En tröja för 7 kronor är inte sunt

Wish ger mig kväljningar

 

När och vart går gränsen för maxad konsumtion?

Jag menar på riktigt nu. När är det liksom lagom eller helt enkelt nog? Vart drar planeten jorden sin gräns? -” hit men absolut inte längre” och hur kommer det se ut?

HUR mycket orkar människan beställa egentligen från Wish och vet egentligen någon vad miljön får utså? Bryr sig ens någon? Och vem är i så fall denne någon.

Vem som trampar på symaskinerna verkar liksom inte vara relevant eller något som är värt att ödsla tid och energi på. Att konsumera är viktigare. Vem syr för hand? Vem får rätt betalt? Är det någon som bryr sig?

7 spänn för en tröja är INTE sunt!

Det kan omöjligt vara bra för vare sig miljö, människa eller ens någon eller något på den här planeten med den här masskonsumtionen som pågår. Jag ger mig inte i den frågan. Det är osunt.

Likaså illustrationer och dessa posters som trycks upp på löpande band och massproduceras och säljs för 20 kronor på Wish…..eller andra ställen. Seriöst? Förstår inte människor att det är ohållbart? Att det förstör för seriösa företagare och de som satsat hårt och mycket på sitt arbete……ingen som förstår att det är OHÅLLBART?

Att denna förbaskade massproduktion och konsumtionshets FÖRSTÖR människor liv – i längden struntas det i. Jag undrar VARFÖR? Varför bryr sig ingen och varför och hur länge ska det pågå? Vem ska sätta stopp eller är det som facebook…..”ingen mening att sätta stopp det har redan gått för långt”. Facebook är bra på MÅNGA sätt men handen på hjärtat kan vi nog alla erkänna att flertalet utbrända och deprimerade har tillkommit sedan socialamedier-fenomenet slog till. Har jag fel? Eller rätt? Well…Jag är inte den första och lär knappast vara den sista som tar upp frågan. Men vem vill, kan och kommer sätta ner en fot och på riktigt göra skillnad? Vem har makten + viljan att göra verklig skillnad? Statsministern? Presidenten av u know vad…..eller kanske Hells Angels? Tillåt mig skratta en smula nu. Men på riktigt tror jag det senaste alternativet har bra mycket mer i huvudet och mer vilja att rätta till saker på riktigt än de två första alternativen. (undrar om jag får sota för detta eller om jag tillåts ha den här tanken och åsikten?)

Ok. Uppgivenhet deluxe. Upp till bevis. Jag har noll förtroende för världens politiker just nu och det är säkert många med mig som känner same same.

Människovärdet är lika med noll och det äcklar mig.

Webbshopparna får inte ta min kebab!

Om webshopparna på riktigt tar över våra liv och till slut lyckas stänga ner city och jada jada….vem ska då tillverka min älskade pizza och kebab? För senaste nytt enligt 3-d-skrivarbranschen så kan man med ny teknik lägga en pizzabeställning online och via en 3d-printer få sin favvispizza utskriven och sedan hemskickad med drönare. På nolltid dessutom. Har du riktigt tur hinner de säkert uppfinna någon mackapär som gör att du slipper äta pizzan själv oxå – om utifall det skulle vara så att du har händerna fulla av Iphone, skriva-viktiga-jobb-mail å sånt. Jag menar jobbet går ju före allt. Så är det.

Är det verkligen så att om saker o ting blir (eller KÄNNS) maktlösa och lite för mycket för att ta tag i, då ger människan upp? Liksom ”Nähäpp, 900 barn dör varje dag på grund av att de måste dricka smutsigt vatten men jag kan personligen inte göra ALLT för dem så lika bra att jag tröstar mig lite med en tröja för 7 spänn från wish”. Vadå? Tror inte du som läser detta att den tröjan för 7 spänn på RIKTIGT hade kunnat göra skillnad? Inte tröjan såklart, men de 7 kronorna? Det tror jag.

Jag överdriver i mitt yttryck. Säkert. Men verkligheten är ändå där. Här. Människan är girig, egoistisk och inte alls i min smak egentligen. Rent generellt iaf. Förutom mina barn såklart och de jag älskar. Men överlag…..Människan är oftast långt i från så smart som jag kan tycka den borde vara med tanke på hur länge den funnits på planeten jorden. Den borde vid detta laget veta att allt levande dör utan rent vatten samt ordentligt med näring. Det skrämmer mig att vi egentligen är så medvetna men ändå så tafatta. När får smartheten komma fram och verkligen göra NYTTA?

Wish – en miljardbusiness som får mig att kräkas.

”Ja men wish ger faktiskt jobb – direkt eller indirekt”.

Vilka jobb, vart finns dom och vem får betalt? Hur ser villkoren ut?

VEM vågar sätta stopp för detta fördärv? (fördärv enligt min åsikt) Vem tar första steget och slänger av sig den falska carpediem-hatten och ärligt vågar säga: ”Jag tar mitt fulla ansvar och ger nu blanka f*n i att beställa en endaste sak från det stället mer, eller liknande handel. Jag behöver inte konsumera ett smack mer. Jag har soffkuddar i alla dess färger och mobilladdare i tusen kulörer. Jag har teknik i överflöd.  Jag har smycken jag aldrig ens hunnit prova eller i ärlighetens namn ens skulle bära och nu sätter jag stopp. Stopp för konsumtionen.”

Behovet av att äga många prylar hindrar människan från att leva på riktigt. Så tror jag. Jag tror faktiskt alla skulle må bra av att lägga sig ner en stund – raklång – och fundera en smula på det där med carpe diem. Innebörden av den meningen verkar ha tappat sin mening helt. Den slängs med hit o dit och används gärna med ytterligare ord såsom fucking. Fucking carpe diem. Vart ligger humorn i det – egentligen? =) Jag lägger mig ner och funderar lite på den.

Ägaren och grundaren till wish är uppenbarligen en grym entreprenör ut i fingerspetsarna och långtifrån osmart. Såklart. Men jag hade önskat helhjärtat att dennes smarthet hade använts till annat än o fylla konsumtionsbehovet i världen. Troligen hade det blivit något riktigt bra =)

 

 

Puh. Tack för att du tog dig tid och läsa mina funderingar <3

Puss o Kram

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Bostadslös fattiglapp vs. företagare i uppstartsfas

Skilda världar

Jag lovade mig själv att blogga i hundra dagar på rad. Utmaningen gick fin-fint i sisådär tre dagar, sen tappade jag fullständigt självdisciplin och sunt förnuft.

I stället för att låta min blogg bli den där bloggen jag drömt om i så många år, klev jag in i ytterligare ett nytt projekt vid sidan av min uppfinning inom medicinteknik och drog i gång en designshop som kommer sälja bland annat exklusiva posters, tapeter, fönster- och väggdekaler och massa sånt där gottit för ögat. ”Oh my gooooood inte ÄNNU en postershop” sa folk till mig. Det kommer aldrig funka. Det finns ju hur många såna shoppar som helst nu. Satsa på en sak i taget och skaffa dig rätt fokus.

Ok.

Då undrar jag, helt ärligt – Rätt fokus? Vart hittar jag den skriftliga manualen på vad som är rätt respektive fel prioritering inom entreprenörskap och företagande? Självklart finns inte den manualen. Varje person måste utgå från sin egna ram och skapa sig en helt egen manual. Manualen må bli både oläslig, komplicerad och säkerligen även fylld med diverse svordomar och annat trams.

I vilket fall så skapade jag min egen manual och ingen kan tala om för mig om den är rätt eller fel. Och det är det bästa med entreprenörskapet. Att få möjlighet att skapa min egen manual, min egen jobbdag, mitt egna team och anta de utmaningar  JAG vill – en efter en.

Vad jag däremot borde ha gjort eller kanske skulle satsat mer på eller i vilken ordning saker o ting skulle gjorts, mjaaa. Okäj då. Men det är fortfarande varken rätt eller fel. Glöm aldrig det. Det enda som någonsin kan stoppa en idé från att bli verklighet och ett eventuellt lyckosamt projekt – det är rädslan. Varken pengar, makt, kunskap eller kontakter spelar någon roll i det läget där du ska skapa din första, egna manual. Det enda som har betydelse för om du kommer lyckas stå  kvar genom blåst och vind är dina närmsta, dvs familj, vänner. För dem behöver man. Eller iaf jag. Utan min familj och mina närmsta vänner hade jag nog haft skägget i brevlådan och en fot i graven. Seriöst.

Samtidigt som jag valde att trotsa min skelett- och muskelsjukdom och mot alla odds valde att satsa rubbet på min uppfinning, kom då idén om posterbutiken. Återigen tar jag upp den här boken jag fick av Malin Boströms förlag. Jag använder den som min bibel och jag vågar nästan påstå att utan familj, vänner och just den här boken – nada. Zero.

Betydligt närmre än jag trodde fanns min drömkollega och företagspartner. Vi har varit goda vänner under många år, men aldrig fattat att vi ska driva företag ihop. Förens nu =)  Vi valde att starta bums och började med att skissa upp motiv, butik och logga. Affärsplanen fick komma lite efterhand. Vi visste vad vi ville och det var egentligen aldrig något problem att dra i gång en sån här sak, förutom att min värk hindrar mitt huvud från att fungera så som jag önskar alltid.

Tanken var att webshopen skulle gått online för drygt två veckor sedan, men vi valde att dubbla tiden och genast kände axlarna en smula lättare och huvudet något klarare. Klockan, den där klockan. Vore grymt om någon mänska kunde uppfinna en klocka som man kan pausa eller lägga till fler extratimmar på.

Vi har nämligen var för sig ett bolag som vi driver på heltid. Min kollega befinner sig inom reklam- och tryckeribranschen och jag har ju mitt inom medtech som sagt. Detta är egentligen inga problem, dvs att driva flera bolag och få det att fungera om det inte vore så att livet kom i kapp och rör till det en smula.

Bostadslös och fattiglappdeluxe

För drygt 3 månader sedan blev jag bostadslös då det förhållande jag valde att gå in i för cirka 1 år sedan – inte riktigt blev som tänkt. Ett destruktivt förhållande som tog kål på det mesta jag hade inombords gjorde att jag en kväll valde att lämna det hastigt och lustigt. Dagen efter stod jag utan bostad, inte en spänn på kontot och noll tro på mig själv. Jag hade som vuxen människa tänkt mig en separation på något mer vuxen nivå och iaf räknat med att slippa stå på gatan. Men så blev det. Och det var tufft. Har varit tufft och ÄR tufft. Men det var ändå värt alltihopa. Alla gånger om.

Jag fick mot alla odds ta den ena av våra bilar och snabbt packa ihop det jag akut behövde. Sen åkte jag till min älskade lilla mamma som bor 5 mil bort från där jag bodde. Jag rasade fullständigt. Dels över chocken att någon kunde vilja mig och barnen den här utsatta situationen, dels var jag arg på mig själv eftersom omgivningen varnat mig under längre tid, men jag valde att inte lyssna. Jag har haft mina aningar men aldrig erkänt att jag satt fast och var i en beroende ställning. Jag var sjukskriven pga min sjukdom och saknade en ordentlig inkomst att försörja familjen med. Naturligt blev det tyvärr så att sambon fick stå för det mesta som vi behövde och ja, det var otroligt kämpigt i många lägen. Ekonomin tär på ett förhållande oavsett hur man har det i grund och botten. Men det får ALDRIG bli en beroendesituation där den ena ständigt trycker ner, hackar och hånar på olika sätt om hur dålig o värdelös den som har mindre inkomst är. Nu var det inte enbart av den anledningen förhållandet var destruktivt, men det låter vi vara osagt än så länge. Det finns ingen mening med att smutskasta en person då det finns barn inblandade. Därför släpper jag det här och nu.

För att förtydliga kring min sjukdom så är det kort o gott min kropp som av någon anledning väljer att ombilda muskler och leder till brosk och ben, vilket över tid leder till stelhet, smärtor när jag ska resa mig eller vända mig i sängen etc. Vissa stunder och vissa perioder lever jag mer eller mindre som vanligt, men några dagar innan jag tar min cellgiftsspruta så blir jag ofta sängliggandes. Jag får väldigt ont och också feberkänsla, jag har svårt att röra mig normalt och kan tex ha svårt att gå rakt utan att ta hjälp av kryckor, stötta mig mot ngt osv. I värsta fall har jag suttit i rullstol nere på reumatologen eller akuten.

Och vart var jag nu då? Röda tråden? Starta företag? Fokus på en sak? =D

Hur som haver så är jag i skrivandes stund bostadslös, men har skrivit på ett lägenhetskontrakt och flyttar in den 1 juni. Alltså idag! <3 Lägenheten är en gåva från himlen eller nåt. Jag älskar den! Det är trägolv och vackra handmålade kakelugnar och tjejen som hyr ut den till mig blev en mycket god vän i samma veva som vi fick kontakt.

Försäkringskassan och Arbete och välfärd – ett stort skämt

I tre långa månader har jag levt på 7200 kronor per månad och då betalt underhåll på drygt 5400. Resten har gått till flyttbil, magasinering och delvis mat. Men nu kommer det jävliga som jag är ärligt talat upprörd över. Maten.

Jag fick söka akut socialbidrag (jag har skattat ordentligt genom åren så jag anser mig själv ha full rätt till matpengar av soc) men fick avslag pga jag saknar bostad samt att de räknar bort utgifter som underhåll och flyttbil! Jag låg alltså på plus. Jag skojar INTE. Jag frågade vart dessa ”plus-pengar” fanns i verkligheten och de svarade bara kort o gott att enligt deras uträkningar saknar jag rimliga anledningar till tillfälligt socialbidrag.

Men jag fick en matpeng på 57 kr x 5 dagar. Och 1000 kr extra så jag kunde åka o hälsa på barnen o ta en fika eller nåt med dom då och då. Jag frågade om dom kunde hjälpa mig betala flyttbilen, då jag omöjligt kan eller ens får bära tyngre saker själv. ”Absolut nej. Sånt får du be dina föräldrar om eller någon vän osv. Socialen står inte för sånt.”

Jag trodde jag började bli galen, kippade efter luft. Började skratta hejdlöst, nästan som i en otäck film med psyksjuk kvinna som det slår över för. ”På riktigt nu? Jag får alltså avslag för att jag har för mycket pengar?” ”Ja, tyvärr. Hoppas det ordnar sig för dig ändå. Bara ring om det skulle vara något annat”. Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh. Något annat? Ska jag bara ringa då? Seriöst nu.

Dagarna gick o jag åt fil, knaprade det som fanns hemma i lilla mammas kylskåp och på något vis och tack vare henne lyckades vi bli mätta varje dag <3 Visst låter det overkligt? Jag som driver TVÅ bolag? Visst låter som osanning? Det är tyvärr verkligheten. Tyvärr.

Det finns massor att berätta i allt detta, men det kan vi ta en annan dag. Men viktigt också att ta upp – kyrkan. Jag ansökte om en matkasse hos Mariakyrkan, men fick avslag då jag hade några ynka tusenlappar för hög inkomst på senaste deklarationen. De brydde sig inte om att jag saknade pengar där och då och inte hade något att äta eller någonstans att bo.  Jag fick alltså snopet gå från kyrkan och säga: ”Tack i alla fall för att ni tog er tid”.

Likaså bostadsbidraget – det skulle komma nu när jag flyttar in och i samband med att jag ska betala hyran. När jag betalt in hyran fick jag efter några timmar, ett ganska kort men väldigt välformulerat brev. ”Vi har beslutat i ditt fall om avslag på bostadsbidrag på grund av den låga inkomst du har deklarerat. Vi resonerar som så att enligt existensminimumsprincipen ska du ha råd att betala hyra och mat pus räkningar INNAN bostadsbidraget. Därför anser vi att din hyreskostnad är orimligt hög och du får därmed avslag på din ansökan.”

Försäkringskassan: Vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning.

Sen kom samtalet från socialen – (jag avskyr att ens skriva det namnet) och där lyder deras avslag så här: ”Du har ansökt om bidrag till hyra och uppehälle under juni månad och vi anser att din inkomst som den är nu, ska räcka till det du ska betala. Vi förstår att de 4500 kr du ska betala i underhåll minskar din faktiska summa du har kvar på kontot, men enligt våra regler berättigas inte underhåll som en rimlig utgift.”

Så. 0,94 öre på kontot och jag vet e fasen hur jag ska göra. Och när jag INTE vet hur jag ska göra ber jag till universum om stöd, hjälp och en lösning på situationen. Det funkar alltid, bara man tror på det man ber om. Dessvärre är jag en smula osäker.

Nu ska jag gå och borsta tänderna, göra mig lite snyggare än vad jag egentligen är och sen trampa ner till min lägenhet och där förklara att situationen är något………rörig? Att depositionen egentligen verkligen skulle varit på hennes konto NU. Kastar hon ut mig? Vart ska jag bo då? Försäljningen dröjer några veckor till och arbeta kan jag inte pga förbaskade smärtorna, så en sjukskrivning är det enda möjliga.

Jag VET att jag får skylla mig själv. Jag VET att jag borde flyttat från det destruktiva förhållandet bums. Jag VET egentligen så väldigt mycket men ändå blir det så här.

Det enda jag vill nu är att få i gång webshopen, göra klart försäljningen av min uppfinning och sen högst av allt, mest av allt i hela världen vill jag ha hem mina barn. Få pussa på dom. Klappa god natt. Krama dom. Älska dom. Laga köttgryta, potatis och gräddsås. Tvätta deras kläder, plåstra om deras skrubbsår. Se dem skratta, gråta, ja…..faktiskt till och med syskonbråken saknar jag. Som fan.

Högre makter – hjälp mig

Nu ber jag till högre makter att den här dagen slutar väl. Att jag sitter i min lägenhet ikväll och känner ett lugn. Att ha tak över huvudet. Att få slippa känslan av att vara i vägen, till besvär eller gå på tårna.

Aldrig mer beroende av någon eller något. Aldrig.

På måndag ska jag ställa till med lite kontraster igen – då blir det Nöjesnyttparty! Givetvis gratis, annars hade jag nog klassats som dum på riktigt.

Och så vitt jag vet ligger mina avdankade gamla högklackade skor någonstans i en låda bland allt som är magasinerat. Jag kanske iof bara hittar en sko…..men vad gör det? Det hade väl Askungen också 😉

Puss & Kram

 

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Martina Wärendfeldt – fotografen med driv!

Gästbloggare och inspirationskälla:

Martina Wärendfeldt – Mstudio

Skapandet av bilder – min passion

Hej alla, jag är veckans gästbloggare hos Lina. Jag är en passionerad porträttfotograf som driver Mstudio i Växjö och har gjort så i 20 (!!!) år..  Jag är en stor portion kreatör och kanske lite konstnär, men jag är även en rejäl portion företagsmänniska. Kanske den kombon som gjort att jag levt på mitt skapande på heltid i 20 år?

Skapandet av bilder är min passion och jag bestämde mig tidigt att jag inte ville vara en ”starving artist” utan jag ville kunna tjäna ett hyfsat leverne på mina bilder, så företagandet har kommit med jobbet så att säga.

Överleva var drivkraften – sen kom passionen

När jag utbildade mig till fotograf i Los Angeles för en herrans massa år sedan så gjorde jag detta för att ha ett jobb. Jag ville stanna kvar i LA efter att ha varit barnflicka och att plugga var bästa alternativet, men vad skulle man plugga till? Jag visste att jag måste försörja mig och kände att ett praktiskt yrke var nog min melodi. Att fotografera var ett litet intresse och jag tänkte att det finns nog jobb på tidningar eller i någons fotostudio. Att jag skulle driva eget och hamna så rätt med fotot hade jag ingen aning om. Nödvändigheten att överleva och skaffa mig ett jobb var den första drivkraften.
Sen kom passionen.
Jag insåg tidigt att jag hittat rätt och så gjorde även andra, för jobben rullade in redan under min skoltid i Los Angeles. Jag fick snabbt ta på mig företagshatten och diskutera priser och förhandla om jobben. Något som var otroligt jobbigt i början men bara att lära sig.
Mstudio startade jag några månader efter att jag flyttat hem till Sverige.

”-Du kan väl inte starta en studio utan några kunder?”

-Jag får väl inga kunder om jag inte har en studio?”

Jag råkade springa på en lokal som jag såg framför mig kunde vara en superfin fotostudio. Jag gick hem till mina föräldrar och sa att jag ville starta fotostudio, och min pappa sa ”-Du kan väl inte starta en studio utan några kunder?” Och jag sa ”-Jag får väl inga kunder om jag inte har en studio?”

Entrepenören var född

Att leva på fotograferandet var en utmaning redan då och jag insåg tidigt att jag var tvungen att ge kunden något utöver det utbudet som redan fanns för att kunna etablera mig och börja tjäna pengar direkt. Jag kollade upp marknaden och anpassade mina priser efter vad de andra professionella fotograferna tog betalt. Jag förstod tidigt behovet av att marknadsföra mig och att erbjuda en produkt som var säljbar till kunderna. Samt att ta tillräckligt betalt för att kunna leva bra på det. Företagandet var ett faktum. Om än lite av ett vilda västern för jag hade ingen direkt kunskap utan fick lära mig genom behoven som dök upp och problemen jag hamnade i.

Passionen och företagandet – mina ständiga livspartners

Jag brinner för att skapa och jag kan gå fullständigt loss på nya kreativa planer som dyker upp i huvudet, och i samma veva kommer företagstänket in om hur jag kan paketera de nya idéerna till ett säljbart koncept. Att leva med dessa två sidor gör att hjärnan sällan kopplar av, men eftersom jag jobbar med min passion som yrke påverkas jag inte särskilt negativt av det ständiga malandet i huvudet. Jag gillar skapandeprocessen så otroligt mycket att det ger mig energi. Alla idéer kommer inte förverkligas men vetskapen om att jag utifrån en idé kan skapa en ny inriktning på jobbet, göra den säljbar och således forma mitt företagande såsom jag vill, är en tillfredställelse svår att beskriva.
Om jag nu bara kunde bemästra balansen mellan familjelivet och det passionerade företagandet – hade det varit underbart.. men det är ett helt annat blogginlägg!
Tack för mig så länge!
Entreprenören & Jag säger TACK Martina!
För att snipika på Martinas vackra och fantastiska fotografier – gå in på Martinas portfolio och njut!
Puss <3
Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Byggnads i fittmössor

Kvinnodagen

Dagen då vi kvinnor ska uppmärksammas på alla sätt och vis.
Det finns bra, det finns mindre bra och sen finns det de där pinsamma grejerna som vissa företag får för sig att dra i gång.

Byggnads har i dag slagit på stort och höråhäpna – alla män i deras ledning (eller personalstyrka va vet jag) har bett någon stackars sate att virka fittmössor som sedan stolt visas upp på en klassisk företagsfotografering. Fittmössa? Bara ordet fitta får mig att skämmas. Ordet är för mig en ganska grov svordom, precis som kuken och röven. Ja, jag är grov i mun nu men jag vill förtydliga och belysa att ordens betydelse i sig INTE är något fult. Men handen på hjärtat darling – orden provocerar och enligt mig inte lämpade för vardagligt bruk.

Absolut inget ont om de som uppmärksammar kvinnodagen, men.

En……..FITTMÖSSA?


Å i morgon dah? Kommer fittmössan göra skillnad? På riktigt?
Naä. Jag brukar se saker positivt och från den ljusa sidan men det här fasen priset.
Vad tycker du? Är en FITTMÖSSA rätt sak att lyfta oss kvinnor med?

Om ni vill se, kanske köpa eller varför inte virka en egen fittmössa – Läs mer här så får ni se själva.

Jag ska fasen sy en kuk-mössa.
Någon som vill köpa?

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Kvinnlig vs. manlig entreprenör

Gästbloggare Peter Sibner

Manlig entreprenörstart!

Den här lördagen kommer jag bjuda på en smaskig sak – nämligen en av Sveriges mest språkintresserade killar jag vet. (och hockey-freak men den ger jag mig icke in på). Som veckans gästbloggare berättar han om företagsstarten och den känsla som kan uppstå i kropp & själ. (Iof kan jag tycka att han var något sparsam med detaljerna gällande det dära med pirr i magen å sånt. MEN. Han är ju av den där manliga sorten och de ÄR inte som vi kvinns. Det bara är så. Men vi älskar dem ändå.) psssssst: Om du har en manlig människokropp i närheten och anser att han minsann har precis lika mycket känslor som vi kvinnor och tänker likadant – don´t be afraid to send that man to me för jag är villig att spendera ex antal kronor för att forska på hans hjärna. Skicka PM 😉 Lets make a deal.

Här är han, Peter. Nå, nu googlade jag bilden i sådär skitfort-deadlineläge och bilden kanske Peter uppskattar. Inte. Men Entreprenören & Jag är mer än nöjda 😉

 

Peter in action som sportkommentator

Peter Sibner – Entreprenör, var stolt!

 

Jag skriver texter för levebrödet sedan många år tillbaka. Men jag har aldrig skrivit om hur det är att vara entreprenör, eftersom jag blev en först i höstas.
Likväl är jag uppvuxen i ett småföretag, så den enskilda lycksökarens vardag har ändå varit någon typ av norm. Under mina första sju-åtta levnadsår var ingen av mina föräldrar anställda av någon annan än sig själva. Därmed kom de inte heller hem vid kvart över fyra som alla andra mammor och pappor. Fem veckors semester på sommaren och sportlov i fjällen? Knappast. Dagis? Nja, det fanns vid den här tiden inte många förskolor som var öppna till 19.30 på kvällarna i småländska småsamhällen. Farmor och farfar ordnade dock ett alldeles förträffligt dagis och tog inte ens ut maxtaxa.
Att småföretagande är motorn som driver landet framåt och lägger grunden för morgondagens globala börsraketer är inte bara en samhällsvetenskaplig sanning, det har alltså även rent ideologiskt varit något jag känt mycket starkt för. Jag var för ung för fackeltåget mot löntagarfonderna, men ni fattar grejen. Företagares rättigheter och villkor ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Men det var först i höstas jag tog steget och startade mitt eget bolag. Och det första som slog mig var faktiskt hur enkelt det var!
Visst, enkelt och enkelt. Det tog ju trots allt 37 år att räkna ut vad mitt företag skulle syssla med. Men när jag väl klurat ut det gick resten på ett par timmar! Klick, klick, klick, in med stiftelseurkund och fram med Bank-ID och 50 000 spänn och plötsligt cruisade man majestätiskt nerför egenföretagandets smala väg mot lycka. Skatteverket och Bolagsverket och allt vad de heter var oerhört hjälpsamma och det var egentligen inte knöligare än att skaffa ett pass.
WTF?? Hade jag misstagit mig? Var detta egentligen inte alls ett land där egenföretagare ses på med skepsis av både myndigheter och en förvärvsarbetande allmänhet?
Nu började dock det svåra.
Den tillvaro av risker och uppoffringar vi entreprenörer vet att vi ger oss ut på kantas tyvärr av en del misstro och missunnsamhet. Jag har bott och rest mycket i USA och det är ingen myt att det är en annorlunda attityd där. Det tog ungefär två dagar, sedan meddelades det att representation inte längre var avdragsgillt. Jag skulle alltså inte längre få bjuda en kund på middag med mina egna pengar.
OK, skit samma. Särskilt många kunder att trycka oxfilé i halsen på har man ju ändå inte i början.
Efter ytterligare någon dag lade regeringen fram förslag på nya 3:12-regler, vilka omedelbart såg ut att innebära en betydligt tristare belöningskalkyl för första årens lågavlönade tragglande. Och efter en vecka skickade Skatteverket besked om att jag redan på förhand skulle betala skatt på en schablonmässigt uträknad vinst jag ännu var tusentals timmars slit ifrån att göra.
Det var väl själve fan?
Så ja, företagande kantas av en del misstänksamhet från allmänhet och myndigheter. Just nu är vi mer i skottlinjen än på väldigt länge. Det är tydligen vi som ska ”upprätthålla skattemoralen”.
Men är det värt det? Ja, herregud. Enbart känslan av att bygga något eget, få styra sin egen tillvaro och lägga energin där den ger som mest är otroligt tillfredsställande. Att äntligen få kalla sig själv för ”egenföretagare” och ”entreprenör” och inte bara annektera deras vedermödor när man sitter och moderatvrålar om deras hårda tillvaro är väldigt tillfredsställande.
Jag umgås väl i sällsynt hyggliga kretsar. Men oftast låter det ändå sä här:
– Jaha, så du har startat eget?
– Japp.
– Så kul. Lycka till!
Att skicka den första fakturan är smått orgasmiskt. Jag har skapat BNP, för djävulen! Och första gången man tragglat sig igenom en momsredovisning och inser att ”för fan, jag fixar ju det här!” är ett väldigt vuxet ögonblick. Faktum är att det till och med är ganska roligt att bokföra.
Den entusiasmen lär väl lägga sig med tiden. Men stoltheten över att vara sin egen hoppas jag få bevara.
Text: Peter Sibner
Hemsida: www.sibnerica.se
Så – lets inse tjejer – vi är same same but different about the känslorförklaringar – men annars? Njä. Intä mycket.
Puss och snälla ni/du/hen/han/hon – sov så gott för det tänker jag göra.
/Entreprenören & Jag

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Dress like success hunny

DRESS FOR THE JOB YOU WANT
NOT FOR THE JOB YOU HAVE


dcfec2e78633bfb111d4021aaa9a9ab9

I dag sitter jag iklädd raggsockor och en kofta från artonhundrafrösihjäl. Känner mig allmänt osnygg och den businesswoman som jag innerst inne är – är som bortblåst by the vind. Dessutom kan jag ovilligt erkänna att jag har håret fullt av papiljotter. Ska ge mig på en selfie på den – bara för att visa att jag kan. Selfie är en av de absolut värsta sakerna med det här digitala och socialamediefenomenet. Selfie är som: en rejäl fylla och dagen efter vakna upp och inse – shit. Vad var det som hände? WHY? Varför lät jag mitt innersta, värsta tänkbara – nå ut till hela kompisligan inklusive familj och släkt. Varför varför varför. Ok. Instagram har filter men helt ärligt – jag är oteknisk som få även om jag är uppfinnare inom teknik/medicin så har jag inte ens vågat posta mitt första inlägg på instagram ännu. Det känns sådär ”oh-herreguu-nu-tycker-alla-att-jag-hashtaggat-fel-och-min-karriär-är-körd”.
Lite så.

Nu tappa ja tråden igen. Försök lev med den så blir det lättare för både dig o mig <3.

Kläder ja. För visst är det så – att så man klär sig – så blir man?

När jag drar på ett möte eller ska representera något av mina företag eller projekt – då åker de höga klackarna på och kavajen blir en självklar accessoar. Jag både känner mig starkare, mer Power-fylld och mer…..kan man säga smart? Ja, vi säger smart. Jag blir den där kvinnan med styrka, ett ordförråd av guld och ett grymt fokus på siffror och analyser. Men som privat – nope. Fokus noll och jag sätter tex ofta smöret i kryddskåpet och grönsaker kan bli liggande i brödkorgen. Tills min sambo rycker in. Han är magisk. Han styr upp det jag rivit ner och raserat bland vår annars mycket pedanta ordning i skåpen. Han är även snäll nog att ge mig en klapp på axeln oavsett hur jag stökat ner i hallen eller sovrummet.
Tex när jag ska välja kläder inför ett viktigt möte.
På riktigt! Jag DRAR ut alla plagg och går igenom varje hundra. Varje gång finns absolut inget alls som matchar och heller inget som passar min kropp. Trots att jag var nöjd de sista gångerna med min outfit. ”Hur är det ens möjligt” säger han? ”Hur funkar ni kvinnor?” Att ni inte SKÄMS!” Jo, vi skäms. Över våra garderober och att inget någonsin matchar. Möjligen mellan de där perioderna ni vet. Då känner man sig snygg, stark och ovanligt läcker. Men sen, resterande veckor. Makalöst och vedervärdigt. Lite halvgrå, platt och sådär vanlig.
Men! En sak har jag lärt mig genom alla år som företagare och chef på diverse märkliga företag – att när jag klär mig bekvämt så vinner jag rakt av. Oavsett kavaj eller ej, det är känslan som avgör hur bra jag presterar – inte kläderna. Även om en väldressad kjol och kavaj är deluxe o lyx enligt mig.

Vad tycker DU är riktigt läckert när det gäller snygga, väldressade kläder – inför ett viktigt investerar möte eller en större presentation? Skulle du våga kliva rakt in på fullsatt föreläsning med ett par svinsköna moonboats och en jump-suit med tillhörande sömnrufsig frisyr? Vad skulle resultatet bli tror du? Har makt med kavaj att göra eller kan vi skippa den och helt enkelt dra på oss dendära sköna, goa o myyysiga jumpsuiten som sambon avskyr? Nej. Skulle inte tro det va.

Dress like success!

434a21903e7043ba6a9988bf9cf6f3ae

/Entreprenören & Jag

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Uppfinnare och kvinna – en diagnos?

Kvinnliga entreprenörer

Ni som känner mig vet hur löjligt passionerad jag är av entreprenörskap och allt därtill. Men speciellt brinner jag för kvinnligt företagande och fullkomligt jublar av glädje varje gång jag ser eller läser om en framgångsrik kvinna som vägrat följa strömmen. Som vågat stå upp och gå emot allt vad normer innebär och som vägrat vika en tum för sin inre glädje. Thats häftigt och mäktigt!

809d8beb1cb0c1250213cca4dbc25257

Orädd och nyfiken

För drygt 2 år sedan tog jag farväl av min chefs-tjänst inom tak&bygg och bytte den lagom gråa bekvämlighetszonen mot ett liv i fattigdom. På riktigt fattig. Men jag vägrade släppa min nyfikenhet och vek inte en tum för rädslan som omgivningen ville trycka i mig.

Ur drömmen kom en idé

Jag vaknade en natt, som ur en dröm, av att en idé vägrade ge med sig och jag tvingades gå upp och ta fram penna och papper. Klockan var säkert runt 02.30 och jag var sådär overkligt pigg och klar i skallen. Jag började skissa och skriva och klippte & klistrade. Klockan blev 06.00 och jag var FORTFARANDE piggelina!

När jag senare synade min skapelse det jag åstadkommit under natten insåg jag att jag nog hade en riktigt bra idé på G.

Jag ringde min lillebror direkt när klockan närmat sig mänsklig tid på dygnet, och bad honom bums komma hem till mig för att seriöst planera att erövra världen.

Jodåsåatteh. Vi klippte, klistrade och spånade vidare på idén och beslutade efter några veckor att djupdyka lite mer noga.

Almi Företagpartner i Växjö hjälpte oss att utvärdera idén och tyckte att vi skulle fortsätta vidare och kolla möjligheterna med att ta patent.

Vänta lite härnuva? Patent? Åkäj. Fast vi har inga pengar. Varken till patent eller bolag.
”Vi tror på er idé och på er, vi ska hjälpa er med det här”

Sagt och gjort – resan som låg framför oss var vi lyckligtvis helt omedvetna om. Vi båda sa upp oss från våra arbeten och satsade fullt ut på att ge oss in i medicinteknikens värld. Med allt vad det innebär.

Kvinnlig uppfinnare – en ovanlig kombination

Jag ska berätta om vår resa, så gott jag kan, men det får bli lite pö om pö allteftersom. Men en sak kan jag villigt erkänna – att vara kvinna och ”uppfinnare” – det är INTE en lätt sak. Tyvärr. Enligt myndigheter och annat trams – var det en ”mycket ovanlig kombination och därför något du kanske också bör se över”. Ja. Helt seriöst. Det borde jag ju verkligen gjort. Men se över vadå? Huvudet? En magnetröntgen kanske?

68ed88b63de4a1ccae7f4ca3a32d9600

Uppfinnare? Nja, tror snarare att du har en diagnos

Att få en klapp på axeln och uppmuntrande ord i stil med ”Lilla vän, ska du verkligen ge dig in i det där – tänk på att du måste ha ett jobb, en inkomst och mat på bordet” eller ”Medicinteknik? På riktigt har du nog blivit manisk och kanske bör uppsöka en läkare? Kanske du har någon diagnos som du kan få medicin för eller kanske en kurator?” eller…..”Nja, jag tror snarare att du har en diagnos och att det är en läkare du ska uppsöka – inte en patentbyrå”.

Ok. Mani vadå. Mani? För att jag kommit på en idé och vill starta företag?

Jäsp.

Dubblettjäsp.

 

Som TUR är går Lina alltid sin egen väg och liksom totalvägrar alla andras åsikter och knasiga synpunkter. På gott & ont vill poängteras. Men mest gott.

I dag är uppfinningen patentsökt i drygt 137 länder och ännu A-klassad och godkänd för att gå vidare ut i vida världen. Men än ligger hårt arbete och mängder av riskkapital framför oss. Tack och lov har jag lyckats få med mig två underbara investerare som tror på idén och på mig/oss. Likaså står det ett starkt team bakom som kommer satsa blod, svett och riskkapital för att min uppfinning ska nå den internationella marknaden. Helt otroligt. Att jag, Lina, skulle stå här i dag. 12716704_1015421551862891_1975557383_n

Nytt projekt på G

Entreprenören i mig har funnits sedan barnsben och lägger sällan locket på. Jag började redan som 7-åring att sälja mammas klädnypor till grannarna och diverse platstbytto som jag tyckte kunde ge ett extra tillskott i plånboken. Jovisst. Och det gick väl sådära. Inga större vinster var det tal om och inte heller kunde jag investera i några grymma start-ups 😉

I dag arbetar jag dels som frilansare, som livscoach men även med ett webbaserat projekt som förhoppningsvis kommer lyftas online innan sommaren.

Många bollar i luften ……..det är entreprenören i mig. ”Jag”däremot vill helst krypa ner i min sköna säng nu och meditera och drömma mig bort bland rosa moln och vita tulpaner. Morgondagens mål: att hitta minst 2 samarbetspartners till mitt pågående projekt.

Vad blir ditt mål i morgon?

 

Sov gott och håll i hatten

/Entreprenören & Jag

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget: