En tröja för 7 kronor är inte sunt

Wish ger mig kväljningar

 

När och vart går gränsen för maxad konsumtion?

Jag menar på riktigt nu. När är det liksom lagom eller helt enkelt nog? Vart drar planeten jorden sin gräns? -” hit men absolut inte längre” och hur kommer det se ut?

HUR mycket orkar människan beställa egentligen från Wish och vet egentligen någon vad miljön får utså? Bryr sig ens någon? Och vem är i så fall denne någon.

Vem som trampar på symaskinerna verkar liksom inte vara relevant eller något som är värt att ödsla tid och energi på. Att konsumera är viktigare. Vem syr för hand? Vem får rätt betalt? Är det någon som bryr sig?

7 spänn för en tröja är INTE sunt!

Det kan omöjligt vara bra för vare sig miljö, människa eller ens någon eller något på den här planeten med den här masskonsumtionen som pågår. Jag ger mig inte i den frågan. Det är osunt.

Likaså illustrationer och dessa posters som trycks upp på löpande band och massproduceras och säljs för 20 kronor på Wish…..eller andra ställen. Seriöst? Förstår inte människor att det är ohållbart? Att det förstör för seriösa företagare och de som satsat hårt och mycket på sitt arbete……ingen som förstår att det är OHÅLLBART?

Att denna förbaskade massproduktion och konsumtionshets FÖRSTÖR människor liv – i längden struntas det i. Jag undrar VARFÖR? Varför bryr sig ingen och varför och hur länge ska det pågå? Vem ska sätta stopp eller är det som facebook…..”ingen mening att sätta stopp det har redan gått för långt”. Facebook är bra på MÅNGA sätt men handen på hjärtat kan vi nog alla erkänna att flertalet utbrända och deprimerade har tillkommit sedan socialamedier-fenomenet slog till. Har jag fel? Eller rätt? Well…Jag är inte den första och lär knappast vara den sista som tar upp frågan. Men vem vill, kan och kommer sätta ner en fot och på riktigt göra skillnad? Vem har makten + viljan att göra verklig skillnad? Statsministern? Presidenten av u know vad…..eller kanske Hells Angels? Tillåt mig skratta en smula nu. Men på riktigt tror jag det senaste alternativet har bra mycket mer i huvudet och mer vilja att rätta till saker på riktigt än de två första alternativen. (undrar om jag får sota för detta eller om jag tillåts ha den här tanken och åsikten?)

Ok. Uppgivenhet deluxe. Upp till bevis. Jag har noll förtroende för världens politiker just nu och det är säkert många med mig som känner same same.

Människovärdet är lika med noll och det äcklar mig.

Webbshopparna får inte ta min kebab!

Om webshopparna på riktigt tar över våra liv och till slut lyckas stänga ner city och jada jada….vem ska då tillverka min älskade pizza och kebab? För senaste nytt enligt 3-d-skrivarbranschen så kan man med ny teknik lägga en pizzabeställning online och via en 3d-printer få sin favvispizza utskriven och sedan hemskickad med drönare. På nolltid dessutom. Har du riktigt tur hinner de säkert uppfinna någon mackapär som gör att du slipper äta pizzan själv oxå – om utifall det skulle vara så att du har händerna fulla av Iphone, skriva-viktiga-jobb-mail å sånt. Jag menar jobbet går ju före allt. Så är det.

Är det verkligen så att om saker o ting blir (eller KÄNNS) maktlösa och lite för mycket för att ta tag i, då ger människan upp? Liksom ”Nähäpp, 900 barn dör varje dag på grund av att de måste dricka smutsigt vatten men jag kan personligen inte göra ALLT för dem så lika bra att jag tröstar mig lite med en tröja för 7 spänn från wish”. Vadå? Tror inte du som läser detta att den tröjan för 7 spänn på RIKTIGT hade kunnat göra skillnad? Inte tröjan såklart, men de 7 kronorna? Det tror jag.

Jag överdriver i mitt yttryck. Säkert. Men verkligheten är ändå där. Här. Människan är girig, egoistisk och inte alls i min smak egentligen. Rent generellt iaf. Förutom mina barn såklart och de jag älskar. Men överlag…..Människan är oftast långt i från så smart som jag kan tycka den borde vara med tanke på hur länge den funnits på planeten jorden. Den borde vid detta laget veta att allt levande dör utan rent vatten samt ordentligt med näring. Det skrämmer mig att vi egentligen är så medvetna men ändå så tafatta. När får smartheten komma fram och verkligen göra NYTTA?

Wish – en miljardbusiness som får mig att kräkas.

”Ja men wish ger faktiskt jobb – direkt eller indirekt”.

Vilka jobb, vart finns dom och vem får betalt? Hur ser villkoren ut?

VEM vågar sätta stopp för detta fördärv? (fördärv enligt min åsikt) Vem tar första steget och slänger av sig den falska carpediem-hatten och ärligt vågar säga: ”Jag tar mitt fulla ansvar och ger nu blanka f*n i att beställa en endaste sak från det stället mer, eller liknande handel. Jag behöver inte konsumera ett smack mer. Jag har soffkuddar i alla dess färger och mobilladdare i tusen kulörer. Jag har teknik i överflöd.  Jag har smycken jag aldrig ens hunnit prova eller i ärlighetens namn ens skulle bära och nu sätter jag stopp. Stopp för konsumtionen.”

Behovet av att äga många prylar hindrar människan från att leva på riktigt. Så tror jag. Jag tror faktiskt alla skulle må bra av att lägga sig ner en stund – raklång – och fundera en smula på det där med carpe diem. Innebörden av den meningen verkar ha tappat sin mening helt. Den slängs med hit o dit och används gärna med ytterligare ord såsom fucking. Fucking carpe diem. Vart ligger humorn i det – egentligen? =) Jag lägger mig ner och funderar lite på den.

Ägaren och grundaren till wish är uppenbarligen en grym entreprenör ut i fingerspetsarna och långtifrån osmart. Såklart. Men jag hade önskat helhjärtat att dennes smarthet hade använts till annat än o fylla konsumtionsbehovet i världen. Troligen hade det blivit något riktigt bra =)

 

 

Puh. Tack för att du tog dig tid och läsa mina funderingar <3

Puss o Kram

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Du har hela världen i din hand människa

Så sitter jag här med min jävla lycka.

Mot alla odds. För att jag kan. För att jag VILL. För att jag inte vet bättre. Eller nåt.

När jag började svamla på den här bloggen var min idé att nå ut med attraktionslagen och dess magiska kraft. Jag ville nå ut med kunskapen, erfarenheten och en massa annat viktigt å sånt. Sånt som tillför. Sånt som gör nytta för den enskilde. Sånt som verkligen gör skillnad. Men herregud och hans moster. Ska JAG göra skillnad? Med min blogg? På riktigt? Med min lycka?

Ja.

Människa – du har världen i din hand

För att få dig förstå att du har HELA världen i din hand vill jag först fråga dig – vad får dig att glömma tid och rum?

När du har svaret på den frågan – då har du också din lycka och framgång klar.

Det är precis det HÄR du ska syssla med och ingenting annat.

Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får pyssla i hemmet? Ja, då är troligen just det du ska syssla med om dagarna. Heminredning, inreda, städa…..Inte kuta runt på demensavdelningen och servera kaffe. Nej. Blev svaret att du glömmer tid och rum när du får meka med bilen och styla den? Då kanske du ska se över om det där ”trygga” jobbet på bankkontoret verkligen är menat för dig.

Blev svaret däremot noll? Nada? Du vet helt enkelt inte vad som får dig att glömma tid och rum och fullständigt bli uppslukad av nuet. Här och nu. Människa – du har hela världen i din hand och för din och min skull – ta reda på dina skills (läs: färdigheter, vad du är duktig på, brinner för, expert på) och gör något galet trevligt av det.

När jag får för mig saker å tings – går jag utanför boxen och ser enbart sådant jag vill åstadkomma. Inte vad jag INTE kan, INTE har eller vågar. Jag avskyr ordet OMÖJLIGT.

Sedan jag var liten. Typ nyfödd – har jag alltid gått min egen väg. Överaktiv, impulsiv och självständig har jag gått min egen omväg och senväg. Allt för att inte vara som alla andra. Allt för att bevisa motsatsen och göra det där som grannen säger ”det är en omöjlighet”.

När jag blev arbetslös 2014 och grävde ner mig i ett svart hål i 2 dygn – var jag oresonlig och nästintill Kajsa Kavat. Jag fick panik och ville ha ett till varje pris. Jag sökte ALLA jobb som fanns lediga men nöjde mig inte med det. Jag kontaktade företag som inte ens var i närheten av det jag kunde, gillade eller ens visste något om.

Så kom det. Ett jobb som fick mig att känna ”Det här måste jag ba ha” De skrev ungefär så här: …….”Höjdrädd? Kan du hantera skylift, släp, är du tekniskt kunnig och verkligt intresserad av att klättra på hög höjd? Har du dessutom ett stort intresse av lackering, erfarenhet av takarbeten eller verksam inom branschen – tveka inte, utan hör av dig.”

Jag fick en kick. Det här var ju något jag INTE kunde men som jag genast såg som en utmaning. Ringde min vän M som sa” Hunny, du har alltid gått mot normerna, du kommer alltid göra det och är det någon som kan – TROTS sin extrema höjdrädsla, få ett jobb inom just takbranschen, så är det du. U go girl”.

Åkaj. Sökte jobbet. Skickade ett skruvat brev och ringde bums upp för att få bekräftelse. Jodå. De hade fått det. Men de hade flera ansökningar som redan gått till intervju. Flera stod på kö och nja. De ansåg att jag inte hade allt som krävdes för jobbet. (jag uppfyllde typ bara ett enda krav – för att vara korrekt. Och det var erfarenhet av arbetsledning). Dessutom hade jag aldrig hanterat en skylift. Jag var rökt.
Jag bad om fem minuter. Bums. Jag körde ner till deras kontor och fick fem minuter.

”Kan du hantera släp och skylift, även tyngre sådana??”

”Om du tar reda på när nästa datum är för kursstart så ska jag ansvara för att bli din bäste skyliftkörare!””

Jag gick därifrån med ett avtal om anställning, i chefsposition och en tjänstebil inkluderat.

Vad vill jag då säga med detta? Jo. Att om du VILL något så blir det oftast så – bara du har tillräckligt med jävlaranamma i dig och vågar tro på dig själv.

 

Chefspositionen är en sak för sig – inget för mig. Jag har varit chef för många gånger och hur jag än gör, lyckas jag inte. Jag försover mig, sjabblar till det eller så går jag bananas och förändrar hela organisationen och får sparken.

De brukar säga ” Lina, du är för bossig, du måste bli mer ödmjuk”

 

 

 

 

 

Röda tråden?

Näpp. Inte i det här inlägget heller. Och vet du vad? Jag behöver ingen röd tråd. För jag brukar lyckas ändå. Det gäller bara att ha ett mål och en vilja av stål. Så ere. Och en känsla. En känsla av att du klarar ALLT.

 

/

 

/Puss

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Uppfinnare och kvinna – en diagnos?

Kvinnliga entreprenörer

Ni som känner mig vet hur löjligt passionerad jag är av entreprenörskap och allt därtill. Men speciellt brinner jag för kvinnligt företagande och fullkomligt jublar av glädje varje gång jag ser eller läser om en framgångsrik kvinna som vägrat följa strömmen. Som vågat stå upp och gå emot allt vad normer innebär och som vägrat vika en tum för sin inre glädje. Thats häftigt och mäktigt!

809d8beb1cb0c1250213cca4dbc25257

Orädd och nyfiken

För drygt 2 år sedan tog jag farväl av min chefs-tjänst inom tak&bygg och bytte den lagom gråa bekvämlighetszonen mot ett liv i fattigdom. På riktigt fattig. Men jag vägrade släppa min nyfikenhet och vek inte en tum för rädslan som omgivningen ville trycka i mig.

Ur drömmen kom en idé

Jag vaknade en natt, som ur en dröm, av att en idé vägrade ge med sig och jag tvingades gå upp och ta fram penna och papper. Klockan var säkert runt 02.30 och jag var sådär overkligt pigg och klar i skallen. Jag började skissa och skriva och klippte & klistrade. Klockan blev 06.00 och jag var FORTFARANDE piggelina!

När jag senare synade min skapelse det jag åstadkommit under natten insåg jag att jag nog hade en riktigt bra idé på G.

Jag ringde min lillebror direkt när klockan närmat sig mänsklig tid på dygnet, och bad honom bums komma hem till mig för att seriöst planera att erövra världen.

Jodåsåatteh. Vi klippte, klistrade och spånade vidare på idén och beslutade efter några veckor att djupdyka lite mer noga.

Almi Företagpartner i Växjö hjälpte oss att utvärdera idén och tyckte att vi skulle fortsätta vidare och kolla möjligheterna med att ta patent.

Vänta lite härnuva? Patent? Åkäj. Fast vi har inga pengar. Varken till patent eller bolag.
”Vi tror på er idé och på er, vi ska hjälpa er med det här”

Sagt och gjort – resan som låg framför oss var vi lyckligtvis helt omedvetna om. Vi båda sa upp oss från våra arbeten och satsade fullt ut på att ge oss in i medicinteknikens värld. Med allt vad det innebär.

Kvinnlig uppfinnare – en ovanlig kombination

Jag ska berätta om vår resa, så gott jag kan, men det får bli lite pö om pö allteftersom. Men en sak kan jag villigt erkänna – att vara kvinna och ”uppfinnare” – det är INTE en lätt sak. Tyvärr. Enligt myndigheter och annat trams – var det en ”mycket ovanlig kombination och därför något du kanske också bör se över”. Ja. Helt seriöst. Det borde jag ju verkligen gjort. Men se över vadå? Huvudet? En magnetröntgen kanske?

68ed88b63de4a1ccae7f4ca3a32d9600

Uppfinnare? Nja, tror snarare att du har en diagnos

Att få en klapp på axeln och uppmuntrande ord i stil med ”Lilla vän, ska du verkligen ge dig in i det där – tänk på att du måste ha ett jobb, en inkomst och mat på bordet” eller ”Medicinteknik? På riktigt har du nog blivit manisk och kanske bör uppsöka en läkare? Kanske du har någon diagnos som du kan få medicin för eller kanske en kurator?” eller…..”Nja, jag tror snarare att du har en diagnos och att det är en läkare du ska uppsöka – inte en patentbyrå”.

Ok. Mani vadå. Mani? För att jag kommit på en idé och vill starta företag?

Jäsp.

Dubblettjäsp.

 

Som TUR är går Lina alltid sin egen väg och liksom totalvägrar alla andras åsikter och knasiga synpunkter. På gott & ont vill poängteras. Men mest gott.

I dag är uppfinningen patentsökt i drygt 137 länder och ännu A-klassad och godkänd för att gå vidare ut i vida världen. Men än ligger hårt arbete och mängder av riskkapital framför oss. Tack och lov har jag lyckats få med mig två underbara investerare som tror på idén och på mig/oss. Likaså står det ett starkt team bakom som kommer satsa blod, svett och riskkapital för att min uppfinning ska nå den internationella marknaden. Helt otroligt. Att jag, Lina, skulle stå här i dag. 12716704_1015421551862891_1975557383_n

Nytt projekt på G

Entreprenören i mig har funnits sedan barnsben och lägger sällan locket på. Jag började redan som 7-åring att sälja mammas klädnypor till grannarna och diverse platstbytto som jag tyckte kunde ge ett extra tillskott i plånboken. Jovisst. Och det gick väl sådära. Inga större vinster var det tal om och inte heller kunde jag investera i några grymma start-ups 😉

I dag arbetar jag dels som frilansare, som livscoach men även med ett webbaserat projekt som förhoppningsvis kommer lyftas online innan sommaren.

Många bollar i luften ……..det är entreprenören i mig. ”Jag”däremot vill helst krypa ner i min sköna säng nu och meditera och drömma mig bort bland rosa moln och vita tulpaner. Morgondagens mål: att hitta minst 2 samarbetspartners till mitt pågående projekt.

Vad blir ditt mål i morgon?

 

Sov gott och håll i hatten

/Entreprenören & Jag

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget: