Insamling till servicehund

 

Tavlor säljes – insamling till servicehund

Min 13 åriga pojk med autism målar tavlor tillsammans med mig, för att samla pengar till en servicehund till honom. En tränad hund inom autism kostar 60 tkr. Hunden hjälper honom bla att påminna om mattider, duscha, komma utanför hemmet, lära sig känslor, etc. Den lugnar även och minskar bla hans panikattacker o tics mm.

1.
”Batman”
Storlek ca 50×70 cm
2.500 kr.
Story: min son har svårt med att visa ansiktsuttryck. Därför klipper han ut mkt masker i bla papp – detta är en av hans masker jag målat av och han har hjälpt till med färgval.
Han älskar dova mäktiga färger – det gör honom lugn.

2.
FANTASiHUS
Motiv: Hus, svart/vitt
1200 kr
Mått ca 40×50 canvas
Story: Vi ville måla hus som bara finns i fantasin:)

3.
”Filurer som kramas”
Färg o form, på Canvas.
Storlek ca 40×50 cm
1200 kr

 

4.
MÅNPOJKEN ©
Motiv: månpojke
Storlek 40×50 Canvas


Story: Pojken på tavlan har autism. Pojken som skuggas av månen visar på så vis att han finns på riktigt. Även om han saknar ansiktsuttryck eller ogillar ögonkontakt. Samt att min son vill förtydliga i det med de tomma ögonen – att det är en del av hans autism. Dvs hans kropp ger skuggor av sol och måne – precis som för alla andra människor. Oavsett diagnos eller ej.
Munnen ser ledsen ut- men min son vill med den tala om att månpojken ler inombords, bara det att det inte syns.

Pris: ovärderlig för min del, men ett bud på minst 1500kr vore önskvärt.

Den kreativa processen

 

 

Läs vidare ”Insamling till servicehund”

Lämna kommentar Dela inlägget:

Showroom of Sweden – ett av mina pågående projekt

Typiskt mig är att ha flera projekt på gång samtidigt. En del (eller typ de flesta) anser att jag borde fokusera på EN sak och göra det 100%. Jag är tack gode gud vuxen och gör som jag vill med det – därför har jag nu showroom of sweden som ett av mina alla projekt. Utöver min uppfinning inom medicinteknik och patent, skolprojekt inom autism och pågående projekt inom posterbutik……är jag som ni vet (om ni läst o följt mig) – egentligen väldigt sjuk och har bla cellgifter för att orka med dagen och bromsa min skelett/muskel sjukdom. Jag gör precis det min kropp orkar och mäktar med. Jag ÄLSKAR att driva igång projekt och ingen kan stoppa mig i det. Så don´t even try.

 

Showroom of Sweden –  är kort och gott en webbsida, samlad webshop – för alla som vill lägga ut sin konst till försäljning, utan att behöva pilla med redigering av bilder, bygga webbsida, skriva texter etc.

Vi ska ta in ett visst, max antal under år 2017, som en del av detta pilotprojekt. Vi skippar hela grejen med att hålla allt hemligt och orkar inte tramsa med sånt. Jag har fler med i projektet och en samlad och snyggare förklaring kommer att finnas inom kort. Jag gör som sagt, det kroppen mäktar med.

Vi tutar och kör bara.

Kravet vi har från dig som vill vara med och bygga upp ett digitalt skyltfönster för hela Sveriges konstnärer, hantverkare, etc – är att du inte redan är erkänd eller har ett känt namn. Givetvis får du bidra med din konst eller hjälpa till o driva upp projektet – även om du är känd. Men under namnet Showroom of Sweden är vi alla lika värda. Givetvis får man vara anonym med sin konst – om det känns mer bekvämt.

Allt som säljs får du givetvis betalt för. Än har inget konkret beslutats kring det, utan just NU – är det intresset jag vill veta. Jag måste ha med mig några stycken intresserade för att orka o vilja lägga min tid och energi på detta.

Intresserad av att delta eller vill veta mer om projektet?

Vill du eller är duktig på hemsidor? Vill du bidra med din tid? Eller har du konst som du tillverkat, målat eller gjort, som bara samlar damm? Duktig på text, fota, redigera bilder, skapa animationer, har du idéer eller tankar hur man på bästa sätt kan utveckla projektet till något ÄNNU bredare och större?
Skicka gärna in din tanke, idé eller din konst/hantverk till lina.fridlund@dalinamedtech.com (jag har inte hunnit skapa en hemsida eller mail för showroom of sweden ännu – men lugn det är på g) Vill du inte skicka in din idé eller konst sådär rakt upp och ner med rädsla att jag ska sno det – slå mig en signal eller skicka en intresseanmälan – så kan vi klura på bästa och tryggaste sättet att gå vidare. Jag har som sagt bara tutat o kört nu och behöver all hjälp – återigen – jag kan få – att dra detta i hamn.

Tanken är att vi tillsammans – ska skapa Sveriges största, gemensamma och digitala skyltfönster för konst & hantverk!

Här är en del av de tavlor jag själv målat. Fina eller ej – upp till betraktaren att bestämma. =)

 

 

Bilden ovan – är urklippt motiv digitalt, från ett av min sons mönster/tavlor som han målat med akvarell. Jag har tagit foto och klippt in det i den form jag önskar – här blev motivet/formen en katt. Eller är det en räv? =D. I dont know 😉 Motivet finns enbart digitalt och kan enbart bara tryckas upp som ex. poster eller canvas.

 

Björn –
Sonen har målat färg/mönster med akvarell, på målarduk och jag har fotat och sedan fixat formen digitalt.
Vacker eller hur? =)
Kan tryckas upp som canvas eller poster. Ge gärna förslag =)

Nu måste jag vila en stund och återhämta mitt stressade huvud. Vill du veta mer som sagt, slå en signal, skicka sms på 073 – 150 92 73 (kanske är jag galen som ger ut mitt nr – men må så vara)

Blir ni fööör många som är intresserade är det bara positivt – och då får jag ta in extern hjälp med å reda ut saken 😉

Nu kör vi!

 

 

 

 

Puss <3

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Lite jävlaranamma

Styrkan och jävlaranammar kommer som sagt när man som bäst behöver det.

Med all rätt och lagligt utfört arbete är lägenheten min. I andra hand iof. Men jag har än så länge i skrivande stund, rätt enligt lag – att bo där i 1 år. Precis som kontraktet säger.

Och jag vet att Du läser detta och säkerligen vrider dig av ilska – men jag låter dig veta att jag ska ta hand om lägenheten som om den vore min på riktigt.

Jag ska vårda den med kärlek och omtanke. ❤️

Jag ska använda såpa när jag rengör golven och jag lovar dyrt och heligt att inte elda för mycket i kakelugnarna. Precis som det ska vara. ❤️

Jag kommer putsa fönstrena med hederlig teknik och allt som jag rör vid i lägenheten ska dofta av glädje och ömhet.

Snälla Du, låt mig nu få vila. Andas. Bara vara. Få lite paus i allt. Ok?

Lova att aldrig mer, så länge vi enligt lag måste ha med varandra att göra – hota, skrämma eller förlöjliga mig eller min familj.

 

Låt oss nu fokusera på livet. Leva det och på riktigt släppa taget om detta märkliga.

 

/love peace and mycket understanding

Puss❤️

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Humor är min återhämtning

Mer humor tack!


En av de personerna som står mig absolut närmst, är min bror. Vi har alltid stått nära och följt varandras med- och motgångar. Så även nu. Mot alla odds har han stått vid min sida – verkligen mot alla odds.

Det finns INGEN som kan få mig att vika mig av skratt såsom han. Han har humor likt en död katt. Dvs nada. Precis som mig. Finns verkligen ingen som har så låg nivå på humorn som vi. Jo möjligen mamma, men nä. Likaså hans sötnos till sambo. De är vansinnigt roliga och de mest okomplicerade människorna jag känner.

Humor hörni – det är nog där jag hittar min styrka, paus och återhämtning.

 

Jag är tokförtjust i Småstadsliv och särskilt karaktären Stånk-Tommy samt Agneta& Johanna. Misstänker att jag någonstans har en slags igenkännings-grej till dessa makalöst utflippade karaktärer.

Agneta och Johanna – favvisar från Småstadsliv

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Hur orkar du?

Ja, hur orkar jag?

Jag vet inte. Får frågan ofta men har aldrig ett bra svar.

 

Jag vetefasen vart kraften kommer ifrån. Det går inte beskriva i ord och är omöjligt att ta på.

En inre och magisk kraft med styrka som är obeskrivbar, dyker upp när jag som bäst behöver den.

Kampen om rättvisa och kampen om min rätt till en balanserad vardag och rätten till mat på bordet och tak över huvudet – fortsätter.

Jag ger ALDRIG upp eller ger vika för orättvisor. Det kostar mig både energi, tid, pengar men! – min känsla är så stark och jag VET att jag har rätt. Då är det en omöjlighet för mig att ge upp och skaka av mig skiten. Jag bara MÅSTE igenom detta helvete. Rent ut sagt.

Puss ❤️😘

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Lägenheten som försvann

De senaste månaderna har som sagt varit kaos. De senaste dagarna kan jag inte ens sätta ord på.

Men ska försöka.

Jag har levt i en kappsäck sedan jag valde att lämna ett destruktivt förhållande. Ingen mat, ingen säng, inga pengar. Barnen har det tack gode gud bra hos pappan och därför har dom fått vara där på heltid. Jag har träffat dom så fort möjlighet har getts. Overkligt, för jag är van vid att alltid eller iaf ha dem varannan vecka eller mer.

 Sjukskriven för min stress och min rygg/muskelsjukdom så har jag givetvis en sjukpenning/inkomst. Men när man lämnar något som inte är så jättebra, då gör man saker i lite panik. Då är pengar det sista man tänker på.

Alltså – efter att fört över mina pengar till den jag levde med, (gemensam ekonomi kan vi kalla det) så var kontot tömt. Helt ok, eftersom han stod för resten, betalade mat och hus och ja, ni hajjar. Inget konstigt i det egentligen. Men när jag valde att säga tacksåmikkethejdå i all hast, struntade jag i eller mäktade inte med att också tajfsa om pengar. Så där stod jag. Lättad men jävligt ynklig.

Inget hem, inga pengar, ingen bil, typ ingenting mer än det jag orkade bära. Resterande som slängdes ut ur huset som var mitt, hjälpte min älskade lillebror mig att hämta och magasinera.

Månaderna efter denna kaotiska panikflytt, har jag levt mer i stunden än någon annan kan tänka sig. Jag lever timme för timme. Jag vet inte om jag har mat i morgon eller ej. Jag har fått oväntad hjälp till diverse saker såsom shampoo, flyttbil, mat osv. Men allt sker timme för timme, dag för dag. Jag har aldrig kunnat eller vågat lägga mig ner och riktigt slappnat av. Saker har skett som inte ska eller får hända när man sitter i en sån här situation – men det har skett ändå.

Jag fick till slut en UNDERBAR lägenhet, centralt i Växjö. En lägenhet med äldre charm, kakelugnar som fungerar, fiskbensparkett och ljuvligt ljusinsläpp. Precis som tagen ur ett inredningsmagasin. Jag och framförallt barnen, och särskilt min mellersta son som just nu utreds för autismspektrum, har varit så glad och så lycklig över att snart få komma ”hem”. Han och jag är väldigt tajta och jag är den som stått honom närmst på många vis. Därför var det extra viktigt att han fick veta i god tid vart, när och hur. Jag hann flytta dit mina kläder, hygienartiklar och min vackra soffa Resten minns jag knappt.

Hyresvärden jag hyr av i andra hand visade sig ha en form av något som säkert kan liknas vid personlighetsstörning eller något åt det hållet. Jag blev hotad, jag var rädd, polisen kom. Fastighetsägarna fick hjälpa mig tillsammans med en god vän och en familjemedlem att reda ut det viktigaste på papper och sedan fick vi smyga bakom huset och helt enkelt ta oss därifrån. Lite som i en film.

Så av någon anledning, som ännu inte är bekräftad egentligen, har jag lyckats göra denna människa upprörd på en enda minut och det slog väl slint eller nåt för personen. Jag har ingen aning. Men nu tvingar hon ut mig från lgh, senast om 3 veckor ska hon hyra ut den till en annan. De har tydligen redan skrivit kontrakt. =) På riktigt nu.

Jag är alltså tillbaka på ruta 1, ingen bostad och fattigare än jag någonsin ens varit ever. Alla hyrespengar jag betalt in i förväg (1 hyra och 1 depositionshyra) vill personen inte ge tillbaka. Allt tas givetvis hand om via polisanmälan etc etc och ja jag har folk omkring mig som stöttar och hjälper mig. Men nu är jag ledsen och lite trött.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det är mycket nu…..

”Allt ordnar sig till slut”

Men tänk om slutet är väldigt långt borta? Hur ser slutet ut och varför kommer det inte nu?

Åkäj. Let me förklara lite här nu. Så här är det. (som vanligt får du själv leta efter den röda tråden i mina inlägg) Ni som läst och följt mig via sociala medier, blogg, fb eller vänner and so on….ni vet. Ni vet att de senaste månaderna i mitt liv varit aningen upp och ner. Jag har faktiskt de senaste veckorna knappt vetat vad som är golv och vad som är tak. SÅ pressad, stressad och orolig har min själ varit. Skamligt att erkänna, borde vara det iaf. Men vet du? Jag skäms inte. Inte en endaste liten skam i kroppen alls faktiskt. Inte ens om jag vänder mig upp och ner. Nada. Noll. Ingen skam.

Men! Det hade vatt jälit najs om jag iaf kunde stå stabilt en dag. Liksom känna att det verkliga livet verkligen ÄR verkligt.

Gud, universum, änglar……vad det än är, vart ni än är och hur det ens kommer sig att ni har möjlighet att styra i mitt liv – eller vad det nu är som sker – snälla. Jag ber om följande nu:

* frid i själen
*ett hem som är tryggt
*vara nära mina barn – när jag vill, vart jag vill
*överfylld kyl&frys
*en ledar/servicehund till min son
*en bil så jag kan köra precis vart jag vill när jag vill
*smoothie av ätmogen mango och nypressad apelsin
*en superbra kamera
*fred på jorden
*ett glas iskallt rosé

Amen

Åsså lite kaffe å vackra blommor och en skog överfylld med tokfina fotomotiv <3

 

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

En tröja för 7 kronor är inte sunt

Wish ger mig kväljningar

 

När och vart går gränsen för maxad konsumtion?

Jag menar på riktigt nu. När är det liksom lagom eller helt enkelt nog? Vart drar planeten jorden sin gräns? -” hit men absolut inte längre” och hur kommer det se ut?

HUR mycket orkar människan beställa egentligen från Wish och vet egentligen någon vad miljön får utså? Bryr sig ens någon? Och vem är i så fall denne någon.

Vem som trampar på symaskinerna verkar liksom inte vara relevant eller något som är värt att ödsla tid och energi på. Att konsumera är viktigare. Vem syr för hand? Vem får rätt betalt? Är det någon som bryr sig?

7 spänn för en tröja är INTE sunt!

Det kan omöjligt vara bra för vare sig miljö, människa eller ens någon eller något på den här planeten med den här masskonsumtionen som pågår. Jag ger mig inte i den frågan. Det är osunt.

Likaså illustrationer och dessa posters som trycks upp på löpande band och massproduceras och säljs för 20 kronor på Wish…..eller andra ställen. Seriöst? Förstår inte människor att det är ohållbart? Att det förstör för seriösa företagare och de som satsat hårt och mycket på sitt arbete……ingen som förstår att det är OHÅLLBART?

Att denna förbaskade massproduktion och konsumtionshets FÖRSTÖR människor liv – i längden struntas det i. Jag undrar VARFÖR? Varför bryr sig ingen och varför och hur länge ska det pågå? Vem ska sätta stopp eller är det som facebook…..”ingen mening att sätta stopp det har redan gått för långt”. Facebook är bra på MÅNGA sätt men handen på hjärtat kan vi nog alla erkänna att flertalet utbrända och deprimerade har tillkommit sedan socialamedier-fenomenet slog till. Har jag fel? Eller rätt? Well…Jag är inte den första och lär knappast vara den sista som tar upp frågan. Men vem vill, kan och kommer sätta ner en fot och på riktigt göra skillnad? Vem har makten + viljan att göra verklig skillnad? Statsministern? Presidenten av u know vad…..eller kanske Hells Angels? Tillåt mig skratta en smula nu. Men på riktigt tror jag det senaste alternativet har bra mycket mer i huvudet och mer vilja att rätta till saker på riktigt än de två första alternativen. (undrar om jag får sota för detta eller om jag tillåts ha den här tanken och åsikten?)

Ok. Uppgivenhet deluxe. Upp till bevis. Jag har noll förtroende för världens politiker just nu och det är säkert många med mig som känner same same.

Människovärdet är lika med noll och det äcklar mig.

Webbshopparna får inte ta min kebab!

Om webshopparna på riktigt tar över våra liv och till slut lyckas stänga ner city och jada jada….vem ska då tillverka min älskade pizza och kebab? För senaste nytt enligt 3-d-skrivarbranschen så kan man med ny teknik lägga en pizzabeställning online och via en 3d-printer få sin favvispizza utskriven och sedan hemskickad med drönare. På nolltid dessutom. Har du riktigt tur hinner de säkert uppfinna någon mackapär som gör att du slipper äta pizzan själv oxå – om utifall det skulle vara så att du har händerna fulla av Iphone, skriva-viktiga-jobb-mail å sånt. Jag menar jobbet går ju före allt. Så är det.

Är det verkligen så att om saker o ting blir (eller KÄNNS) maktlösa och lite för mycket för att ta tag i, då ger människan upp? Liksom ”Nähäpp, 900 barn dör varje dag på grund av att de måste dricka smutsigt vatten men jag kan personligen inte göra ALLT för dem så lika bra att jag tröstar mig lite med en tröja för 7 spänn från wish”. Vadå? Tror inte du som läser detta att den tröjan för 7 spänn på RIKTIGT hade kunnat göra skillnad? Inte tröjan såklart, men de 7 kronorna? Det tror jag.

Jag överdriver i mitt yttryck. Säkert. Men verkligheten är ändå där. Här. Människan är girig, egoistisk och inte alls i min smak egentligen. Rent generellt iaf. Förutom mina barn såklart och de jag älskar. Men överlag…..Människan är oftast långt i från så smart som jag kan tycka den borde vara med tanke på hur länge den funnits på planeten jorden. Den borde vid detta laget veta att allt levande dör utan rent vatten samt ordentligt med näring. Det skrämmer mig att vi egentligen är så medvetna men ändå så tafatta. När får smartheten komma fram och verkligen göra NYTTA?

Wish – en miljardbusiness som får mig att kräkas.

”Ja men wish ger faktiskt jobb – direkt eller indirekt”.

Vilka jobb, vart finns dom och vem får betalt? Hur ser villkoren ut?

VEM vågar sätta stopp för detta fördärv? (fördärv enligt min åsikt) Vem tar första steget och slänger av sig den falska carpediem-hatten och ärligt vågar säga: ”Jag tar mitt fulla ansvar och ger nu blanka f*n i att beställa en endaste sak från det stället mer, eller liknande handel. Jag behöver inte konsumera ett smack mer. Jag har soffkuddar i alla dess färger och mobilladdare i tusen kulörer. Jag har teknik i överflöd.  Jag har smycken jag aldrig ens hunnit prova eller i ärlighetens namn ens skulle bära och nu sätter jag stopp. Stopp för konsumtionen.”

Behovet av att äga många prylar hindrar människan från att leva på riktigt. Så tror jag. Jag tror faktiskt alla skulle må bra av att lägga sig ner en stund – raklång – och fundera en smula på det där med carpe diem. Innebörden av den meningen verkar ha tappat sin mening helt. Den slängs med hit o dit och används gärna med ytterligare ord såsom fucking. Fucking carpe diem. Vart ligger humorn i det – egentligen? =) Jag lägger mig ner och funderar lite på den.

Ägaren och grundaren till wish är uppenbarligen en grym entreprenör ut i fingerspetsarna och långtifrån osmart. Såklart. Men jag hade önskat helhjärtat att dennes smarthet hade använts till annat än o fylla konsumtionsbehovet i världen. Troligen hade det blivit något riktigt bra =)

 

 

Puh. Tack för att du tog dig tid och läsa mina funderingar <3

Puss o Kram

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Bostadslös fattiglapp vs. företagare i uppstartsfas

Skilda världar

Jag lovade mig själv att blogga i hundra dagar på rad. Utmaningen gick fin-fint i sisådär tre dagar, sen tappade jag fullständigt självdisciplin och sunt förnuft.

I stället för att låta min blogg bli den där bloggen jag drömt om i så många år, klev jag in i ytterligare ett nytt projekt vid sidan av min uppfinning inom medicinteknik och drog i gång en designshop som kommer sälja bland annat exklusiva posters, tapeter, fönster- och väggdekaler och massa sånt där gottit för ögat. ”Oh my gooooood inte ÄNNU en postershop” sa folk till mig. Det kommer aldrig funka. Det finns ju hur många såna shoppar som helst nu. Satsa på en sak i taget och skaffa dig rätt fokus.

Ok.

Då undrar jag, helt ärligt – Rätt fokus? Vart hittar jag den skriftliga manualen på vad som är rätt respektive fel prioritering inom entreprenörskap och företagande? Självklart finns inte den manualen. Varje person måste utgå från sin egna ram och skapa sig en helt egen manual. Manualen må bli både oläslig, komplicerad och säkerligen även fylld med diverse svordomar och annat trams.

I vilket fall så skapade jag min egen manual och ingen kan tala om för mig om den är rätt eller fel. Och det är det bästa med entreprenörskapet. Att få möjlighet att skapa min egen manual, min egen jobbdag, mitt egna team och anta de utmaningar  JAG vill – en efter en.

Vad jag däremot borde ha gjort eller kanske skulle satsat mer på eller i vilken ordning saker o ting skulle gjorts, mjaaa. Okäj då. Men det är fortfarande varken rätt eller fel. Glöm aldrig det. Det enda som någonsin kan stoppa en idé från att bli verklighet och ett eventuellt lyckosamt projekt – det är rädslan. Varken pengar, makt, kunskap eller kontakter spelar någon roll i det läget där du ska skapa din första, egna manual. Det enda som har betydelse för om du kommer lyckas stå  kvar genom blåst och vind är dina närmsta, dvs familj, vänner. För dem behöver man. Eller iaf jag. Utan min familj och mina närmsta vänner hade jag nog haft skägget i brevlådan och en fot i graven. Seriöst.

Samtidigt som jag valde att trotsa min skelett- och muskelsjukdom och mot alla odds valde att satsa rubbet på min uppfinning, kom då idén om posterbutiken. Återigen tar jag upp den här boken jag fick av Malin Boströms förlag. Jag använder den som min bibel och jag vågar nästan påstå att utan familj, vänner och just den här boken – nada. Zero.

Betydligt närmre än jag trodde fanns min drömkollega och företagspartner. Vi har varit goda vänner under många år, men aldrig fattat att vi ska driva företag ihop. Förens nu =)  Vi valde att starta bums och började med att skissa upp motiv, butik och logga. Affärsplanen fick komma lite efterhand. Vi visste vad vi ville och det var egentligen aldrig något problem att dra i gång en sån här sak, förutom att min värk hindrar mitt huvud från att fungera så som jag önskar alltid.

Tanken var att webshopen skulle gått online för drygt två veckor sedan, men vi valde att dubbla tiden och genast kände axlarna en smula lättare och huvudet något klarare. Klockan, den där klockan. Vore grymt om någon mänska kunde uppfinna en klocka som man kan pausa eller lägga till fler extratimmar på.

Vi har nämligen var för sig ett bolag som vi driver på heltid. Min kollega befinner sig inom reklam- och tryckeribranschen och jag har ju mitt inom medtech som sagt. Detta är egentligen inga problem, dvs att driva flera bolag och få det att fungera om det inte vore så att livet kom i kapp och rör till det en smula.

Bostadslös och fattiglappdeluxe

För drygt 3 månader sedan blev jag bostadslös då det förhållande jag valde att gå in i för cirka 1 år sedan – inte riktigt blev som tänkt. Ett destruktivt förhållande som tog kål på det mesta jag hade inombords gjorde att jag en kväll valde att lämna det hastigt och lustigt. Dagen efter stod jag utan bostad, inte en spänn på kontot och noll tro på mig själv. Jag hade som vuxen människa tänkt mig en separation på något mer vuxen nivå och iaf räknat med att slippa stå på gatan. Men så blev det. Och det var tufft. Har varit tufft och ÄR tufft. Men det var ändå värt alltihopa. Alla gånger om.

Jag fick mot alla odds ta den ena av våra bilar och snabbt packa ihop det jag akut behövde. Sen åkte jag till min älskade lilla mamma som bor 5 mil bort från där jag bodde. Jag rasade fullständigt. Dels över chocken att någon kunde vilja mig och barnen den här utsatta situationen, dels var jag arg på mig själv eftersom omgivningen varnat mig under längre tid, men jag valde att inte lyssna. Jag har haft mina aningar men aldrig erkänt att jag satt fast och var i en beroende ställning. Jag var sjukskriven pga min sjukdom och saknade en ordentlig inkomst att försörja familjen med. Naturligt blev det tyvärr så att sambon fick stå för det mesta som vi behövde och ja, det var otroligt kämpigt i många lägen. Ekonomin tär på ett förhållande oavsett hur man har det i grund och botten. Men det får ALDRIG bli en beroendesituation där den ena ständigt trycker ner, hackar och hånar på olika sätt om hur dålig o värdelös den som har mindre inkomst är. Nu var det inte enbart av den anledningen förhållandet var destruktivt, men det låter vi vara osagt än så länge. Det finns ingen mening med att smutskasta en person då det finns barn inblandade. Därför släpper jag det här och nu.

För att förtydliga kring min sjukdom så är det kort o gott min kropp som av någon anledning väljer att ombilda muskler och leder till brosk och ben, vilket över tid leder till stelhet, smärtor när jag ska resa mig eller vända mig i sängen etc. Vissa stunder och vissa perioder lever jag mer eller mindre som vanligt, men några dagar innan jag tar min cellgiftsspruta så blir jag ofta sängliggandes. Jag får väldigt ont och också feberkänsla, jag har svårt att röra mig normalt och kan tex ha svårt att gå rakt utan att ta hjälp av kryckor, stötta mig mot ngt osv. I värsta fall har jag suttit i rullstol nere på reumatologen eller akuten.

Och vart var jag nu då? Röda tråden? Starta företag? Fokus på en sak? =D

Hur som haver så är jag i skrivandes stund bostadslös, men har skrivit på ett lägenhetskontrakt och flyttar in den 1 juni. Alltså idag! <3 Lägenheten är en gåva från himlen eller nåt. Jag älskar den! Det är trägolv och vackra handmålade kakelugnar och tjejen som hyr ut den till mig blev en mycket god vän i samma veva som vi fick kontakt.

Försäkringskassan och Arbete och välfärd – ett stort skämt

I tre långa månader har jag levt på 7200 kronor per månad och då betalt underhåll på drygt 5400. Resten har gått till flyttbil, magasinering och delvis mat. Men nu kommer det jävliga som jag är ärligt talat upprörd över. Maten.

Jag fick söka akut socialbidrag (jag har skattat ordentligt genom åren så jag anser mig själv ha full rätt till matpengar av soc) men fick avslag pga jag saknar bostad samt att de räknar bort utgifter som underhåll och flyttbil! Jag låg alltså på plus. Jag skojar INTE. Jag frågade vart dessa ”plus-pengar” fanns i verkligheten och de svarade bara kort o gott att enligt deras uträkningar saknar jag rimliga anledningar till tillfälligt socialbidrag.

Men jag fick en matpeng på 57 kr x 5 dagar. Och 1000 kr extra så jag kunde åka o hälsa på barnen o ta en fika eller nåt med dom då och då. Jag frågade om dom kunde hjälpa mig betala flyttbilen, då jag omöjligt kan eller ens får bära tyngre saker själv. ”Absolut nej. Sånt får du be dina föräldrar om eller någon vän osv. Socialen står inte för sånt.”

Jag trodde jag började bli galen, kippade efter luft. Började skratta hejdlöst, nästan som i en otäck film med psyksjuk kvinna som det slår över för. ”På riktigt nu? Jag får alltså avslag för att jag har för mycket pengar?” ”Ja, tyvärr. Hoppas det ordnar sig för dig ändå. Bara ring om det skulle vara något annat”. Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh. Något annat? Ska jag bara ringa då? Seriöst nu.

Dagarna gick o jag åt fil, knaprade det som fanns hemma i lilla mammas kylskåp och på något vis och tack vare henne lyckades vi bli mätta varje dag <3 Visst låter det overkligt? Jag som driver TVÅ bolag? Visst låter som osanning? Det är tyvärr verkligheten. Tyvärr.

Det finns massor att berätta i allt detta, men det kan vi ta en annan dag. Men viktigt också att ta upp – kyrkan. Jag ansökte om en matkasse hos Mariakyrkan, men fick avslag då jag hade några ynka tusenlappar för hög inkomst på senaste deklarationen. De brydde sig inte om att jag saknade pengar där och då och inte hade något att äta eller någonstans att bo.  Jag fick alltså snopet gå från kyrkan och säga: ”Tack i alla fall för att ni tog er tid”.

Likaså bostadsbidraget – det skulle komma nu när jag flyttar in och i samband med att jag ska betala hyran. När jag betalt in hyran fick jag efter några timmar, ett ganska kort men väldigt välformulerat brev. ”Vi har beslutat i ditt fall om avslag på bostadsbidrag på grund av den låga inkomst du har deklarerat. Vi resonerar som så att enligt existensminimumsprincipen ska du ha råd att betala hyra och mat pus räkningar INNAN bostadsbidraget. Därför anser vi att din hyreskostnad är orimligt hög och du får därmed avslag på din ansökan.”

Försäkringskassan: Vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning.

Sen kom samtalet från socialen – (jag avskyr att ens skriva det namnet) och där lyder deras avslag så här: ”Du har ansökt om bidrag till hyra och uppehälle under juni månad och vi anser att din inkomst som den är nu, ska räcka till det du ska betala. Vi förstår att de 4500 kr du ska betala i underhåll minskar din faktiska summa du har kvar på kontot, men enligt våra regler berättigas inte underhåll som en rimlig utgift.”

Så. 0,94 öre på kontot och jag vet e fasen hur jag ska göra. Och när jag INTE vet hur jag ska göra ber jag till universum om stöd, hjälp och en lösning på situationen. Det funkar alltid, bara man tror på det man ber om. Dessvärre är jag en smula osäker.

Nu ska jag gå och borsta tänderna, göra mig lite snyggare än vad jag egentligen är och sen trampa ner till min lägenhet och där förklara att situationen är något………rörig? Att depositionen egentligen verkligen skulle varit på hennes konto NU. Kastar hon ut mig? Vart ska jag bo då? Försäljningen dröjer några veckor till och arbeta kan jag inte pga förbaskade smärtorna, så en sjukskrivning är det enda möjliga.

Jag VET att jag får skylla mig själv. Jag VET att jag borde flyttat från det destruktiva förhållandet bums. Jag VET egentligen så väldigt mycket men ändå blir det så här.

Det enda jag vill nu är att få i gång webshopen, göra klart försäljningen av min uppfinning och sen högst av allt, mest av allt i hela världen vill jag ha hem mina barn. Få pussa på dom. Klappa god natt. Krama dom. Älska dom. Laga köttgryta, potatis och gräddsås. Tvätta deras kläder, plåstra om deras skrubbsår. Se dem skratta, gråta, ja…..faktiskt till och med syskonbråken saknar jag. Som fan.

Högre makter – hjälp mig

Nu ber jag till högre makter att den här dagen slutar väl. Att jag sitter i min lägenhet ikväll och känner ett lugn. Att ha tak över huvudet. Att få slippa känslan av att vara i vägen, till besvär eller gå på tårna.

Aldrig mer beroende av någon eller något. Aldrig.

På måndag ska jag ställa till med lite kontraster igen – då blir det Nöjesnyttparty! Givetvis gratis, annars hade jag nog klassats som dum på riktigt.

Och så vitt jag vet ligger mina avdankade gamla högklackade skor någonstans i en låda bland allt som är magasinerat. Jag kanske iof bara hittar en sko…..men vad gör det? Det hade väl Askungen också 😉

Puss & Kram

 

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget: