Bryter tystnaden om försäkringskassan

För varje andetag jag tar, är du med mig.

För varje timma jag lever, är du med mig.

För varje ansträngning jag gör,  så finns du med mig.

Hela tiden. Varje timma, varje dag.  Alltid, så är du med mig. 

Skam och skuldkänslorna.

 

Jag väljer att skriva den här storyn på min blogg, enbart för att jag desperat söker en lösning. Inte något annat. Skammen och skuldkänslorna för min familj och situationen vi befinner oss i, är redan övermäktig. Så snälla. Döm mig inte.

Jag vill sluta kämpa och få njuta av stillheten. Jag vill känna trygghet och ha någon nära som säger att det ordnar sig.  Men det händer inte utan kampen fortsätter. Min kamp om livet, vardagen.

Under hela mitt vuxna liv har jag dragit in pengar till staten och mina år som småbarnsförälder var precis sådär ljuvliga som de ska vara. Jag har gjort rätt, riktigt och varit ordentlig. Precis som man bör.

Men. För 2 år sedan blev stressen övermäktig och jag började tappa minnet. Att laga mat var förenat med livsfara för min del, då jag kunde somna ståendes med kinden mot köksbänken och stekpannan på full speta. Det började brinna. Jag vaknade till och släckte. Det blev lätt rökskadat i köket men huvudet mäktade inte med att reda ut vem jag skulle ringa.

Sådär höll det på. Läkaren sa att jag hade tydliga tecken på utbrändhet och att vila samt återhämtning var enda alternativet. Jodå. Såatteh tecken på utbrändhet.

Min såkallade återhämtning blev ett skämt. Med tre barn varannan vecka körde jag fullständigt slut på mig själv och fixade inte att ens ta mig ur sängen den veckan jag var barnfri. Jag varken gick utanför dörren eller fick hem mat, så jag kunde äta ordentligt. Jag åt det som var lättillgängligt. Skorpor utan smör. Kaffe. Vatten. Cornflakes utan mjölk eller joggi. Gamla ostbågar och halvmjuka chips. Knäckebröd utan pålägg.

 

Den veckan barnen var hos mig gjorde jag panik köp på Statoil. Svindyrt men min kropp tog stopp och hjärnan fungerade bara halvt. På riktigt.

Ekonomin rasade och saker blev bara värre, ju längre ner mot avgrunden jag närmade mig. Jag öppnade till slut inga brev och räkningarna hopade sig. Tanken på att öppna posten fick mig att en dag kräkas. Rakt ut. På köksgolvet.

 

När jag en dag tog mod till mig att handla på coop istället för Statoil, insåg jag att min bil saknade både vinterdäck och tillräckligt mycket bensin för att eventuellt ta mig tillbaka hem från affären igen. Det blev svart. När jag vaknade till satt jag på parkeringen på coop men visste inte hur jag tagit mig dit. Jag kände samtidigt ett kraftigt tryck mot bröstet och kände hur det strålade ut i vänsterhanden. Det började flimra för ögonen och jag tog telefonen och ringde mitt ex. Han kom och hämtade mig och resten därifrån vill jag helst bara glömma. Jag föll djupt och det tog mig ca 2 år att ta mig därifrån till dit jag är nu.

Och vart är jag idag? Jag har under tiden blivit av med sjukpenningen flertalet gånger eftersom försäkringskassan ansett att jag har tagit för lång tid på mig att ”komma tillbaka”. Därför har jag varit tvungen att flytta. Till en vän. Mina barn bor numera hos sin pappa. Där är de trygga, men saknaden efter mig, deras mamma och absolut största trygghet, är stor. Min saknad efter barnen……går inte ens förklara i ord. Jag bryter i hop fullständigt när jag tänker på att 2 år gått, av deras liv, som vi aldrig får tillbaka.

Jag står betydligt stadigare i dag och känner långtifrån den utmattning jag kände av då. Jag är till och med redo att börja arbeta. Men då jag saknar bostad, anses jag för ostabil och skör för att få ett jobb. Därmed är bostadsmarknaden omöjlig att ta mig in på. De betalningsanmärkningar jag dragit på mig under tiden då jag helt saknade inkomst, de gör det omöjligt att få en bostad. Och så går det runt. Men tiden går…hela tiden rinner den iväg och jag vill inget hellre än att ha en trygg bostad, ett jobb och trygg vardag. Men tanken på att dra igång ytterligare en kamp gör mig svettig. Och trött. För jag vet inte vart jag ska börja.


Julen närmar sig med stormsteg.
Jag hade lyckats planera in en bra jul, eftersom jag orkat med att sälja av det jag äger och därmed samlat ihop till mat och julklappar. Tänkte jag iaf. Förra veckan fick jag veta att jag är återbetalningsskyldig till försäkringskassan. Trots att jag fick rätt mot dem i flera års kamp. De lyckades på något vis komma runt det som rätten fastslog och drog mig inför rätta igen. Trots att de visste hur svag jag var. Jag föll samman i spillror och tråkigt nog mäktade varken huvud och kropp med att ta upp kampen återigen. Dessutom saknades rätten att få en advokat via hemförsäkringen, eftersom det nu var ett tvistemål försäkringskassan valde att köra mot mig.

Så de vann denna gången. Och jag blir skyldig att betala tillbaka all sjukpenning jag hittills fått.


Att jag opererats, suttit i rullstol – spelar mindre roll för den här myndigheten. Att jag blivit utmattad under tiden pga stress och press spelar heller ingen roll. Och dessutom har den senaste veckan för min del bestått av en påtvingad utredning, huruvida jag är sjuk på riktigt och framöver har rätt till någon sjukpenning eller ej, påbörjats. Jag fick veta bara några dagar innan att om jag ska få min sjukpenning nu innan jul, måste genomgå både fysiska och psykiska tester, i en extern utredning.

Ok. Jag har nu genomgått hela deras utredning, som varat i dryga 3 dagar. Jag får inte veta resultatet innan de tagit ett beslut. Det är mot deras regler annars. Så…..nu närmar sig julen med stormsteg och jag vet ärligt talat inte ett smack hur den kommer se ut. Jo just det ja. Det bidrag som försäkringskassan betalar ut för min son (han har autism) och som gör det möjligt för oss föräldrar att göra sånt som krävs för att han inte ska vara helt isolerad osv….väljer de nu att dra från min såkallade skuld.

Hoppsan Kerstin. Den var inget kul. Men vad göra? Jo. Inte ett smack. För jag har ingen lust att tänka på det här mer. Ingen lust alls. Eller rättare sagt…jag mäktar inte med att tänka på det.

Att jag saknar bostad (har tak över huvudet dock) och att det enda jag vill är att få tillbaka mitt liv, spelar ingen roll för dem. Lika lite att jag förklarat för dom att jag inte har pengar till mat. Inte till något. Allra minst julklappar till barnen. Och nä.  Helt ärligt. Vet ni vad? Jag drar täcket över huvudet tills julen är över. Stänger av Facebook, tv och allt som bara ger fruktansvärd ångest just nu. Och låtsas som om det regnar. Helt seriöst.

Sök hjälp hos socialen kanske ni tänker nu. Eller varför inte svenska kyrkan =) Jodå. Det har jag gjort. Tro mig. Men jag fick avslag från soc med orden: ”Du ligger på ett överskott eftersom vi inte räknar in den skuld du betalar till försäkringskassan samt inte heller det underhåll du betalar till pappan. Så tyvärr.”
Kyrkan sa” Tyvärr, vi kan inte ge dig en matkasse eftersom vi måste prioritera dem som har barn. Du har inga barn skrivna hos dig. Dessutom tjänade du 32 000 kr för mycket förra året. Avslag”.

Har ni ett bra tips, ett gott råd eller en fin tanke att skänka – hör av er.

 

Puss <3

 

13 kommentarer

  1. Hej jag är ute för att sprida denna goda nyheter till hela världen om hur jag fick min man tillbaka. Jag blev galen när min man lämnade mig för en annan kvinna förra månaden, men när jag träffar en vän som presenterar mig för profeten Okona stor budbärare till det orakel som han tjänar, berättade jag mitt problem för profeten Okona om hur min man lämnade mig. Han sa bara till mig att jag har kommit till rätt ställe var jag kommer att få mitt hjärta längtan utan några biverkningar. Han berättade för mig vad jag behöver göra, efter det hade gjorts. Under de närmaste 2 dagarna ringde min man jag på telefonen och sa förlåt för att bo mig förut. Jag är så glad och överväldigad att jag måste berätta för hela världen hur profeten Okona hjälper mig att ge mitt hjärta begär. Om du behöver någon form av hjälp kontakta profeten Okona på följande e-postadress: prophetokona@gmail.com eller WhatsApp på +2348069032895 Han kastade också så många stava som,
    (1) Om du vill ha din ex tillbaka.
    (2) du behöver inte skilsmässa i ditt äktenskap.
    (3) Du vill bli befordrad på ditt kontor.
    (4) Du vill ha botemedel mot dödliga sjukdomar
    (5) Om du vill ha ett barn.
    (6) Du vill vara rik.
    (7) Du vill knyta din man och hustru för att vara din för evigt.
    (8) Om du behöver ekonomiskt stöd.
    (9) du vill ha en fru / make

  2. Tänker på dig, du är inte ensam i den situationen … Känner igen nästan allting … Men det hjälper ju inte dig … Och det du inte upplevt som jag skulle vilja berätta till dig, är fel från min sida att berätta för dig … Så jag ber till Gud om en bättre morgondag för dig, det är allt jag kan göra …

  3. Åh, om du haft swish utskrivet hade jag swishat direkt! Detta är förfärligt. Har själv växt upp med en mamma med skulder och alltid för lite pengar (av andra orsaker) men vet hur det är att sitta pengalös i jul. Jag har också barn och står inte ut med tanken på att de skulle vara utan sin mamma

  4. Jag har cancer o har samma helvete med socialen och fk…fk kassan räknar ner min inkomst eftersom jag är f skattare o så räknar de upp min inkomst till vad de anser mig kunna tjäna…problemet är att jag kan inte få högre inkomst än den jag får från sjukkassan så nu höjer de mitt underhållsbidrag jag skall betala från 1573 till 1723 kr i månaden o jag har ut 8920kr i mån o underhåll räknad inte in som utgift om man vänder sig till socialen så när alla räkningar o hyra är betalade så ligger jag i snitt 1500kr minus o då har jag inte ens köpt mat….tur man har bra kompisar så man får lite mat o pengar till givs ibland o att man kan låna pengar av kompisar …… socialen bryr sig inte ett skit för de anser jag har tillräckligt o att om jag nu har problem med matpengar så anser de att jag kan hyra ut till 1-2 inneboende i min 2:a på 60kvm….o när man frågar dem hur de hade tänkt sig att man skulle dela sovrum 3 okända personer säger de bara titta på utlänningarna de är 6-7 i ett sovrum och när man då påpekar att det är ju släkt eller familj då får man bara till svar att i min situation skall man inte vara så kräsen….nä man börjar förstå vilket helvete alla svenska pensionärer har det för i detta samhälle skall man inte bli sjuk o pensionär om man är svensk

    1. Jag blir så ledsen när jag läser sånt här. Den situation du befinner dig i borde ingen få uppleva.
      Jag förstår verkligen din frustration och den dagliga kamp du för mot dessa myndigheter.
      Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade möjlighet att hjälpa dig. Här och nu.
      Men vet du vad? Det här kanske är vårt livs kall? Hur tråkig jag än må låta, så tror jag att det är så. Det finns en mening med vår kamp❤️
      Hör gärna av dig vidare, hur det går för dig eller om jag kanske kan göra något för dig.
      Jag menar det.
      Kram

  5. Starkt och modigt av dig att skriva! Borde ju gå o hitta ett jobb åt en sån kreativ driven människa som du och får du in pengar borde det kunna leda till en bostad osv. Julen är tuff o jobbig tid för många , fast på olika sätt. Men har en gemensam nämnare. Hoppas du kommer på fötter igen ! Kram

  6. Sitter i samma sits Lina, fast med en bruten fot. Är det vårt personnummer som ger oss samma öde. Styrka till dig i din kamp!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.