En tröja för 7 kronor är inte sunt

Wish ger mig kväljningar

 

När och vart går gränsen för maxad konsumtion?

Jag menar på riktigt nu. När är det liksom lagom eller helt enkelt nog? Vart drar planeten jorden sin gräns? -” hit men absolut inte längre” och hur kommer det se ut?

HUR mycket orkar människan beställa egentligen från Wish och vet egentligen någon vad miljön får utså? Bryr sig ens någon? Och vem är i så fall denne någon.

Vem som trampar på symaskinerna verkar liksom inte vara relevant eller något som är värt att ödsla tid och energi på. Att konsumera är viktigare. Vem syr för hand? Vem får rätt betalt? Är det någon som bryr sig?

7 spänn för en tröja är INTE sunt!

Det kan omöjligt vara bra för vare sig miljö, människa eller ens någon eller något på den här planeten med den här masskonsumtionen som pågår. Jag ger mig inte i den frågan. Det är osunt.

Likaså illustrationer och dessa posters som trycks upp på löpande band och massproduceras och säljs för 20 kronor på Wish…..eller andra ställen. Seriöst? Förstår inte människor att det är ohållbart? Att det förstör för seriösa företagare och de som satsat hårt och mycket på sitt arbete……ingen som förstår att det är OHÅLLBART?

Att denna förbaskade massproduktion och konsumtionshets FÖRSTÖR människor liv – i längden struntas det i. Jag undrar VARFÖR? Varför bryr sig ingen och varför och hur länge ska det pågå? Vem ska sätta stopp eller är det som facebook…..”ingen mening att sätta stopp det har redan gått för långt”. Facebook är bra på MÅNGA sätt men handen på hjärtat kan vi nog alla erkänna att flertalet utbrända och deprimerade har tillkommit sedan socialamedier-fenomenet slog till. Har jag fel? Eller rätt? Well…Jag är inte den första och lär knappast vara den sista som tar upp frågan. Men vem vill, kan och kommer sätta ner en fot och på riktigt göra skillnad? Vem har makten + viljan att göra verklig skillnad? Statsministern? Presidenten av u know vad…..eller kanske Hells Angels? Tillåt mig skratta en smula nu. Men på riktigt tror jag det senaste alternativet har bra mycket mer i huvudet och mer vilja att rätta till saker på riktigt än de två första alternativen. (undrar om jag får sota för detta eller om jag tillåts ha den här tanken och åsikten?)

Ok. Uppgivenhet deluxe. Upp till bevis. Jag har noll förtroende för världens politiker just nu och det är säkert många med mig som känner same same.

Människovärdet är lika med noll och det äcklar mig.

Webbshopparna får inte ta min kebab!

Om webshopparna på riktigt tar över våra liv och till slut lyckas stänga ner city och jada jada….vem ska då tillverka min älskade pizza och kebab? För senaste nytt enligt 3-d-skrivarbranschen så kan man med ny teknik lägga en pizzabeställning online och via en 3d-printer få sin favvispizza utskriven och sedan hemskickad med drönare. På nolltid dessutom. Har du riktigt tur hinner de säkert uppfinna någon mackapär som gör att du slipper äta pizzan själv oxå – om utifall det skulle vara så att du har händerna fulla av Iphone, skriva-viktiga-jobb-mail å sånt. Jag menar jobbet går ju före allt. Så är det.

Är det verkligen så att om saker o ting blir (eller KÄNNS) maktlösa och lite för mycket för att ta tag i, då ger människan upp? Liksom ”Nähäpp, 900 barn dör varje dag på grund av att de måste dricka smutsigt vatten men jag kan personligen inte göra ALLT för dem så lika bra att jag tröstar mig lite med en tröja för 7 spänn från wish”. Vadå? Tror inte du som läser detta att den tröjan för 7 spänn på RIKTIGT hade kunnat göra skillnad? Inte tröjan såklart, men de 7 kronorna? Det tror jag.

Jag överdriver i mitt yttryck. Säkert. Men verkligheten är ändå där. Här. Människan är girig, egoistisk och inte alls i min smak egentligen. Rent generellt iaf. Förutom mina barn såklart och de jag älskar. Men överlag…..Människan är oftast långt i från så smart som jag kan tycka den borde vara med tanke på hur länge den funnits på planeten jorden. Den borde vid detta laget veta att allt levande dör utan rent vatten samt ordentligt med näring. Det skrämmer mig att vi egentligen är så medvetna men ändå så tafatta. När får smartheten komma fram och verkligen göra NYTTA?

Wish – en miljardbusiness som får mig att kräkas.

”Ja men wish ger faktiskt jobb – direkt eller indirekt”.

Vilka jobb, vart finns dom och vem får betalt? Hur ser villkoren ut?

VEM vågar sätta stopp för detta fördärv? (fördärv enligt min åsikt) Vem tar första steget och slänger av sig den falska carpediem-hatten och ärligt vågar säga: ”Jag tar mitt fulla ansvar och ger nu blanka f*n i att beställa en endaste sak från det stället mer, eller liknande handel. Jag behöver inte konsumera ett smack mer. Jag har soffkuddar i alla dess färger och mobilladdare i tusen kulörer. Jag har teknik i överflöd.  Jag har smycken jag aldrig ens hunnit prova eller i ärlighetens namn ens skulle bära och nu sätter jag stopp. Stopp för konsumtionen.”

Behovet av att äga många prylar hindrar människan från att leva på riktigt. Så tror jag. Jag tror faktiskt alla skulle må bra av att lägga sig ner en stund – raklång – och fundera en smula på det där med carpe diem. Innebörden av den meningen verkar ha tappat sin mening helt. Den slängs med hit o dit och används gärna med ytterligare ord såsom fucking. Fucking carpe diem. Vart ligger humorn i det – egentligen? =) Jag lägger mig ner och funderar lite på den.

Ägaren och grundaren till wish är uppenbarligen en grym entreprenör ut i fingerspetsarna och långtifrån osmart. Såklart. Men jag hade önskat helhjärtat att dennes smarthet hade använts till annat än o fylla konsumtionsbehovet i världen. Troligen hade det blivit något riktigt bra =)

 

 

Puh. Tack för att du tog dig tid och läsa mina funderingar <3

Puss o Kram

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

AS/UC

Detta inlägg skriver jag bara rakt upp och ner….för att enkelt förklara lite kring min sjukdom. Jag kommer skriva mer ingående framöver.

Jag har för drygt 6 månader sedan fått diagnosen AS, även kallad Bechterews sjukdom. Det är en obotlig led- och muskelsjukdom som enkelt förklarat bryter ner leder och muskler till ben och brosk. Sjukdomen går som sagt inte bota, men tack vare ny medicin och teknik kan den bromsas.

Jag fick tyvärr fel diagnos och har under flera år gått med sjukdomen, som dels skadat mitt bäcken och delar av skelett och muskler. Delar av kroppen är ständigt ömma och det ”skaver” i lederna då jag rör mig.

Cellgifterna bromsar förloppet

Jag får cellgifter, som bromsar förloppet av sjukdomen, då jag tyvärr har den aggressiva varianten. Om jag INTE skulle välja att ta cellgifterna, bryts muskler och leder sakta men säkert ner och till slut är rullstolen eller sondmatning det sköna alternativet.

Nej tack.

Just nu har jag en ökad dos av behandlingen och tar en spruta/injektion var 12:e dag.
Dagarna innan injektionen börjar jag känna av det där fruktansvärda, onda, hemska. Smärtorna är svåra att beskriva men om man jämför det med att smärtan är densamma som att någon borrar i tanden utan bedövning eller bryter ett finger – utan smärtstillande. Ungefär så. Även ögon påverkas och jag får sämre syn, blir obeskrivligt trött och svag i kroppen. Vila är det enda som gäller, även om smärtorna blir värre då. Värktabletter försöker jag i största mån undvika, men ibland fungerar inte vardagen om jag inte knaprar en tablett eller två. Dock mår jag som bäst helt utan medicinering, dock är cellgifterna ett nödvändigt ont. De brukar hjälpa på några timmar och efter ett dygn är jag återigen på benen.
Eftersom jag drabbats av den aggressiva varianten av sjukdomen, blir en samsjukdom oftast en följd av det hela. Så jag har även en mycket svår form av UC, även kallad ulcerös colit.
För att slippa mista livet rullades jag akut in på operation för drygt 7 år sedan och där handlade det helt ärligt talat om minuter från den där ljusa tunneln, om man säger så.
En stomi var enda alternativet för att rädda mitt liv och gudarna ska veta att den dagen glömmer jag aldrig.
När jag vaknade upp dagen efter operationen hade den gått fel. Jag fick ligga på sjukhuset i drygt 3 månader och fick sondmatas pga risken för brusten tarm. Men den brast ändå. Och jag fick opereras om igen. Smärtorna från operationerna, sen efteråt, plus lederna och musklerna som tynade bort, går inte beskriva.
Jag fick till en början hemtjänst, en rullstol och sedan rullator.
Efter det ett gåbord och tja…..det tog mig ca ett halvår innan jag helt kunde räta på ryggen och lyfta en kasse eller mina älskade barn.

Som ni säkert förstår, finns det mycket jag skulle vilja berätta om i detta ämne. Många där ute frågar, undrar – bland annat varför jag ibland är så trött, varför jag är så smal och varför jag är sjukskriven under så långa perioder. Och här är då en enkel version av det hela.

Obs att i detta inlägg HELT saknas en offerkofta och jag ber vänligen men bestämt att ni helt undviker ”tycka-synd-om” grejen. Jag är trots allt väldigt lycklig och är tack vare attraktionslagen och filmen The Secret, ett levande bevis på att bara man väljer sina tankar och hur man ser på saker och ting, så ordnar sig saker och ting på ett magiskt vis.

Kram och tack för du orkade läsa hela inlägget <3

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

Även jag må blogga

Hej du käre entreprenör!

Äntligen dags för mina galna entreprenörstankar och kreativa lustar – att nå ut till svenska folket! Hej och hå vad pirrigt! Tänk att jag så länge velat blogga men inte vetat HUR eller vart. Men nu så är det dags.

Säkerligen är du som mig, en sökare och en driftig sådan. En som alltid söker efter kickar och höga mål att nå. Oavsett om folk säger åt dig att vakna, ta det lugnt – så väljer du att rusa på i rasande fart. Och du lyckas. Gång på gång. Ja, kanske inte från fattig till snorrik bara sådär. Men du GÖR det du sagt och det du drömmer om för tillfället. Du har visioner och du vågar som mig, gå din egen väg. Du är sällan rädd för att misslyckas. Du har en nästan magisk förmåga att se lösningar i allt. Vilket kan skapa en aning kaos i huvudet emellanåt, eftersom du som jag, gärna löser vartenda litet problem som dyker upp.
Du har förmodligen ett kollegieblock vid sidan av sängen och ett gäng sköna pennor att skriva ner dina idéer med. Pennan och pappret är viktigt.
Du blir ibland så där euforisk över en ny idé som klickat i gång i ditt huvud. Du blir lyrisk, nästan sprudlande glad. Du måste göra det där NU innan det är för sent. Du ringer alla dina kontakter som känns relevanta för att höra deras åsikt och eventuella idéer. Du mailar och går bananas bland marknadsanalyser och exceluträkningar. Du har satt din affärsplan i verket och skaffat investeringskapital innan någon ropat hej. När du sedan vaknar ur din euforiska bubbla som varat i två dygn, inser du att DU är den enda som vet hur hela visionen ser ut egentligen. Du inser även att den enda som kan få detta att bli verklighet är du. Panik. Likaså inser du att ju mer du tänker och klurar desto större växer sig affärsidén och när kvällen närmat sig är du redo att lansera den nya appen, tjänsten eller bygga bolaget-delux.
Men ingen annan ser. Ingen vet. Därför måste nu en process på sisådär månader eller till och med ÅR (bevare mig) få gå innan du kan klappa på din vision irl och njuta av framgången.
Jag kan verkligen skriva HUR långt som helst om just detta ämne – att det ska gå fort. För att inte bli uttråkad eller tappa modet, motivationen eller vad det än nu må vara. Det är min svaga sida å ena sidan. Å andra sidan så kör jag 100% när jag väl bestämt mig. Inget kan stoppa mig – inte ens jag själv. Jag drivs av att göra saker som andra ser som en omöjlighet eller nästan lite storhetsvansinne- grej.
Jag ska klura lite på vad nästa inlägg ska handla om. Till dess ska jag klura ut hur sidan fungerar, in i minsta detalj såklart. Design, färg, form, typsnitt – ja allt måste jag sätta min egen prägel på. Men troligen får jag acceptera (återigen) att allt inte kan ske pang boom.
Nä. Vet ni. Den får liksom ligga te sig en smula. Känna in sig. Känns bäst så.
Nu ska jag sätta en snygg presentation för nästkommande möte.
Kaffe nu <3

0335045aba31f900dfe57108e1da237fCIMG7854

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: