Du har hela världen i din hand människa

Så sitter jag här med min jävla lycka.

Mot alla odds. För att jag kan. För att jag VILL. För att jag inte vet bättre. Eller nåt.

När jag började svamla på den här bloggen var min idé att nå ut med attraktionslagen och dess magiska kraft. Jag ville nå ut med kunskapen, erfarenheten och en massa annat viktigt å sånt. Sånt som tillför. Sånt som gör nytta för den enskilde. Sånt som verkligen gör skillnad. Men herregud och hans moster. Ska JAG göra skillnad? Med min blogg? På riktigt? Med min lycka?

Ja.

Människa – du har världen i din hand

För att få dig förstå att du har HELA världen i din hand vill jag först fråga dig – vad får dig att glömma tid och rum?

När du har svaret på den frågan – då har du också din lycka och framgång klar.

Det är precis det HÄR du ska syssla med och ingenting annat.

Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får pyssla i hemmet? Ja, då är troligen just det du ska syssla med om dagarna. Heminredning, inreda, städa…..Inte kuta runt på demensavdelningen och servera kaffe. Nej. Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får meka med bilen och styla den? Då kanske du ska se över om det där ”trygga” jobbet på bankkontoret verkligen är menat för dig.

Blev svaret däremot noll? Nada? Du vet helt enkelt inte vad som får dig att glömma tid och rum och fullständigt bli uppslukad av nuet. Här och nu. Människa – du har hela världen i din hand och för din och min skull – ta reda på dina skills (läs: färdigheter, vad du är duktig på, brinner för, expert på) och gör något galet trevligt av det.

När jag får för mig saker å tings – går jag utanför boxen och ser enbart sådant jag vill åstadkomma. Inte vad jag INTE kan, INTE har eller vågar. Jag avskyr ordet OMÖJLIGT.

Sedan jag var liten. Typ nyfödd – har jag alltid gått min egen väg. Överaktiv, impulsiv och självständig har jag gått min egen omväg och senväg. Allt för att inte vara som alla andra. Allt för att bevisa motsatsen och göra det där som grannen säger ”det är en omöjlighet”.

När jag blev arbetslös 2014 och grävde ner mig i ett svart hål i 2 dygn – var jag oresonlig och nästintill Kajsa Kavat. Jag fick panik och ville ha ett till varje pris. Jag sökte ALLA jobb som fanns lediga men nöjde mig inte med det. Jag kontaktade företag som inte ens var i närheten av det jag kunde, gillade eller ens visste något om.

Så kom det. Ett jobb som fick mig att känna ”Det här måste jag ba ha” De skrev ungefär så här: …….”Höjdrädd? Kan du hantera skylift, släp, är du tekniskt kunnig och verkligt intresserad av att klättra på hög höjd? Har du dessutom ett stort intresse av lackering, erfarenhet av takarbeten eller verksam inom branschen – tveka inte, utan hör av dig.”

Jag fick en kick. Det här var ju något jag INTE kunde men som jag genast såg som en utmaning. Ringde min vän M som sa” Hunny, du har alltid gått mot normerna, du kommer alltid göra det och är det någon som kan – TROTS sin extrema höjdrädsla, få ett jobb inom just takbranschen, så är det du. U go girl”.

Åkaj. Sökte jobbet. Skickade ett skruvat brev och ringde bums upp för att få bekräftelse. Jodå. De hade fått det. Men de hade flera ansökningar som redan gått till intervju. Flera stod på kö och nja. De ansåg att jag inte hade allt som krävdes för jobbet. (jag uppfyllde typ bara ett enda krav – för att vara korrekt. Och det var erfarenhet av arbetsledning). Dessutom hade jag aldrig hanterat en skylift. Jag var rökt.
Jag bad om fem minuter. Bums. Jag körde ner till deras kontor och fick fem minuter.

”Kan du hantera släp och skylift, även tyngre sådana??”

”Om du tar reda på när nästa datum är för kursstart så ska jag ansvara för att bli din bäste skyliftkörare!””

Jag gick därifrån med ett avtal om anställning, i chefsposition och en tjänstebil inkluderat.

Vad vill jag då säga med detta? Jo. Att om du VILL något så blir det oftast så – bara du har tillräckligt med jävlaranamma i dig och vågar tro på dig själv.

 

Chefspositionen är en sak för sig – inget för mig. Jag har varit chef för många gånger och hur jag än gör, lyckas jag inte. Jag försover mig, sjabblar till det eller så går jag bananas och förändrar hela organisationen och får sparken.

De brukar säga ” Lina, du är för bossig, du måste bli mer ödmjuk”

 

 

 

 

 

Röda tråden?

Näpp. Inte i det här inlägget heller. Och vet du vad? Jag behöver ingen röd tråd. För jag brukar lyckas ändå. Det gäller bara att ha ett mål och en vilja av stål. Så ere. Och en känsla. En känsla av att du klarar ALLT.

 

/

 

/Puss

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kvinnlig vs. manlig entreprenör

Gästbloggare Peter Sibner

Manlig entreprenörstart!

Den här lördagen kommer jag bjuda på en smaskig sak – nämligen en av Sveriges mest språkintresserade killar jag vet. (och hockey-freak men den ger jag mig icke in på). Som veckans gästbloggare berättar han om företagsstarten och den känsla som kan uppstå i kropp & själ. (Iof kan jag tycka att han var något sparsam med detaljerna gällande det dära med pirr i magen å sånt. MEN. Han är ju av den där manliga sorten och de ÄR inte som vi kvinns. Det bara är så. Men vi älskar dem ändå.) psssssst: Om du har en manlig människokropp i närheten och anser att han minsann har precis lika mycket känslor som vi kvinnor och tänker likadant – don´t be afraid to send that man to me för jag är villig att spendera ex antal kronor för att forska på hans hjärna. Skicka PM 😉 Lets make a deal.

Här är han, Peter. Nå, nu googlade jag bilden i sådär skitfort-deadlineläge och bilden kanske Peter uppskattar. Inte. Men Entreprenören & Jag är mer än nöjda 😉

 

Peter in action som sportkommentator

Peter Sibner – Entreprenör, var stolt!

 

Jag skriver texter för levebrödet sedan många år tillbaka. Men jag har aldrig skrivit om hur det är att vara entreprenör, eftersom jag blev en först i höstas.
Likväl är jag uppvuxen i ett småföretag, så den enskilda lycksökarens vardag har ändå varit någon typ av norm. Under mina första sju-åtta levnadsår var ingen av mina föräldrar anställda av någon annan än sig själva. Därmed kom de inte heller hem vid kvart över fyra som alla andra mammor och pappor. Fem veckors semester på sommaren och sportlov i fjällen? Knappast. Dagis? Nja, det fanns vid den här tiden inte många förskolor som var öppna till 19.30 på kvällarna i småländska småsamhällen. Farmor och farfar ordnade dock ett alldeles förträffligt dagis och tog inte ens ut maxtaxa.
Att småföretagande är motorn som driver landet framåt och lägger grunden för morgondagens globala börsraketer är inte bara en samhällsvetenskaplig sanning, det har alltså även rent ideologiskt varit något jag känt mycket starkt för. Jag var för ung för fackeltåget mot löntagarfonderna, men ni fattar grejen. Företagares rättigheter och villkor ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Men det var först i höstas jag tog steget och startade mitt eget bolag. Och det första som slog mig var faktiskt hur enkelt det var!
Visst, enkelt och enkelt. Det tog ju trots allt 37 år att räkna ut vad mitt företag skulle syssla med. Men när jag väl klurat ut det gick resten på ett par timmar! Klick, klick, klick, in med stiftelseurkund och fram med Bank-ID och 50 000 spänn och plötsligt cruisade man majestätiskt nerför egenföretagandets smala väg mot lycka. Skatteverket och Bolagsverket och allt vad de heter var oerhört hjälpsamma och det var egentligen inte knöligare än att skaffa ett pass.
WTF?? Hade jag misstagit mig? Var detta egentligen inte alls ett land där egenföretagare ses på med skepsis av både myndigheter och en förvärvsarbetande allmänhet?
Nu började dock det svåra.
Den tillvaro av risker och uppoffringar vi entreprenörer vet att vi ger oss ut på kantas tyvärr av en del misstro och missunnsamhet. Jag har bott och rest mycket i USA och det är ingen myt att det är en annorlunda attityd där. Det tog ungefär två dagar, sedan meddelades det att representation inte längre var avdragsgillt. Jag skulle alltså inte längre få bjuda en kund på middag med mina egna pengar.
OK, skit samma. Särskilt många kunder att trycka oxfilé i halsen på har man ju ändå inte i början.
Efter ytterligare någon dag lade regeringen fram förslag på nya 3:12-regler, vilka omedelbart såg ut att innebära en betydligt tristare belöningskalkyl för första årens lågavlönade tragglande. Och efter en vecka skickade Skatteverket besked om att jag redan på förhand skulle betala skatt på en schablonmässigt uträknad vinst jag ännu var tusentals timmars slit ifrån att göra.
Det var väl själve fan?
Så ja, företagande kantas av en del misstänksamhet från allmänhet och myndigheter. Just nu är vi mer i skottlinjen än på väldigt länge. Det är tydligen vi som ska ”upprätthålla skattemoralen”.
Men är det värt det? Ja, herregud. Enbart känslan av att bygga något eget, få styra sin egen tillvaro och lägga energin där den ger som mest är otroligt tillfredsställande. Att äntligen få kalla sig själv för ”egenföretagare” och ”entreprenör” och inte bara annektera deras vedermödor när man sitter och moderatvrålar om deras hårda tillvaro är väldigt tillfredsställande.
Jag umgås väl i sällsynt hyggliga kretsar. Men oftast låter det ändå sä här:
– Jaha, så du har startat eget?
– Japp.
– Så kul. Lycka till!
Att skicka den första fakturan är smått orgasmiskt. Jag har skapat BNP, för djävulen! Och första gången man tragglat sig igenom en momsredovisning och inser att ”för fan, jag fixar ju det här!” är ett väldigt vuxet ögonblick. Faktum är att det till och med är ganska roligt att bokföra.
Den entusiasmen lär väl lägga sig med tiden. Men stoltheten över att vara sin egen hoppas jag få bevara.
Text: Peter Sibner
Hemsida: www.sibnerica.se
Så – lets inse tjejer – vi är same same but different about the känslorförklaringar – men annars? Njä. Intä mycket.
Puss och snälla ni/du/hen/han/hon – sov så gott för det tänker jag göra.
/Entreprenören & Jag

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Dress like success hunny

DRESS FOR THE JOB YOU WANT
NOT FOR THE JOB YOU HAVE


dcfec2e78633bfb111d4021aaa9a9ab9

I dag sitter jag iklädd raggsockor och en kofta från artonhundrafrösihjäl. Känner mig allmänt osnygg och den businesswoman som jag innerst inne är – är som bortblåst by the vind. Dessutom kan jag ovilligt erkänna att jag har håret fullt av papiljotter. Ska ge mig på en selfie på den – bara för att visa att jag kan. Selfie är en av de absolut värsta sakerna med det här digitala och socialamediefenomenet. Selfie är som: en rejäl fylla och dagen efter vakna upp och inse – shit. Vad var det som hände? WHY? Varför lät jag mitt innersta, värsta tänkbara – nå ut till hela kompisligan inklusive familj och släkt. Varför varför varför. Ok. Instagram har filter men helt ärligt – jag är oteknisk som få även om jag är uppfinnare inom teknik/medicin så har jag inte ens vågat posta mitt första inlägg på instagram ännu. Det känns sådär ”oh-herreguu-nu-tycker-alla-att-jag-hashtaggat-fel-och-min-karriär-är-körd”.
Lite så.

Nu tappa ja tråden igen. Försök lev med den så blir det lättare för både dig o mig <3.

Kläder ja. För visst är det så – att så man klär sig – så blir man?

När jag drar på ett möte eller ska representera något av mina företag eller projekt – då åker de höga klackarna på och kavajen blir en självklar accessoar. Jag både känner mig starkare, mer Power-fylld och mer…..kan man säga smart? Ja, vi säger smart. Jag blir den där kvinnan med styrka, ett ordförråd av guld och ett grymt fokus på siffror och analyser. Men som privat – nope. Fokus noll och jag sätter tex ofta smöret i kryddskåpet och grönsaker kan bli liggande i brödkorgen. Tills min sambo rycker in. Han är magisk. Han styr upp det jag rivit ner och raserat bland vår annars mycket pedanta ordning i skåpen. Han är även snäll nog att ge mig en klapp på axeln oavsett hur jag stökat ner i hallen eller sovrummet.
Tex när jag ska välja kläder inför ett viktigt möte.
På riktigt! Jag DRAR ut alla plagg och går igenom varje hundra. Varje gång finns absolut inget alls som matchar och heller inget som passar min kropp. Trots att jag var nöjd de sista gångerna med min outfit. ”Hur är det ens möjligt” säger han? ”Hur funkar ni kvinnor?” Att ni inte SKÄMS!” Jo, vi skäms. Över våra garderober och att inget någonsin matchar. Möjligen mellan de där perioderna ni vet. Då känner man sig snygg, stark och ovanligt läcker. Men sen, resterande veckor. Makalöst och vedervärdigt. Lite halvgrå, platt och sådär vanlig.
Men! En sak har jag lärt mig genom alla år som företagare och chef på diverse märkliga företag – att när jag klär mig bekvämt så vinner jag rakt av. Oavsett kavaj eller ej, det är känslan som avgör hur bra jag presterar – inte kläderna. Även om en väldressad kjol och kavaj är deluxe o lyx enligt mig.

Vad tycker DU är riktigt läckert när det gäller snygga, väldressade kläder – inför ett viktigt investerar möte eller en större presentation? Skulle du våga kliva rakt in på fullsatt föreläsning med ett par svinsköna moonboats och en jump-suit med tillhörande sömnrufsig frisyr? Vad skulle resultatet bli tror du? Har makt med kavaj att göra eller kan vi skippa den och helt enkelt dra på oss dendära sköna, goa o myyysiga jumpsuiten som sambon avskyr? Nej. Skulle inte tro det va.

Dress like success!

434a21903e7043ba6a9988bf9cf6f3ae

/Entreprenören & Jag

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: