Bostadslös fattiglapp vs. företagare i uppstartsfas

Skilda världar

Jag lovade mig själv att blogga i hundra dagar på rad. Utmaningen gick fin-fint i sisådär tre dagar, sen tappade jag fullständigt självdisciplin och sunt förnuft.

I stället för att låta min blogg bli den där bloggen jag drömt om i så många år, klev jag in i ytterligare ett nytt projekt vid sidan av min uppfinning inom medicinteknik och drog i gång en designshop som kommer sälja bland annat exklusiva posters, tapeter, fönster- och väggdekaler och massa sånt där gottit för ögat. ”Oh my gooooood inte ÄNNU en postershop” sa folk till mig. Det kommer aldrig funka. Det finns ju hur många såna shoppar som helst nu. Satsa på en sak i taget och skaffa dig rätt fokus.

Ok.

Då undrar jag, helt ärligt – Rätt fokus? Vart hittar jag den skriftliga manualen på vad som är rätt respektive fel prioritering inom entreprenörskap och företagande? Självklart finns inte den manualen. Varje person måste utgå från sin egna ram och skapa sig en helt egen manual. Manualen må bli både oläslig, komplicerad och säkerligen även fylld med diverse svordomar och annat trams.

I vilket fall så skapade jag min egen manual och ingen kan tala om för mig om den är rätt eller fel. Och det är det bästa med entreprenörskapet. Att få möjlighet att skapa min egen manual, min egen jobbdag, mitt egna team och anta de utmaningar  JAG vill – en efter en.

Vad jag däremot borde ha gjort eller kanske skulle satsat mer på eller i vilken ordning saker o ting skulle gjorts, mjaaa. Okäj då. Men det är fortfarande varken rätt eller fel. Glöm aldrig det. Det enda som någonsin kan stoppa en idé från att bli verklighet och ett eventuellt lyckosamt projekt – det är rädslan. Varken pengar, makt, kunskap eller kontakter spelar någon roll i det läget där du ska skapa din första, egna manual. Det enda som har betydelse för om du kommer lyckas stå  kvar genom blåst och vind är dina närmsta, dvs familj, vänner. För dem behöver man. Eller iaf jag. Utan min familj och mina närmsta vänner hade jag nog haft skägget i brevlådan och en fot i graven. Seriöst.

Samtidigt som jag valde att trotsa min skelett- och muskelsjukdom och mot alla odds valde att satsa rubbet på min uppfinning, kom då idén om posterbutiken. Återigen tar jag upp den här boken jag fick av Malin Boströms förlag. Jag använder den som min bibel och jag vågar nästan påstå att utan familj, vänner och just den här boken – nada. Zero.

Betydligt närmre än jag trodde fanns min drömkollega och företagspartner. Vi har varit goda vänner under många år, men aldrig fattat att vi ska driva företag ihop. Förens nu =)  Vi valde att starta bums och började med att skissa upp motiv, butik och logga. Affärsplanen fick komma lite efterhand. Vi visste vad vi ville och det var egentligen aldrig något problem att dra i gång en sån här sak, förutom att min värk hindrar mitt huvud från att fungera så som jag önskar alltid.

Tanken var att webshopen skulle gått online för drygt två veckor sedan, men vi valde att dubbla tiden och genast kände axlarna en smula lättare och huvudet något klarare. Klockan, den där klockan. Vore grymt om någon mänska kunde uppfinna en klocka som man kan pausa eller lägga till fler extratimmar på.

Vi har nämligen var för sig ett bolag som vi driver på heltid. Min kollega befinner sig inom reklam- och tryckeribranschen och jag har ju mitt inom medtech som sagt. Detta är egentligen inga problem, dvs att driva flera bolag och få det att fungera om det inte vore så att livet kom i kapp och rör till det en smula.

Bostadslös och fattiglappdeluxe

För drygt 3 månader sedan blev jag bostadslös då det förhållande jag valde att gå in i för cirka 1 år sedan – inte riktigt blev som tänkt. Ett destruktivt förhållande som tog kål på det mesta jag hade inombords gjorde att jag en kväll valde att lämna det hastigt och lustigt. Dagen efter stod jag utan bostad, inte en spänn på kontot och noll tro på mig själv. Jag hade som vuxen människa tänkt mig en separation på något mer vuxen nivå och iaf räknat med att slippa stå på gatan. Men så blev det. Och det var tufft. Har varit tufft och ÄR tufft. Men det var ändå värt alltihopa. Alla gånger om.

Jag fick mot alla odds ta den ena av våra bilar och snabbt packa ihop det jag akut behövde. Sen åkte jag till min älskade lilla mamma som bor 5 mil bort från där jag bodde. Jag rasade fullständigt. Dels över chocken att någon kunde vilja mig och barnen den här utsatta situationen, dels var jag arg på mig själv eftersom omgivningen varnat mig under längre tid, men jag valde att inte lyssna. Jag har haft mina aningar men aldrig erkänt att jag satt fast och var i en beroende ställning. Jag var sjukskriven pga min sjukdom och saknade en ordentlig inkomst att försörja familjen med. Naturligt blev det tyvärr så att sambon fick stå för det mesta som vi behövde och ja, det var otroligt kämpigt i många lägen. Ekonomin tär på ett förhållande oavsett hur man har det i grund och botten. Men det får ALDRIG bli en beroendesituation där den ena ständigt trycker ner, hackar och hånar på olika sätt om hur dålig o värdelös den som har mindre inkomst är. Nu var det inte enbart av den anledningen förhållandet var destruktivt, men det låter vi vara osagt än så länge. Det finns ingen mening med att smutskasta en person då det finns barn inblandade. Därför släpper jag det här och nu.

För att förtydliga kring min sjukdom så är det kort o gott min kropp som av någon anledning väljer att ombilda muskler och leder till brosk och ben, vilket över tid leder till stelhet, smärtor när jag ska resa mig eller vända mig i sängen etc. Vissa stunder och vissa perioder lever jag mer eller mindre som vanligt, men några dagar innan jag tar min cellgiftsspruta så blir jag ofta sängliggandes. Jag får väldigt ont och också feberkänsla, jag har svårt att röra mig normalt och kan tex ha svårt att gå rakt utan att ta hjälp av kryckor, stötta mig mot ngt osv. I värsta fall har jag suttit i rullstol nere på reumatologen eller akuten.

Och vart var jag nu då? Röda tråden? Starta företag? Fokus på en sak? =D

Hur som haver så är jag i skrivandes stund bostadslös, men har skrivit på ett lägenhetskontrakt och flyttar in den 1 juni. Alltså idag! <3 Lägenheten är en gåva från himlen eller nåt. Jag älskar den! Det är trägolv och vackra handmålade kakelugnar och tjejen som hyr ut den till mig blev en mycket god vän i samma veva som vi fick kontakt.

Försäkringskassan och Arbete och välfärd – ett stort skämt

I tre långa månader har jag levt på 7200 kronor per månad och då betalt underhåll på drygt 5400. Resten har gått till flyttbil, magasinering och delvis mat. Men nu kommer det jävliga som jag är ärligt talat upprörd över. Maten.

Jag fick söka akut socialbidrag (jag har skattat ordentligt genom åren så jag anser mig själv ha full rätt till matpengar av soc) men fick avslag pga jag saknar bostad samt att de räknar bort utgifter som underhåll och flyttbil! Jag låg alltså på plus. Jag skojar INTE. Jag frågade vart dessa ”plus-pengar” fanns i verkligheten och de svarade bara kort o gott att enligt deras uträkningar saknar jag rimliga anledningar till tillfälligt socialbidrag.

Men jag fick en matpeng på 57 kr x 5 dagar. Och 1000 kr extra så jag kunde åka o hälsa på barnen o ta en fika eller nåt med dom då och då. Jag frågade om dom kunde hjälpa mig betala flyttbilen, då jag omöjligt kan eller ens får bära tyngre saker själv. ”Absolut nej. Sånt får du be dina föräldrar om eller någon vän osv. Socialen står inte för sånt.”

Jag trodde jag började bli galen, kippade efter luft. Började skratta hejdlöst, nästan som i en otäck film med psyksjuk kvinna som det slår över för. ”På riktigt nu? Jag får alltså avslag för att jag har för mycket pengar?” ”Ja, tyvärr. Hoppas det ordnar sig för dig ändå. Bara ring om det skulle vara något annat”. Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh. Något annat? Ska jag bara ringa då? Seriöst nu.

Dagarna gick o jag åt fil, knaprade det som fanns hemma i lilla mammas kylskåp och på något vis och tack vare henne lyckades vi bli mätta varje dag <3 Visst låter det overkligt? Jag som driver TVÅ bolag? Visst låter som osanning? Det är tyvärr verkligheten. Tyvärr.

Det finns massor att berätta i allt detta, men det kan vi ta en annan dag. Men viktigt också att ta upp – kyrkan. Jag ansökte om en matkasse hos Mariakyrkan, men fick avslag då jag hade några ynka tusenlappar för hög inkomst på senaste deklarationen. De brydde sig inte om att jag saknade pengar där och då och inte hade något att äta eller någonstans att bo.  Jag fick alltså snopet gå från kyrkan och säga: ”Tack i alla fall för att ni tog er tid”.

Likaså bostadsbidraget – det skulle komma nu när jag flyttar in och i samband med att jag ska betala hyran. När jag betalt in hyran fick jag efter några timmar, ett ganska kort men väldigt välformulerat brev. ”Vi har beslutat i ditt fall om avslag på bostadsbidrag på grund av den låga inkomst du har deklarerat. Vi resonerar som så att enligt existensminimumsprincipen ska du ha råd att betala hyra och mat pus räkningar INNAN bostadsbidraget. Därför anser vi att din hyreskostnad är orimligt hög och du får därmed avslag på din ansökan.”

Försäkringskassan: Vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning.

Sen kom samtalet från socialen – (jag avskyr att ens skriva det namnet) och där lyder deras avslag så här: ”Du har ansökt om bidrag till hyra och uppehälle under juni månad och vi anser att din inkomst som den är nu, ska räcka till det du ska betala. Vi förstår att de 4500 kr du ska betala i underhåll minskar din faktiska summa du har kvar på kontot, men enligt våra regler berättigas inte underhåll som en rimlig utgift.”

Så. 0,94 öre på kontot och jag vet e fasen hur jag ska göra. Och när jag INTE vet hur jag ska göra ber jag till universum om stöd, hjälp och en lösning på situationen. Det funkar alltid, bara man tror på det man ber om. Dessvärre är jag en smula osäker.

Nu ska jag gå och borsta tänderna, göra mig lite snyggare än vad jag egentligen är och sen trampa ner till min lägenhet och där förklara att situationen är något………rörig? Att depositionen egentligen verkligen skulle varit på hennes konto NU. Kastar hon ut mig? Vart ska jag bo då? Försäljningen dröjer några veckor till och arbeta kan jag inte pga förbaskade smärtorna, så en sjukskrivning är det enda möjliga.

Jag VET att jag får skylla mig själv. Jag VET att jag borde flyttat från det destruktiva förhållandet bums. Jag VET egentligen så väldigt mycket men ändå blir det så här.

Det enda jag vill nu är att få i gång webshopen, göra klart försäljningen av min uppfinning och sen högst av allt, mest av allt i hela världen vill jag ha hem mina barn. Få pussa på dom. Klappa god natt. Krama dom. Älska dom. Laga köttgryta, potatis och gräddsås. Tvätta deras kläder, plåstra om deras skrubbsår. Se dem skratta, gråta, ja…..faktiskt till och med syskonbråken saknar jag. Som fan.

Högre makter – hjälp mig

Nu ber jag till högre makter att den här dagen slutar väl. Att jag sitter i min lägenhet ikväll och känner ett lugn. Att ha tak över huvudet. Att få slippa känslan av att vara i vägen, till besvär eller gå på tårna.

Aldrig mer beroende av någon eller något. Aldrig.

På måndag ska jag ställa till med lite kontraster igen – då blir det Nöjesnyttparty! Givetvis gratis, annars hade jag nog klassats som dum på riktigt.

Och så vitt jag vet ligger mina avdankade gamla högklackade skor någonstans i en låda bland allt som är magasinerat. Jag kanske iof bara hittar en sko…..men vad gör det? Det hade väl Askungen också 😉

Puss & Kram

 

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget: