattar och säger: ”Vad GLAD jag blir och vad roligt att du tycker om min bok. Kan jag få länken till din blogg?”

Shit. Bah. Vadharjagnugjort.

Min blogg liksom. Jag har bloggat i ungefär max en vecka och har ju inga direkta referenser att ge.  Inte vill man heller (ok JAG) låta ens idol och en retorisk expert läsa ens blogg som mestadels skriv utav bara farten och som genomgår nada korrekturläsning.

Men hejhopp!

Här kommer inlägget Malin!

Håll i hatten och glöm inte att i dag – är det internationella kvinnodagen.
Skamlig att den ens ska behövas men låt oss fortsätta kämpa mot lika rättigheter!

PUSS!

Nedan ser ni ytterligare två makalöst kreativa och sköna entreprenörskvinnor med tokmycket driv i både kropp och själ.

Vill du också blogga? Gå då BUMS in här och sluta fundera – bara gör det.

 

 

Klart man är så här glad om man är grundare till en av Sveriges skönaste bloggportal!

 

 

 

 

 

Lämna kommentar (7 st) Dela inlägget:

 

Kvinnlig vs. manlig entreprenör

Gästbloggare Peter Sibner

Manlig entreprenörstart!

Den här lördagen kommer jag bjuda på en smaskig sak – nämligen en av Sveriges mest språkintresserade killar jag vet. (och hockey-freak men den ger jag mig icke in på). Som veckans gästbloggare berättar han om företagsstarten och den känsla som kan uppstå i kropp & själ. (Iof kan jag tycka att han var något sparsam med detaljerna gällande det dära med pirr i magen å sånt. MEN. Han är ju av den där manliga sorten och de ÄR inte som vi kvinns. Det bara är så. Men vi älskar dem ändå.) psssssst: Om du har en manlig människokropp i närheten och anser att han minsann har precis lika mycket känslor som vi kvinnor och tänker likadant – don´t be afraid to send that man to me för jag är villig att spendera ex antal kronor för att forska på hans hjärna. Skicka PM 😉 Lets make a deal.

Här är han, Peter. Nå, nu googlade jag bilden i sådär skitfort-deadlineläge och bilden kanske Peter uppskattar. Inte. Men Entreprenören & Jag är mer än nöjda 😉

 

Peter in action som sportkommentator

Peter Sibner – Entreprenör, var stolt!

 

Jag skriver texter för levebrödet sedan många år tillbaka. Men jag har aldrig skrivit om hur det är att vara entreprenör, eftersom jag blev en först i höstas.
Likväl är jag uppvuxen i ett småföretag, så den enskilda lycksökarens vardag har ändå varit någon typ av norm. Under mina första sju-åtta levnadsår var ingen av mina föräldrar anställda av någon annan än sig själva. Därmed kom de inte heller hem vid kvart över fyra som alla andra mammor och pappor. Fem veckors semester på sommaren och sportlov i fjällen? Knappast. Dagis? Nja, det fanns vid den här tiden inte många förskolor som var öppna till 19.30 på kvällarna i småländska småsamhällen. Farmor och farfar ordnade dock ett alldeles förträffligt dagis och tog inte ens ut maxtaxa.
Att småföretagande är motorn som driver landet framåt och lägger grunden för morgondagens globala börsraketer är inte bara en samhällsvetenskaplig sanning, det har alltså även rent ideologiskt varit något jag känt mycket starkt för. Jag var för ung för fackeltåget mot löntagarfonderna, men ni fattar grejen. Företagares rättigheter och villkor ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Men det var först i höstas jag tog steget och startade mitt eget bolag. Och det första som slog mig var faktiskt hur enkelt det var!
Visst, enkelt och enkelt. Det tog ju trots allt 37 år att räkna ut vad mitt företag skulle syssla med. Men när jag väl klurat ut det gick resten på ett par timmar! Klick, klick, klick, in med stiftelseurkund och fram med Bank-ID och 50 000 spänn och plötsligt cruisade man majestätiskt nerför egenföretagandets smala väg mot lycka. Skatteverket och Bolagsverket och allt vad de heter var oerhört hjälpsamma och det var egentligen inte knöligare än att skaffa ett pass.
WTF?? Hade jag misstagit mig? Var detta egentligen inte alls ett land där egenföretagare ses på med skepsis av både myndigheter och en förvärvsarbetande allmänhet?
Nu började dock det svåra.
Den tillvaro av risker och uppoffringar vi entreprenörer vet att vi ger oss ut på kantas tyvärr av en del misstro och missunnsamhet. Jag har bott och rest mycket i USA och det är ingen myt att det är en annorlunda attityd där. Det tog ungefär två dagar, sedan meddelades det att representation inte längre var avdragsgillt. Jag skulle alltså inte längre få bjuda en kund på middag med mina egna pengar.
OK, skit samma. Särskilt många kunder att trycka oxfilé i halsen på har man ju ändå inte i början.
Efter ytterligare någon dag lade regeringen fram förslag på nya 3:12-regler, vilka omedelbart såg ut att innebära en betydligt tristare belöningskalkyl för första årens lågavlönade tragglande. Och efter en vecka skickade Skatteverket besked om att jag redan på förhand skulle betala skatt på en schablonmässigt uträknad vinst jag ännu var tusentals timmars slit ifrån att göra.
Det var väl själve fan?
Så ja, företagande kantas av en del misstänksamhet från allmänhet och myndigheter. Just nu är vi mer i skottlinjen än på väldigt länge. Det är tydligen vi som ska ”upprätthålla skattemoralen”.
Men är det värt det? Ja, herregud. Enbart känslan av att bygga något eget, få styra sin egen tillvaro och lägga energin där den ger som mest är otroligt tillfredsställande. Att äntligen få kalla sig själv för ”egenföretagare” och ”entreprenör” och inte bara annektera deras vedermödor när man sitter och moderatvrålar om deras hårda tillvaro är väldigt tillfredsställande.
Jag umgås väl i sällsynt hyggliga kretsar. Men oftast låter det ändå sä här:
– Jaha, så du har startat eget?
– Japp.
– Så kul. Lycka till!
Att skicka den första fakturan är smått orgasmiskt. Jag har skapat BNP, för djävulen! Och första gången man tragglat sig igenom en momsredovisning och inser att ”för fan, jag fixar ju det här!” är ett väldigt vuxet ögonblick. Faktum är att det till och med är ganska roligt att bokföra.
Den entusiasmen lär väl lägga sig med tiden. Men stoltheten över att vara sin egen hoppas jag få bevara.
Text: Peter Sibner
Hemsida: www.sibnerica.se
Så – lets inse tjejer – vi är same same but different about the känslorförklaringar – men annars? Njä. Intä mycket.
Puss och snälla ni/du/hen/han/hon – sov så gott för det tänker jag göra.
/Entreprenören & Jag

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Dress like success hunny

DRESS FOR THE JOB YOU WANT
NOT FOR THE JOB YOU HAVE


dcfec2e78633bfb111d4021aaa9a9ab9

I dag sitter jag iklädd raggsockor och en kofta från artonhundrafrösihjäl. Känner mig allmänt osnygg och den businesswoman som jag innerst inne är – är som bortblåst by the vind. Dessutom kan jag ovilligt erkänna att jag har håret fullt av papiljotter. Ska ge mig på en selfie på den – bara för att visa att jag kan. Selfie är en av de absolut värsta sakerna med det här digitala och socialamediefenomenet. Selfie är som: en rejäl fylla och dagen efter vakna upp och inse – shit. Vad var det som hände? WHY? Varför lät jag mitt innersta, värsta tänkbara – nå ut till hela kompisligan inklusive familj och släkt. Varför varför varför. Ok. Instagram har filter men helt ärligt – jag är oteknisk som få även om jag är uppfinnare inom teknik/medicin så har jag inte ens vågat posta mitt första inlägg på instagram ännu. Det känns sådär ”oh-herreguu-nu-tycker-alla-att-jag-hashtaggat-fel-och-min-karriär-är-körd”.
Lite så.

Nu tappa ja tråden igen. Försök lev med den så blir det lättare för både dig o mig <3.

Kläder ja. För visst är det så – att så man klär sig – så blir man?

När jag drar på ett möte eller ska representera något av mina företag eller projekt – då åker de höga klackarna på och kavajen blir en självklar accessoar. Jag både känner mig starkare, mer Power-fylld och mer…..kan man säga smart? Ja, vi säger smart. Jag blir den där kvinnan med styrka, ett ordförråd av guld och ett grymt fokus på siffror och analyser. Men som privat – nope. Fokus noll och jag sätter tex ofta smöret i kryddskåpet och grönsaker kan bli liggande i brödkorgen. Tills min sambo rycker in. Han är magisk. Han styr upp det jag rivit ner och raserat bland vår annars mycket pedanta ordning i skåpen. Han är även snäll nog att ge mig en klapp på axeln oavsett hur jag stökat ner i hallen eller sovrummet.
Tex när jag ska välja kläder inför ett viktigt möte.
På riktigt! Jag DRAR ut alla plagg och går igenom varje hundra. Varje gång finns absolut inget alls som matchar och heller inget som passar min kropp. Trots att jag var nöjd de sista gångerna med min outfit. ”Hur är det ens möjligt” säger han? ”Hur funkar ni kvinnor?” Att ni inte SKÄMS!” Jo, vi skäms. Över våra garderober och att inget någonsin matchar. Möjligen mellan de där perioderna ni vet. Då känner man sig snygg, stark och ovanligt läcker. Men sen, resterande veckor. Makalöst och vedervärdigt. Lite halvgrå, platt och sådär vanlig.
Men! En sak har jag lärt mig genom alla år som företagare och chef på diverse märkliga företag – att när jag klär mig bekvämt så vinner jag rakt av. Oavsett kavaj eller ej, det är känslan som avgör hur bra jag presterar – inte kläderna. Även om en väldressad kjol och kavaj är deluxe o lyx enligt mig.

Vad tycker DU är riktigt läckert när det gäller snygga, väldressade kläder – inför ett viktigt investerar möte eller en större presentation? Skulle du våga kliva rakt in på fullsatt föreläsning med ett par svinsköna moonboats och en jump-suit med tillhörande sömnrufsig frisyr? Vad skulle resultatet bli tror du? Har makt med kavaj att göra eller kan vi skippa den och helt enkelt dra på oss dendära sköna, goa o myyysiga jumpsuiten som sambon avskyr? Nej. Skulle inte tro det va.

Dress like success!

434a21903e7043ba6a9988bf9cf6f3ae

/Entreprenören & Jag

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

 

Uppfinnare och kvinna – en diagnos?

Kvinnliga entreprenörer

Ni som känner mig vet hur löjligt passionerad jag är av entreprenörskap och allt därtill. Men speciellt brinner jag för kvinnligt företagande och fullkomligt jublar av glädje varje gång jag ser eller läser om en framgångsrik kvinna som vägrat följa strömmen. Som vågat stå upp och gå emot allt vad normer innebär och som vägrat vika en tum för sin inre glädje. Thats häftigt och mäktigt!

809d8beb1cb0c1250213cca4dbc25257

Orädd och nyfiken

För drygt 2 år sedan tog jag farväl av min chefs-tjänst inom tak&bygg och bytte den lagom gråa bekvämlighetszonen mot ett liv i fattigdom. På riktigt fattig. Men jag vägrade släppa min nyfikenhet och vek inte en tum för rädslan som omgivningen ville trycka i mig.

Ur drömmen kom en idé

Jag vaknade en natt, som ur en dröm, av att en idé vägrade ge med sig och jag tvingades gå upp och ta fram penna och papper. Klockan var säkert runt 02.30 och jag var sådär overkligt pigg och klar i skallen. Jag började skissa och skriva och klippte & klistrade. Klockan blev 06.00 och jag var FORTFARANDE piggelina!

När jag senare synade min skapelse det jag åstadkommit under natten insåg jag att jag nog hade en riktigt bra idé på G.

Jag ringde min lillebror direkt när klockan närmat sig mänsklig tid på dygnet, och bad honom bums komma hem till mig för att seriöst planera att erövra världen.

Jodåsåatteh. Vi klippte, klistrade och spånade vidare på idén och beslutade efter några veckor att djupdyka lite mer noga.

Almi Företagpartner i Växjö hjälpte oss att utvärdera idén och tyckte att vi skulle fortsätta vidare och kolla möjligheterna med att ta patent.

Vänta lite härnuva? Patent? Åkäj. Fast vi har inga pengar. Varken till patent eller bolag.
”Vi tror på er idé och på er, vi ska hjälpa er med det här”

Sagt och gjort – resan som låg framför oss var vi lyckligtvis helt omedvetna om. Vi båda sa upp oss från våra arbeten och satsade fullt ut på att ge oss in i medicinteknikens värld. Med allt vad det innebär.

Kvinnlig uppfinnare – en ovanlig kombination

Jag ska berätta om vår resa, så gott jag kan, men det får bli lite pö om pö allteftersom. Men en sak kan jag villigt erkänna – att vara kvinna och ”uppfinnare” – det är INTE en lätt sak. Tyvärr. Enligt myndigheter och annat trams – var det en ”mycket ovanlig kombination och därför något du kanske också bör se över”. Ja. Helt seriöst. Det borde jag ju verkligen gjort. Men se över vadå? Huvudet? En magnetröntgen kanske?

68ed88b63de4a1ccae7f4ca3a32d9600

Uppfinnare? Nja, tror snarare att du har en diagnos

Att få en klapp på axeln och uppmuntrande ord i stil med ”Lilla vän, ska du verkligen ge dig in i det där – tänk på att du måste ha ett jobb, en inkomst och mat på bordet” eller ”Medicinteknik? På riktigt har du nog blivit manisk och kanske bör uppsöka en läkare? Kanske du har någon diagnos som du kan få medicin för eller kanske en kurator?” eller…..”Nja, jag tror snarare att du har en diagnos och att det är en läkare du ska uppsöka – inte en patentbyrå”.

Ok. Mani vadå. Mani? För att jag kommit på en idé och vill starta företag?

Jäsp.

Dubblettjäsp.

 

Som TUR är går Lina alltid sin egen väg och liksom totalvägrar alla andras åsikter och knasiga synpunkter. På gott & ont vill poängteras. Men mest gott.

I dag är uppfinningen patentsökt i drygt 137 länder och ännu A-klassad och godkänd för att gå vidare ut i vida världen. Men än ligger hårt arbete och mängder av riskkapital framför oss. Tack och lov har jag lyckats få med mig två underbara investerare som tror på idén och på mig/oss. Likaså står det ett starkt team bakom som kommer satsa blod, svett och riskkapital för att min uppfinning ska nå den internationella marknaden. Helt otroligt. Att jag, Lina, skulle stå här i dag. 12716704_1015421551862891_1975557383_n

Nytt projekt på G

Entreprenören i mig har funnits sedan barnsben och lägger sällan locket på. Jag började redan som 7-åring att sälja mammas klädnypor till grannarna och diverse platstbytto som jag tyckte kunde ge ett extra tillskott i plånboken. Jovisst. Och det gick väl sådära. Inga större vinster var det tal om och inte heller kunde jag investera i några grymma start-ups 😉

I dag arbetar jag dels som frilansare, som livscoach men även med ett webbaserat projekt som förhoppningsvis kommer lyftas online innan sommaren.

Många bollar i luften ……..det är entreprenören i mig. ”Jag”däremot vill helst krypa ner i min sköna säng nu och meditera och drömma mig bort bland rosa moln och vita tulpaner. Morgondagens mål: att hitta minst 2 samarbetspartners till mitt pågående projekt.

Vad blir ditt mål i morgon?

 

Sov gott och håll i hatten

/Entreprenören & Jag

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Även jag må blogga

Hej du käre entreprenör!

Äntligen dags för mina galna entreprenörstankar och kreativa lustar – att nå ut till svenska folket! Hej och hå vad pirrigt! Tänk att jag så länge velat blogga men inte vetat HUR eller vart. Men nu så är det dags.

Säkerligen är du som mig, en sökare och en driftig sådan. En som alltid söker efter kickar och höga mål att nå. Oavsett om folk säger åt dig att vakna, ta det lugnt – så väljer du att rusa på i rasande fart. Och du lyckas. Gång på gång. Ja, kanske inte från fattig till snorrik bara sådär. Men du GÖR det du sagt och det du drömmer om för tillfället. Du har visioner och du vågar som mig, gå din egen väg. Du är sällan rädd för att misslyckas. Du har en nästan magisk förmåga att se lösningar i allt. Vilket kan skapa en aning kaos i huvudet emellanåt, eftersom du som jag, gärna löser vartenda litet problem som dyker upp.
Du har förmodligen ett kollegieblock vid sidan av sängen och ett gäng sköna pennor att skriva ner dina idéer med. Pennan och pappret är viktigt.
Du blir ibland så där euforisk över en ny idé som klickat i gång i ditt huvud. Du blir lyrisk, nästan sprudlande glad. Du måste göra det där NU innan det är för sent. Du ringer alla dina kontakter som känns relevanta för att höra deras åsikt och eventuella idéer. Du mailar och går bananas bland marknadsanalyser och exceluträkningar. Du har satt din affärsplan i verket och skaffat investeringskapital innan någon ropat hej. När du sedan vaknar ur din euforiska bubbla som varat i två dygn, inser du att DU är den enda som vet hur hela visionen ser ut egentligen. Du inser även att den enda som kan få detta att bli verklighet är du. Panik. Likaså inser du att ju mer du tänker och klurar desto större växer sig affärsidén och när kvällen närmat sig är du redo att lansera den nya appen, tjänsten eller bygga bolaget-delux.
Men ingen annan ser. Ingen vet. Därför måste nu en process på sisådär månader eller till och med ÅR (bevare mig) få gå innan du kan klappa på din vision irl och njuta av framgången.
Jag kan verkligen skriva HUR långt som helst om just detta ämne – att det ska gå fort. För att inte bli uttråkad eller tappa modet, motivationen eller vad det än nu må vara. Det är min svaga sida å ena sidan. Å andra sidan så kör jag 100% när jag väl bestämt mig. Inget kan stoppa mig – inte ens jag själv. Jag drivs av att göra saker som andra ser som en omöjlighet eller nästan lite storhetsvansinne- grej.
Jag ska klura lite på vad nästa inlägg ska handla om. Till dess ska jag klura ut hur sidan fungerar, in i minsta detalj såklart. Design, färg, form, typsnitt – ja allt måste jag sätta min egen prägel på. Men troligen får jag acceptera (återigen) att allt inte kan ske pang boom.
Nä. Vet ni. Den får liksom ligga te sig en smula. Känna in sig. Känns bäst så.
Nu ska jag sätta en snygg presentation för nästkommande möte.
Kaffe nu <3

0335045aba31f900dfe57108e1da237fCIMG7854

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: