Det är mycket nu…..

”Allt ordnar sig till slut”

Men tänk om slutet är väldigt långt borta? Hur ser slutet ut och varför kommer det inte nu?

Åkäj. Let me förklara lite här nu. Så här är det. (som vanligt får du själv leta efter den röda tråden i mina inlägg) Ni som läst och följt mig via sociala medier, blogg, fb eller vänner and so on….ni vet. Ni vet att de senaste månaderna i mitt liv varit aningen upp och ner. Jag har faktiskt de senaste veckorna knappt vetat vad som är golv och vad som är tak. SÅ pressad, stressad och orolig har min själ varit. Skamligt att erkänna, borde vara det iaf. Men vet du? Jag skäms inte. Inte en endaste liten skam i kroppen alls faktiskt. Inte ens om jag vänder mig upp och ner. Nada. Noll. Ingen skam.

Men! Det hade vatt jälit najs om jag iaf kunde stå stabilt en dag. Liksom känna att det verkliga livet verkligen ÄR verkligt.

Gud, universum, änglar……vad det än är, vart ni än är och hur det ens kommer sig att ni har möjlighet att styra i mitt liv – eller vad det nu är som sker – snälla. Jag ber om följande nu:

* frid i själen
*ett hem som är tryggt
*vara nära mina barn – när jag vill, vart jag vill
*överfylld kyl&frys
*en ledar/servicehund till min son
*en bil så jag kan köra precis vart jag vill när jag vill
*smoothie av ätmogen mango och nypressad apelsin
*en superbra kamera
*fred på jorden
*ett glas iskallt rosé

Amen

Åsså lite kaffe å vackra blommor och en skog överfylld med tokfina fotomotiv <3

 

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

En tröja för 7 kronor är inte sunt

Wish ger mig kväljningar

 

När och vart går gränsen för maxad konsumtion?

Jag menar på riktigt nu. När är det liksom lagom eller helt enkelt nog? Vart drar planeten jorden sin gräns? -” hit men absolut inte längre” och hur kommer det se ut?

HUR mycket orkar människan beställa egentligen från Wish och vet egentligen någon vad miljön får utså? Bryr sig ens någon? Och vem är i så fall denne någon.

Vem som trampar på symaskinerna verkar liksom inte vara relevant eller något som är värt att ödsla tid och energi på. Att konsumera är viktigare. Vem syr för hand? Vem får rätt betalt? Är det någon som bryr sig?

7 spänn för en tröja är INTE sunt!

Det kan omöjligt vara bra för vare sig miljö, människa eller ens någon eller något på den här planeten med den här masskonsumtionen som pågår. Jag ger mig inte i den frågan. Det är osunt.

Likaså illustrationer och dessa posters som trycks upp på löpande band och massproduceras och säljs för 20 kronor på Wish…..eller andra ställen. Seriöst? Förstår inte människor att det är ohållbart? Att det förstör för seriösa företagare och de som satsat hårt och mycket på sitt arbete……ingen som förstår att det är OHÅLLBART?

Att denna förbaskade massproduktion och konsumtionshets FÖRSTÖR människor liv – i längden struntas det i. Jag undrar VARFÖR? Varför bryr sig ingen och varför och hur länge ska det pågå? Vem ska sätta stopp eller är det som facebook…..”ingen mening att sätta stopp det har redan gått för långt”. Facebook är bra på MÅNGA sätt men handen på hjärtat kan vi nog alla erkänna att flertalet utbrända och deprimerade har tillkommit sedan socialamedier-fenomenet slog till. Har jag fel? Eller rätt? Well…Jag är inte den första och lär knappast vara den sista som tar upp frågan. Men vem vill, kan och kommer sätta ner en fot och på riktigt göra skillnad? Vem har makten + viljan att göra verklig skillnad? Statsministern? Presidenten av u know vad…..eller kanske Hells Angels? Tillåt mig skratta en smula nu. Men på riktigt tror jag det senaste alternativet har bra mycket mer i huvudet och mer vilja att rätta till saker på riktigt än de två första alternativen. (undrar om jag får sota för detta eller om jag tillåts ha den här tanken och åsikten?)

Ok. Uppgivenhet deluxe. Upp till bevis. Jag har noll förtroende för världens politiker just nu och det är säkert många med mig som känner same same.

Människovärdet är lika med noll och det äcklar mig.

Webbshopparna får inte ta min kebab!

Om webshopparna på riktigt tar över våra liv och till slut lyckas stänga ner city och jada jada….vem ska då tillverka min älskade pizza och kebab? För senaste nytt enligt 3-d-skrivarbranschen så kan man med ny teknik lägga en pizzabeställning online och via en 3d-printer få sin favvispizza utskriven och sedan hemskickad med drönare. På nolltid dessutom. Har du riktigt tur hinner de säkert uppfinna någon mackapär som gör att du slipper äta pizzan själv oxå – om utifall det skulle vara så att du har händerna fulla av Iphone, skriva-viktiga-jobb-mail å sånt. Jag menar jobbet går ju före allt. Så är det.

Är det verkligen så att om saker o ting blir (eller KÄNNS) maktlösa och lite för mycket för att ta tag i, då ger människan upp? Liksom ”Nähäpp, 900 barn dör varje dag på grund av att de måste dricka smutsigt vatten men jag kan personligen inte göra ALLT för dem så lika bra att jag tröstar mig lite med en tröja för 7 spänn från wish”. Vadå? Tror inte du som läser detta att den tröjan för 7 spänn på RIKTIGT hade kunnat göra skillnad? Inte tröjan såklart, men de 7 kronorna? Det tror jag.

Jag överdriver i mitt yttryck. Säkert. Men verkligheten är ändå där. Här. Människan är girig, egoistisk och inte alls i min smak egentligen. Rent generellt iaf. Förutom mina barn såklart och de jag älskar. Men överlag…..Människan är oftast långt i från så smart som jag kan tycka den borde vara med tanke på hur länge den funnits på planeten jorden. Den borde vid detta laget veta att allt levande dör utan rent vatten samt ordentligt med näring. Det skrämmer mig att vi egentligen är så medvetna men ändå så tafatta. När får smartheten komma fram och verkligen göra NYTTA?

Wish – en miljardbusiness som får mig att kräkas.

”Ja men wish ger faktiskt jobb – direkt eller indirekt”.

Vilka jobb, vart finns dom och vem får betalt? Hur ser villkoren ut?

VEM vågar sätta stopp för detta fördärv? (fördärv enligt min åsikt) Vem tar första steget och slänger av sig den falska carpediem-hatten och ärligt vågar säga: ”Jag tar mitt fulla ansvar och ger nu blanka f*n i att beställa en endaste sak från det stället mer, eller liknande handel. Jag behöver inte konsumera ett smack mer. Jag har soffkuddar i alla dess färger och mobilladdare i tusen kulörer. Jag har teknik i överflöd.  Jag har smycken jag aldrig ens hunnit prova eller i ärlighetens namn ens skulle bära och nu sätter jag stopp. Stopp för konsumtionen.”

Behovet av att äga många prylar hindrar människan från att leva på riktigt. Så tror jag. Jag tror faktiskt alla skulle må bra av att lägga sig ner en stund – raklång – och fundera en smula på det där med carpe diem. Innebörden av den meningen verkar ha tappat sin mening helt. Den slängs med hit o dit och används gärna med ytterligare ord såsom fucking. Fucking carpe diem. Vart ligger humorn i det – egentligen? =) Jag lägger mig ner och funderar lite på den.

Ägaren och grundaren till wish är uppenbarligen en grym entreprenör ut i fingerspetsarna och långtifrån osmart. Såklart. Men jag hade önskat helhjärtat att dennes smarthet hade använts till annat än o fylla konsumtionsbehovet i världen. Troligen hade det blivit något riktigt bra =)

 

 

Puh. Tack för att du tog dig tid och läsa mina funderingar <3

Puss o Kram

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Bostadslös fattiglapp vs. företagare i uppstartsfas

Skilda världar

Jag lovade mig själv att blogga i hundra dagar på rad. Utmaningen gick fin-fint i sisådär tre dagar, sen tappade jag fullständigt självdisciplin och sunt förnuft.

I stället för att låta min blogg bli den där bloggen jag drömt om i så många år, klev jag in i ytterligare ett nytt projekt vid sidan av min uppfinning inom medicinteknik och drog i gång en designshop som kommer sälja bland annat exklusiva posters, tapeter, fönster- och väggdekaler och massa sånt där gottit för ögat. ”Oh my gooooood inte ÄNNU en postershop” sa folk till mig. Det kommer aldrig funka. Det finns ju hur många såna shoppar som helst nu. Satsa på en sak i taget och skaffa dig rätt fokus.

Ok.

Då undrar jag, helt ärligt – Rätt fokus? Vart hittar jag den skriftliga manualen på vad som är rätt respektive fel prioritering inom entreprenörskap och företagande? Självklart finns inte den manualen. Varje person måste utgå från sin egna ram och skapa sig en helt egen manual. Manualen må bli både oläslig, komplicerad och säkerligen även fylld med diverse svordomar och annat trams.

I vilket fall så skapade jag min egen manual och ingen kan tala om för mig om den är rätt eller fel. Och det är det bästa med entreprenörskapet. Att få möjlighet att skapa min egen manual, min egen jobbdag, mitt egna team och anta de utmaningar  JAG vill – en efter en.

Vad jag däremot borde ha gjort eller kanske skulle satsat mer på eller i vilken ordning saker o ting skulle gjorts, mjaaa. Okäj då. Men det är fortfarande varken rätt eller fel. Glöm aldrig det. Det enda som någonsin kan stoppa en idé från att bli verklighet och ett eventuellt lyckosamt projekt – det är rädslan. Varken pengar, makt, kunskap eller kontakter spelar någon roll i det läget där du ska skapa din första, egna manual. Det enda som har betydelse för om du kommer lyckas stå  kvar genom blåst och vind är dina närmsta, dvs familj, vänner. För dem behöver man. Eller iaf jag. Utan min familj och mina närmsta vänner hade jag nog haft skägget i brevlådan och en fot i graven. Seriöst.

Samtidigt som jag valde att trotsa min skelett- och muskelsjukdom och mot alla odds valde att satsa rubbet på min uppfinning, kom då idén om posterbutiken. Återigen tar jag upp den här boken jag fick av Malin Boströms förlag. Jag använder den som min bibel och jag vågar nästan påstå att utan familj, vänner och just den här boken – nada. Zero.

Betydligt närmre än jag trodde fanns min drömkollega och företagspartner. Vi har varit goda vänner under många år, men aldrig fattat att vi ska driva företag ihop. Förens nu =)  Vi valde att starta bums och började med att skissa upp motiv, butik och logga. Affärsplanen fick komma lite efterhand. Vi visste vad vi ville och det var egentligen aldrig något problem att dra i gång en sån här sak, förutom att min värk hindrar mitt huvud från att fungera så som jag önskar alltid.

Tanken var att webshopen skulle gått online för drygt två veckor sedan, men vi valde att dubbla tiden och genast kände axlarna en smula lättare och huvudet något klarare. Klockan, den där klockan. Vore grymt om någon mänska kunde uppfinna en klocka som man kan pausa eller lägga till fler extratimmar på.

Vi har nämligen var för sig ett bolag som vi driver på heltid. Min kollega befinner sig inom reklam- och tryckeribranschen och jag har ju mitt inom medtech som sagt. Detta är egentligen inga problem, dvs att driva flera bolag och få det att fungera om det inte vore så att livet kom i kapp och rör till det en smula.

Bostadslös och fattiglappdeluxe

För drygt 3 månader sedan blev jag bostadslös då det förhållande jag valde att gå in i för cirka 1 år sedan – inte riktigt blev som tänkt. Ett destruktivt förhållande som tog kål på det mesta jag hade inombords gjorde att jag en kväll valde att lämna det hastigt och lustigt. Dagen efter stod jag utan bostad, inte en spänn på kontot och noll tro på mig själv. Jag hade som vuxen människa tänkt mig en separation på något mer vuxen nivå och iaf räknat med att slippa stå på gatan. Men så blev det. Och det var tufft. Har varit tufft och ÄR tufft. Men det var ändå värt alltihopa. Alla gånger om.

Jag fick mot alla odds ta den ena av våra bilar och snabbt packa ihop det jag akut behövde. Sen åkte jag till min älskade lilla mamma som bor 5 mil bort från där jag bodde. Jag rasade fullständigt. Dels över chocken att någon kunde vilja mig och barnen den här utsatta situationen, dels var jag arg på mig själv eftersom omgivningen varnat mig under längre tid, men jag valde att inte lyssna. Jag har haft mina aningar men aldrig erkänt att jag satt fast och var i en beroende ställning. Jag var sjukskriven pga min sjukdom och saknade en ordentlig inkomst att försörja familjen med. Naturligt blev det tyvärr så att sambon fick stå för det mesta som vi behövde och ja, det var otroligt kämpigt i många lägen. Ekonomin tär på ett förhållande oavsett hur man har det i grund och botten. Men det får ALDRIG bli en beroendesituation där den ena ständigt trycker ner, hackar och hånar på olika sätt om hur dålig o värdelös den som har mindre inkomst är. Nu var det inte enbart av den anledningen förhållandet var destruktivt, men det låter vi vara osagt än så länge. Det finns ingen mening med att smutskasta en person då det finns barn inblandade. Därför släpper jag det här och nu.

För att förtydliga kring min sjukdom så är det kort o gott min kropp som av någon anledning väljer att ombilda muskler och leder till brosk och ben, vilket över tid leder till stelhet, smärtor när jag ska resa mig eller vända mig i sängen etc. Vissa stunder och vissa perioder lever jag mer eller mindre som vanligt, men några dagar innan jag tar min cellgiftsspruta så blir jag ofta sängliggandes. Jag får väldigt ont och också feberkänsla, jag har svårt att röra mig normalt och kan tex ha svårt att gå rakt utan att ta hjälp av kryckor, stötta mig mot ngt osv. I värsta fall har jag suttit i rullstol nere på reumatologen eller akuten.

Och vart var jag nu då? Röda tråden? Starta företag? Fokus på en sak? =D

Hur som haver så är jag i skrivandes stund bostadslös, men har skrivit på ett lägenhetskontrakt och flyttar in den 1 juni. Alltså idag! <3 Lägenheten är en gåva från himlen eller nåt. Jag älskar den! Det är trägolv och vackra handmålade kakelugnar och tjejen som hyr ut den till mig blev en mycket god vän i samma veva som vi fick kontakt.

Försäkringskassan och Arbete och välfärd – ett stort skämt

I tre långa månader har jag levt på 7200 kronor per månad och då betalt underhåll på drygt 5400. Resten har gått till flyttbil, magasinering och delvis mat. Men nu kommer det jävliga som jag är ärligt talat upprörd över. Maten.

Jag fick söka akut socialbidrag (jag har skattat ordentligt genom åren så jag anser mig själv ha full rätt till matpengar av soc) men fick avslag pga jag saknar bostad samt att de räknar bort utgifter som underhåll och flyttbil! Jag låg alltså på plus. Jag skojar INTE. Jag frågade vart dessa ”plus-pengar” fanns i verkligheten och de svarade bara kort o gott att enligt deras uträkningar saknar jag rimliga anledningar till tillfälligt socialbidrag.

Men jag fick en matpeng på 57 kr x 5 dagar. Och 1000 kr extra så jag kunde åka o hälsa på barnen o ta en fika eller nåt med dom då och då. Jag frågade om dom kunde hjälpa mig betala flyttbilen, då jag omöjligt kan eller ens får bära tyngre saker själv. ”Absolut nej. Sånt får du be dina föräldrar om eller någon vän osv. Socialen står inte för sånt.”

Jag trodde jag började bli galen, kippade efter luft. Började skratta hejdlöst, nästan som i en otäck film med psyksjuk kvinna som det slår över för. ”På riktigt nu? Jag får alltså avslag för att jag har för mycket pengar?” ”Ja, tyvärr. Hoppas det ordnar sig för dig ändå. Bara ring om det skulle vara något annat”. Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh. Något annat? Ska jag bara ringa då? Seriöst nu.

Dagarna gick o jag åt fil, knaprade det som fanns hemma i lilla mammas kylskåp och på något vis och tack vare henne lyckades vi bli mätta varje dag <3 Visst låter det overkligt? Jag som driver TVÅ bolag? Visst låter som osanning? Det är tyvärr verkligheten. Tyvärr.

Det finns massor att berätta i allt detta, men det kan vi ta en annan dag. Men viktigt också att ta upp – kyrkan. Jag ansökte om en matkasse hos Mariakyrkan, men fick avslag då jag hade några ynka tusenlappar för hög inkomst på senaste deklarationen. De brydde sig inte om att jag saknade pengar där och då och inte hade något att äta eller någonstans att bo.  Jag fick alltså snopet gå från kyrkan och säga: ”Tack i alla fall för att ni tog er tid”.

Likaså bostadsbidraget – det skulle komma nu när jag flyttar in och i samband med att jag ska betala hyran. När jag betalt in hyran fick jag efter några timmar, ett ganska kort men väldigt välformulerat brev. ”Vi har beslutat i ditt fall om avslag på bostadsbidrag på grund av den låga inkomst du har deklarerat. Vi resonerar som så att enligt existensminimumsprincipen ska du ha råd att betala hyra och mat pus räkningar INNAN bostadsbidraget. Därför anser vi att din hyreskostnad är orimligt hög och du får därmed avslag på din ansökan.”

Försäkringskassan: Vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning.

Sen kom samtalet från socialen – (jag avskyr att ens skriva det namnet) och där lyder deras avslag så här: ”Du har ansökt om bidrag till hyra och uppehälle under juni månad och vi anser att din inkomst som den är nu, ska räcka till det du ska betala. Vi förstår att de 4500 kr du ska betala i underhåll minskar din faktiska summa du har kvar på kontot, men enligt våra regler berättigas inte underhåll som en rimlig utgift.”

Så. 0,94 öre på kontot och jag vet e fasen hur jag ska göra. Och när jag INTE vet hur jag ska göra ber jag till universum om stöd, hjälp och en lösning på situationen. Det funkar alltid, bara man tror på det man ber om. Dessvärre är jag en smula osäker.

Nu ska jag gå och borsta tänderna, göra mig lite snyggare än vad jag egentligen är och sen trampa ner till min lägenhet och där förklara att situationen är något………rörig? Att depositionen egentligen verkligen skulle varit på hennes konto NU. Kastar hon ut mig? Vart ska jag bo då? Försäljningen dröjer några veckor till och arbeta kan jag inte pga förbaskade smärtorna, så en sjukskrivning är det enda möjliga.

Jag VET att jag får skylla mig själv. Jag VET att jag borde flyttat från det destruktiva förhållandet bums. Jag VET egentligen så väldigt mycket men ändå blir det så här.

Det enda jag vill nu är att få i gång webshopen, göra klart försäljningen av min uppfinning och sen högst av allt, mest av allt i hela världen vill jag ha hem mina barn. Få pussa på dom. Klappa god natt. Krama dom. Älska dom. Laga köttgryta, potatis och gräddsås. Tvätta deras kläder, plåstra om deras skrubbsår. Se dem skratta, gråta, ja…..faktiskt till och med syskonbråken saknar jag. Som fan.

Högre makter – hjälp mig

Nu ber jag till högre makter att den här dagen slutar väl. Att jag sitter i min lägenhet ikväll och känner ett lugn. Att ha tak över huvudet. Att få slippa känslan av att vara i vägen, till besvär eller gå på tårna.

Aldrig mer beroende av någon eller något. Aldrig.

På måndag ska jag ställa till med lite kontraster igen – då blir det Nöjesnyttparty! Givetvis gratis, annars hade jag nog klassats som dum på riktigt.

Och så vitt jag vet ligger mina avdankade gamla högklackade skor någonstans i en låda bland allt som är magasinerat. Jag kanske iof bara hittar en sko…..men vad gör det? Det hade väl Askungen också 😉

Puss & Kram

 

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

AS/UC

Detta inlägg skriver jag bara rakt upp och ner….för att enkelt förklara lite kring min sjukdom. Jag kommer skriva mer ingående framöver.

Jag har för drygt 6 månader sedan fått diagnosen AS, även kallad Bechterews sjukdom. Det är en obotlig led- och muskelsjukdom som enkelt förklarat bryter ner leder och muskler till ben och brosk. Sjukdomen går som sagt inte bota, men tack vare ny medicin och teknik kan den bromsas.

Jag fick tyvärr fel diagnos och har under flera år gått med sjukdomen, som dels skadat mitt bäcken och delar av skelett och muskler. Delar av kroppen är ständigt ömma och det ”skaver” i lederna då jag rör mig.

Cellgifterna bromsar förloppet

Jag får cellgifter, som bromsar förloppet av sjukdomen, då jag tyvärr har den aggressiva varianten. Om jag INTE skulle välja att ta cellgifterna, bryts muskler och leder sakta men säkert ner och till slut är rullstolen eller sondmatning det sköna alternativet.

Nej tack.

Just nu har jag en ökad dos av behandlingen och tar en spruta/injektion var 12:e dag.
Dagarna innan injektionen börjar jag känna av det där fruktansvärda, onda, hemska. Smärtorna är svåra att beskriva men om man jämför det med att smärtan är densamma som att någon borrar i tanden utan bedövning eller bryter ett finger – utan smärtstillande. Ungefär så. Även ögon påverkas och jag får sämre syn, blir obeskrivligt trött och svag i kroppen. Vila är det enda som gäller, även om smärtorna blir värre då. Värktabletter försöker jag i största mån undvika, men ibland fungerar inte vardagen om jag inte knaprar en tablett eller två. Dock mår jag som bäst helt utan medicinering, dock är cellgifterna ett nödvändigt ont. De brukar hjälpa på några timmar och efter ett dygn är jag återigen på benen.
Eftersom jag drabbats av den aggressiva varianten av sjukdomen, blir en samsjukdom oftast en följd av det hela. Så jag har även en mycket svår form av UC, även kallad ulcerös colit.
För att slippa mista livet rullades jag akut in på operation för drygt 7 år sedan och där handlade det helt ärligt talat om minuter från den där ljusa tunneln, om man säger så.
En stomi var enda alternativet för att rädda mitt liv och gudarna ska veta att den dagen glömmer jag aldrig.
När jag vaknade upp dagen efter operationen hade den gått fel. Jag fick ligga på sjukhuset i drygt 3 månader och fick sondmatas pga risken för brusten tarm. Men den brast ändå. Och jag fick opereras om igen. Smärtorna från operationerna, sen efteråt, plus lederna och musklerna som tynade bort, går inte beskriva.
Jag fick till en början hemtjänst, en rullstol och sedan rullator.
Efter det ett gåbord och tja…..det tog mig ca ett halvår innan jag helt kunde räta på ryggen och lyfta en kasse eller mina älskade barn.

Som ni säkert förstår, finns det mycket jag skulle vilja berätta om i detta ämne. Många där ute frågar, undrar – bland annat varför jag ibland är så trött, varför jag är så smal och varför jag är sjukskriven under så långa perioder. Och här är då en enkel version av det hela.

Obs att i detta inlägg HELT saknas en offerkofta och jag ber vänligen men bestämt att ni helt undviker ”tycka-synd-om” grejen. Jag är trots allt väldigt lycklig och är tack vare attraktionslagen och filmen The Secret, ett levande bevis på att bara man väljer sina tankar och hur man ser på saker och ting, så ordnar sig saker och ting på ett magiskt vis.

Kram och tack för du orkade läsa hela inlägget <3

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

Tacksamhet

Men först – ett stort tack

Lovade impulsivt o sådär ”typiskt-mig” att skriva om baksidan av entreprenörskapet och min somatiska sjukdom o cellgifter mm. Innan jag babblar på om det vill jag först tacka lite….

(gällande sjukdomar, cellgifterna osv så väljer jag att lägga detta som ytterligare ett inlägg och då under kategorin ”UC/AS”. )

 

Almi och Nyföretagarcentrum

När jag kom på min idé (uppfinningen), valde jag att dra in min entreprenörsanda och glömma allt vad sjukdomar heter. Genom hela resan har starka aktörer såsom Almi Företagspartner i Växjö och Nyföretagarcentrum stöttat och hjälpt till i processen.

Flera personer har hjälpt till frivilligt och ideellt och några namn värda att nämna i detta är bland andra Magnus Lesshammar på Almi i Växjö, som verkligen stöttat i vått och torrt. Han ska få guldmedalj när jag har råd att tillverka en sådan, helt klart. Eller får det bli en i papp. Jag tror han uppskattar vilket som, även om guld alltid är trevligare än papper.

Han är den som viftat vilt och brett med röda flaggan, då jag kört på i för höga knyck eller vägrat stanna upp och andas emellanåt.
Han har klappat i händer, ropat HEJJA (han är världsbäst på det där med hejjarop) när det gått bra och torkat mina glädjetårar, när sådana kommit. Nåja, kanske inte torkat dom bokstavligt, men han har verkligen funnits där oavsett om han haft tid eller inte. Tack Magnus. Du är min hjälte <3

Sandra Ruuda – tack för att du vände min adhd-diagnos till entreprenörsanda istället. Du fick mig att inse hur klokt det är att, istället för att se det negativa i en sådan diagnos, plocka fram allt det ”göttiga” och göra succé av det!
Glömmer aldrig när du i din snygga minikavaj och välputsade skor hälsade mig välkommen in på ditt kontor, där jag skulle presentera mig själv och min idé. Om ditt kontor och dess väggar kan tala, hoppas jag att de för alltid håller tyst. För nu snackar vi fullständigt ”go-bananas” och sedan brista ut i charmlösa tårar.
Tack för pepp, stöd och en rejäl Wake-up-kick! <3

 

Sen finns det fler, mååånga fler som hjälpt till, stöttat med både tid, pengar och kompetens, men detta får jag klura lite på. Jag har en tendens att glömma hälften av det jag i stunden tänker på och därför kommer en tacksamhets-lista att lägga ut, när jag är aningen mer fokuserad än vad jag är nu.
Det blir, när jag tänker efter, ungefär som ett litet tacktal som om jag fått Nobelpriset =D =P

Kram så länge <3

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

ADHD – ett påhittat fenomen

ADHD – ett uttjatat och påhittat skämt

Jag tror inte på diagnoser utan är helt säker på att det är någon förvirrad läkare nånstans i Kina som kom på fenomenet när han var uttråkad eller nåt.

Diagnoser ges till dem som önskar få bidrag och som vill ha ett ”intyg” så de kan dölja sin lathet. Lata – det är precis vad de är. Lata och bekväma och inte alltför sällan glömska. Så inutta helvetes. Glömmer allt från stänga av värmetången till att kasta soporna i soptunnan i stället för brevlådan. De poppar popcornen för länge så de bränns och under tiden har de hunnit dammsuga hallen, ringt en vän och bäddat en och en halv säng. De är också riktigt kassa på att minnas saker som att handla mjölk å sånt. De kommer gärna hem med en röd paprika och två citroner istället. För å inte tala om möten. Dessa möten som de ALDRIG kan komma i tid till! Jag blir galen på att de har mage att skylla sin försening på sin dryga ADHD.

Att passa tider är oftast dömt att misslyckas. Likaså att lägga saker på sin plats – varenda gång. Så man aldrig hittar det man ska. Såna är dom. De där med ADHD. De förlägger saker medvetet tror jag, på diverse strategiska platser som de sedan ”glömt” bort. För de vill att man köper dem nya nycklar – för de orkar helt enkelt inte lägga var sak på sin plats utan de lägger allt på stället som de står. Då blir det så, säger dom. Att mjölkpaketet  hamnar i tvättkorgen eller barnens gympapåse bland den rena disken.

ADHD-personer skyller typ allt på sin diagnos och använder den gärna i olika syften, såsom att få som de vill. I alla lägen. ”MÄH jag ha ju ADEEHÅÅÅDEEE ju. Då MÅSTE jag få vila lite extra varannan dag eller så, för annars orkar jag ingenting!” eller ”Jag har ADHD och därför säger jag en massa klumpiga saker till dig såsom att du har för stora tår eller skriver som en kratta.”

ADHD är ett nytida påfund enbart för att medicinbolagen ska tjäna pengar. Feta pengar. Men skam den som klagar liksom. De ska ju ha mat på bordet de också.

ADHD är en dålig ursäkt för ett dåligt beteende. Så tycker jag.

Alla har en släng av ADHD. Alla kan väl glömma nån gång, alla kan väl säga taskiga saker eller glömma vart de ställt bilen. Alla kan väl bete sig olämpligt i vissa sammanhang och alla har väl för sjutton nån gång lagt hårtorken i bokskåpet?

De med ADHD får sin diagnos bara sådär. I ett litet nafs. Det tar typ tio minuter att få den.

ADHD är lika med ouppfostrad människa. Som saknar bra föräldrar. Som inte har någon skam i kroppen alls. Som inte vet hur man beter sig, hur man sitter still eller hur man sitter i en soffa.

Ja det vet väl alla att det är du och jag – vi skattebetalare som ger pengar till de där med ADHD. ALDRIG ska de gå till mig och dig – vi som är friska, ordentliga, aldrig ljuger eller luras. Vi som är snälla rakt igenom och alltid sopsorterar. Vi som varje dag, trots 340 grader i feber – kämpar oss till jobbet klockan 07.00 och står där vid vår maskin eller i butikskassan och tar oss igenom hela dagen utan att klaga. Inte ett endaste dugg till och med.

Sen kan jag säga, att jag hört av någon en gång, av en granne eller så, att alla kriminella och grova brottslingar – har ADHD. Så passa dig för de som har ADHD.

De raserar hela tillvaron och lyssnar aldrig på vad du säger. Aldrig låter de dig tala till punkt. Aldrig skulle de sitta stilla i din soffa och herregud nej, de skulle sällan eller aldrig ge dig en chans att tala till punkt. Fast det har jag visst redan nämnt. Och pricka. Punkt och pricka, det är en skön kombination av ord. Tycker jag. Jag älskar ord och typsnitt! Kan gå bananas på typsnitt. Love it!

Apropå annat? Som du säkert förstår så är mitt inlägg ironiskt.

För det är sådan jag är. En ironisk människa i sina bästa år, med en adhd-diagnos.

 

Jag är i och för sig inte lat det allra minsta, snarare tvärtom. Men folk TROR gärna att jag är lat mellan varven. Efter jag varit sjukligt produktiv och avklarat arbetsuppgifter på 2 dygn, som för normalstörda annars skulle tagit en månad, behöver jag vila. I minst 2-3 dagar. Men ibland tar tröttheten över mitt liv. En dag eller fyra sådär. Då ligger jag bara i soffan, sängen och käkar rostat bröd och pimplar kaffe, har ångest och känner mig allmänt värdelös. Men SEN!!! Då farao är jag mänska igen och allt blir bra igen. I tre veckor. Sen blir jag trött i sisådär 2-3 dagar. Har ångest. Tar på mig offerkoftan. Dricker för mycket kaffe. Å sånt.

 

 

 

Men SEN!!!! Ja då jäklar.

Å så håller det på. I evighetens och amens namn.

Tack gode GUD för ADHD! AMEN.

Nu ska jag släcka törsten med nybryggt kaffe, sen tänkte jag ha en stunds ångest och efter det ska jag vandra längs havets strandkant och bara vara. Fast nu ljög ja. ”Bara vara” är något jag är riktigt kass på. Annars är jag bra på det mesta. Som å starta projekt….mer om det. Låvar.

Puss

 

 

 

 

 

 

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

Du har hela världen i din hand människa

Så sitter jag här med min jävla lycka.

Mot alla odds. För att jag kan. För att jag VILL. För att jag inte vet bättre. Eller nåt.

När jag började svamla på den här bloggen var min idé att nå ut med attraktionslagen och dess magiska kraft. Jag ville nå ut med kunskapen, erfarenheten och en massa annat viktigt å sånt. Sånt som tillför. Sånt som gör nytta för den enskilde. Sånt som verkligen gör skillnad. Men herregud och hans moster. Ska JAG göra skillnad? Med min blogg? På riktigt? Med min lycka?

Ja.

Människa – du har världen i din hand

För att få dig förstå att du har HELA världen i din hand vill jag först fråga dig – vad får dig att glömma tid och rum?

När du har svaret på den frågan – då har du också din lycka och framgång klar.

Det är precis det HÄR du ska syssla med och ingenting annat.

Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får pyssla i hemmet? Ja, då är troligen just det du ska syssla med om dagarna. Heminredning, inreda, städa…..Inte kuta runt på demensavdelningen och servera kaffe. Nej. Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får meka med bilen och styla den? Då kanske du ska se över om det där ”trygga” jobbet på bankkontoret verkligen är menat för dig.

Blev svaret däremot noll? Nada? Du vet helt enkelt inte vad som får dig att glömma tid och rum och fullständigt bli uppslukad av nuet. Här och nu. Människa – du har hela världen i din hand och för din och min skull – ta reda på dina skills (läs: färdigheter, vad du är duktig på, brinner för, expert på) och gör något galet trevligt av det.

När jag får för mig saker å tings – går jag utanför boxen och ser enbart sådant jag vill åstadkomma. Inte vad jag INTE kan, INTE har eller vågar. Jag avskyr ordet OMÖJLIGT.

Sedan jag var liten. Typ nyfödd – har jag alltid gått min egen väg. Överaktiv, impulsiv och självständig har jag gått min egen omväg och senväg. Allt för att inte vara som alla andra. Allt för att bevisa motsatsen och göra det där som grannen säger ”det är en omöjlighet”.

När jag blev arbetslös 2014 och grävde ner mig i ett svart hål i 2 dygn – var jag oresonlig och nästintill Kajsa Kavat. Jag fick panik och ville ha ett till varje pris. Jag sökte ALLA jobb som fanns lediga men nöjde mig inte med det. Jag kontaktade företag som inte ens var i närheten av det jag kunde, gillade eller ens visste något om.

Så kom det. Ett jobb som fick mig att känna ”Det här måste jag ba ha” De skrev ungefär så här: …….”Höjdrädd? Kan du hantera skylift, släp, är du tekniskt kunnig och verkligt intresserad av att klättra på hög höjd? Har du dessutom ett stort intresse av lackering, erfarenhet av takarbeten eller verksam inom branschen – tveka inte, utan hör av dig.”

Jag fick en kick. Det här var ju något jag INTE kunde men som jag genast såg som en utmaning. Ringde min vän M som sa” Hunny, du har alltid gått mot normerna, du kommer alltid göra det och är det någon som kan – TROTS sin extrema höjdrädsla, få ett jobb inom just takbranschen, så är det du. U go girl”.

Åkaj. Sökte jobbet. Skickade ett skruvat brev och ringde bums upp för att få bekräftelse. Jodå. De hade fått det. Men de hade flera ansökningar som redan gått till intervju. Flera stod på kö och nja. De ansåg att jag inte hade allt som krävdes för jobbet. (jag uppfyllde typ bara ett enda krav – för att vara korrekt. Och det var erfarenhet av arbetsledning). Dessutom hade jag aldrig hanterat en skylift. Jag var rökt.
Jag bad om fem minuter. Bums. Jag körde ner till deras kontor och fick fem minuter.

”Kan du hantera släp och skylift, även tyngre sådana??”

”Om du tar reda på när nästa datum är för kursstart så ska jag ansvara för att bli din bäste skyliftkörare!””

Jag gick därifrån med ett avtal om anställning, i chefsposition och en tjänstebil inkluderat.

Vad vill jag då säga med detta? Jo. Att om du VILL något så blir det oftast så – bara du har tillräckligt med jävlaranamma i dig och vågar tro på dig själv.

 

Chefspositionen är en sak för sig – inget för mig. Jag har varit chef för många gånger och hur jag än gör, lyckas jag inte. Jag försover mig, sjabblar till det eller så går jag bananas och förändrar hela organisationen och får sparken.

De brukar säga ” Lina, du är för bossig, du måste bli mer ödmjuk”

 

 

 

 

 

Röda tråden?

Näpp. Inte i det här inlägget heller. Och vet du vad? Jag behöver ingen röd tråd. För jag brukar lyckas ändå. Det gäller bara att ha ett mål och en vilja av stål. Så ere. Och en känsla. En känsla av att du klarar ALLT.

 

/

 

/Puss

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kära blogg – jag är i en kreativ bubbla

Icke tillgänglig

Pga diverse kreativa omständigheter och lagom härliga projekt PLUS en nyförlöst bibel som damp ner i postlådan här på Öland häromdagen – så är Lina Fridlund ICKE tillgänglig ett dygn eller två. Minst.

 

Välkommen hit – du kära lilla glädjebok! Nå dina mål – med Malin Boström är som jag tidigare nämnt – en av mina absoluta favoriter! Den ger glädje, kickar och ordentligt med spark-i-röva för att jag (och DU) ska orka, motiveras och vilja kämpa för att nå dina mål! Lättläst och sådär charmigt & magiskt skapt för handväskan – är den en given vardags-must-have för varje businesswoman.

Just ja – Icke tillgänglig!

Inte för omvärlden. Inte för mig själv. Inte för mina kollegor. Inte för någon mänsklig varelse överlag samt heller inga husdjur, gosedjur  eller diverse bekanta. Jo, barnen, sambon, katten – mamma…..ja ja, men i övrigt – nej.

Kreativ bubbla innebär fullständigt kreativt kaos  – och brukar resultera i antingen nada eller framgång. Men som jag brukar säga: ”failure is not an option.”

Så – uppdatering sker i förhoppningsvis positiv anda och …..du?

Till vi ses och hörs nästa gång – vad får DIG att glömma tid och rum? …….det du kommer fram till ska vi prata mer om. Det är nämligen så att just det DÄR – som får dig att glömma tid och rum, helt och hållet och som får dig att må sådär riktigt bra, det är DET som kallas inre glädje. Och inre glädje – det är DEN som kan göra dig framgångsrik. Allt annat är bara slöseri med tid eller är en onödig omväg.

Lets talk about inre glädje i nästa blogginlägg – förnuejatrött

Puss <3

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Martina Wärendfeldt – fotografen med driv!

Gästbloggare och inspirationskälla:

Martina Wärendfeldt – Mstudio

Skapandet av bilder – min passion

Hej alla, jag är veckans gästbloggare hos Lina. Jag är en passionerad porträttfotograf som driver Mstudio i Växjö och har gjort så i 20 (!!!) år..  Jag är en stor portion kreatör och kanske lite konstnär, men jag är även en rejäl portion företagsmänniska. Kanske den kombon som gjort att jag levt på mitt skapande på heltid i 20 år?

Skapandet av bilder är min passion och jag bestämde mig tidigt att jag inte ville vara en ”starving artist” utan jag ville kunna tjäna ett hyfsat leverne på mina bilder, så företagandet har kommit med jobbet så att säga.

Överleva var drivkraften – sen kom passionen

När jag utbildade mig till fotograf i Los Angeles för en herrans massa år sedan så gjorde jag detta för att ha ett jobb. Jag ville stanna kvar i LA efter att ha varit barnflicka och att plugga var bästa alternativet, men vad skulle man plugga till? Jag visste att jag måste försörja mig och kände att ett praktiskt yrke var nog min melodi. Att fotografera var ett litet intresse och jag tänkte att det finns nog jobb på tidningar eller i någons fotostudio. Att jag skulle driva eget och hamna så rätt med fotot hade jag ingen aning om. Nödvändigheten att överleva och skaffa mig ett jobb var den första drivkraften.
Sen kom passionen.
Jag insåg tidigt att jag hittat rätt och så gjorde även andra, för jobben rullade in redan under min skoltid i Los Angeles. Jag fick snabbt ta på mig företagshatten och diskutera priser och förhandla om jobben. Något som var otroligt jobbigt i början men bara att lära sig.
Mstudio startade jag några månader efter att jag flyttat hem till Sverige.

”-Du kan väl inte starta en studio utan några kunder?”

-Jag får väl inga kunder om jag inte har en studio?”

Jag råkade springa på en lokal som jag såg framför mig kunde vara en superfin fotostudio. Jag gick hem till mina föräldrar och sa att jag ville starta fotostudio, och min pappa sa ”-Du kan väl inte starta en studio utan några kunder?” Och jag sa ”-Jag får väl inga kunder om jag inte har en studio?”

Entrepenören var född

Att leva på fotograferandet var en utmaning redan då och jag insåg tidigt att jag var tvungen att ge kunden något utöver det utbudet som redan fanns för att kunna etablera mig och börja tjäna pengar direkt. Jag kollade upp marknaden och anpassade mina priser efter vad de andra professionella fotograferna tog betalt. Jag förstod tidigt behovet av att marknadsföra mig och att erbjuda en produkt som var säljbar till kunderna. Samt att ta tillräckligt betalt för att kunna leva bra på det. Företagandet var ett faktum. Om än lite av ett vilda västern för jag hade ingen direkt kunskap utan fick lära mig genom behoven som dök upp och problemen jag hamnade i.

Passionen och företagandet – mina ständiga livspartners

Jag brinner för att skapa och jag kan gå fullständigt loss på nya kreativa planer som dyker upp i huvudet, och i samma veva kommer företagstänket in om hur jag kan paketera de nya idéerna till ett säljbart koncept. Att leva med dessa två sidor gör att hjärnan sällan kopplar av, men eftersom jag jobbar med min passion som yrke påverkas jag inte särskilt negativt av det ständiga malandet i huvudet. Jag gillar skapandeprocessen så otroligt mycket att det ger mig energi. Alla idéer kommer inte förverkligas men vetskapen om att jag utifrån en idé kan skapa en ny inriktning på jobbet, göra den säljbar och således forma mitt företagande såsom jag vill, är en tillfredställelse svår att beskriva.
Om jag nu bara kunde bemästra balansen mellan familjelivet och det passionerade företagandet – hade det varit underbart.. men det är ett helt annat blogginlägg!
Tack för mig så länge!
Entreprenören & Jag säger TACK Martina!
För att snipika på Martinas vackra och fantastiska fotografier – gå in på Martinas portfolio och njut!
Puss <3
Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Byggnads i fittmössor

Kvinnodagen

Dagen då vi kvinnor ska uppmärksammas på alla sätt och vis.
Det finns bra, det finns mindre bra och sen finns det de där pinsamma grejerna som vissa företag får för sig att dra i gång.

Byggnads har i dag slagit på stort och höråhäpna – alla män i deras ledning (eller personalstyrka va vet jag) har bett någon stackars sate att virka fittmössor som sedan stolt visas upp på en klassisk företagsfotografering. Fittmössa? Bara ordet fitta får mig att skämmas. Ordet är för mig en ganska grov svordom, precis som kuken och röven. Ja, jag är grov i mun nu men jag vill förtydliga och belysa att ordens betydelse i sig INTE är något fult. Men handen på hjärtat darling – orden provocerar och enligt mig inte lämpade för vardagligt bruk.

Absolut inget ont om de som uppmärksammar kvinnodagen, men.

En……..FITTMÖSSA?


Å i morgon dah? Kommer fittmössan göra skillnad? På riktigt?
Naä. Jag brukar se saker positivt och från den ljusa sidan men det här fasen priset.
Vad tycker du? Är en FITTMÖSSA rätt sak att lyfta oss kvinnor med?

Om ni vill se, kanske köpa eller varför inte virka en egen fittmössa – Läs mer här så får ni se själva.

Jag ska fasen sy en kuk-mössa.
Någon som vill köpa?

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: