ADHD – ett påhittat fenomen

ADHD – ett uttjatat och påhittat skämt

Jag tror inte på diagnoser utan är helt säker på att det är någon förvirrad läkare nånstans i Kina som kom på fenomenet när han var uttråkad eller nåt.

Diagnoser ges till dem som önskar få bidrag och som vill ha ett ”intyg” så de kan dölja sin lathet. Lata – det är precis vad de är. Lata och bekväma och inte alltför sällan glömska. Så inutta helvetes. Glömmer allt från stänga av värmetången till att kasta soporna i soptunnan i stället för brevlådan. De poppar popcornen för länge så de bränns och under tiden har de hunnit dammsuga hallen, ringt en vän och bäddat en och en halv säng. De är också riktigt kassa på att minnas saker som att handla mjölk å sånt. De kommer gärna hem med en röd paprika och två citroner istället. För å inte tala om möten. Dessa möten som de ALDRIG kan komma i tid till! Jag blir galen på att de har mage att skylla sin försening på sin dryga ADHD.

Att passa tider är oftast dömt att misslyckas. Likaså att lägga saker på sin plats – varenda gång. Så man aldrig hittar det man ska. Såna är dom. De där med ADHD. De förlägger saker medvetet tror jag, på diverse strategiska platser som de sedan ”glömt” bort. För de vill att man köper dem nya nycklar – för de orkar helt enkelt inte lägga var sak på sin plats utan de lägger allt på stället som de står. Då blir det så, säger dom. Att mjölkpaketet  hamnar i tvättkorgen eller barnens gympapåse bland den rena disken.

ADHD-personer skyller typ allt på sin diagnos och använder den gärna i olika syften, såsom att få som de vill. I alla lägen. ”MÄH jag ha ju ADEEHÅÅÅDEEE ju. Då MÅSTE jag få vila lite extra varannan dag eller så, för annars orkar jag ingenting!” eller ”Jag har ADHD och därför säger jag en massa klumpiga saker till dig såsom att du har för stora tår eller skriver som en kratta.”

ADHD är ett nytida påfund enbart för att medicinbolagen ska tjäna pengar. Feta pengar. Men skam den som klagar liksom. De ska ju ha mat på bordet de också.

ADHD är en dålig ursäkt för ett dåligt beteende. Så tycker jag.

Alla har en släng av ADHD. Alla kan väl glömma nån gång, alla kan väl säga taskiga saker eller glömma vart de ställt bilen. Alla kan väl bete sig olämpligt i vissa sammanhang och alla har väl för sjutton nån gång lagt hårtorken i bokskåpet?

De med ADHD får sin diagnos bara sådär. I ett litet nafs. Det tar typ tio minuter att få den.

ADHD är lika med ouppfostrad människa. Som saknar bra föräldrar. Som inte har någon skam i kroppen alls. Som inte vet hur man beter sig, hur man sitter still eller hur man sitter i en soffa.

Ja det vet väl alla att det är du och jag – vi skattebetalare som ger pengar till de där med ADHD. ALDRIG ska de gå till mig och dig – vi som är friska, ordentliga, aldrig ljuger eller luras. Vi som är snälla rakt igenom och alltid sopsorterar. Vi som varje dag, trots 340 grader i feber – kämpar oss till jobbet klockan 07.00 och står där vid vår maskin eller i butikskassan och tar oss igenom hela dagen utan att klaga. Inte ett endaste dugg till och med.

Sen kan jag säga, att jag hört av någon en gång, av en granne eller så, att alla kriminella och grova brottslingar – har ADHD. Så passa dig för de som har ADHD.

De raserar hela tillvaron och lyssnar aldrig på vad du säger. Aldrig låter de dig tala till punkt. Aldrig skulle de sitta stilla i din soffa och herregud nej, de skulle sällan eller aldrig ge dig en chans att tala till punkt. Fast det har jag visst redan nämnt. Och pricka. Punkt och pricka, det är en skön kombination av ord. Tycker jag. Jag älskar ord och typsnitt! Kan gå bananas på typsnitt. Love it!

Apropå annat? Som du säkert förstår så är mitt inlägg ironiskt.

För det är sådan jag är. En ironisk människa i sina bästa år, med en adhd-diagnos.

 

Jag är i och för sig inte lat det allra minsta, snarare tvärtom. Men folk TROR gärna att jag är lat mellan varven. Efter jag varit sjukligt produktiv och avklarat arbetsuppgifter på 2 dygn, som för normalstörda annars skulle tagit en månad, behöver jag vila. I minst 2-3 dagar. Men ibland tar tröttheten över mitt liv. En dag eller fyra sådär. Då ligger jag bara i soffan, sängen och käkar rostat bröd och pimplar kaffe, har ångest och känner mig allmänt värdelös. Men SEN!!! Då farao är jag mänska igen och allt blir bra igen. I tre veckor. Sen blir jag trött i sisådär 2-3 dagar. Har ångest. Tar på mig offerkoftan. Dricker för mycket kaffe. Å sånt.

 

 

 

Men SEN!!!! Ja då jäklar.

Å så håller det på. I evighetens och amens namn.

Tack gode GUD för ADHD! AMEN.

Nu ska jag släcka törsten med nybryggt kaffe, sen tänkte jag ha en stunds ångest och efter det ska jag vandra längs havets strandkant och bara vara. Fast nu ljög ja. ”Bara vara” är något jag är riktigt kass på. Annars är jag bra på det mesta. Som å starta projekt….mer om det. Låvar.

Puss

 

 

 

 

 

 

 

3 kommentarer

  1. Jag blir alldeles rörd <3 Denna enorma drivkraft som jag ser hos barn med ADHD önskar jag att fler såg. Du besitter samma urkraft och målmedvetenhet. Jag kan bara tänka mig hur din blick är när du siktar in dig på målet. Fokus. Bortkopplad omvärld. Ett jävla jävlaranamma. Go girl!!!
    Dansa…. pausa…. dansa…. pausa…
    Kram

    1. Du är fantastisk och helt ljuvlig i dina peppande, kärleksfulla kommentarer Hanna. Jag blir väldigt rörd och tacksam för dessa fina ord. Tack <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud